Roman: De oroliga
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, oktober 26th, 2016Linn Ullmann
De oroliga
Albert Bonniers förlag. 380 sidor
Linn Ullmann söker i sin roman De oroliga efter svårfångade känslor och relationer. Hon söker sin berömde regisserande far och sin berömda skådespelande mor, men ännu mer kanske sig själv som en uppväxande flicka.
Boken består av alla dessa delar. Berättelserna från tidig barndom med en arbetande pappa som hon kom till om somrarna på hans ö (Fårö) och berättelserna om en mamma i Oslo, eller i USA som oftast var hemifrån på teater -eller filminspelningar. Dessutom en tredje del, nämligen rent dokumentära dialoger som verkar avskrivna direkt från de inspelningar dottern gjorde den allra sista tiden med pappan Ingmar.
Dessa olika delar avlöser varandra, skjuts in i varandra. Verkar ibland nästan kollidera med varandra. Men det är också här som Linn Ullmann visar sin skicklighet som författare – hon skapar en slags ordlig symfoni i olika satser, som tillsammans blir till stor upplevelse som en konstnärlig helhet.
Genom de olika satserna hör man Linns röst så tydligt. Den är både nyfiket utredande och känsligt sårbar i sitt sökande efter sina tre huvudpersoner. Den rymmer de allra största frågorna om liv och död men också de mycket små detaljerna som kanske säger ännu mer.
Personerna har inga namn, det är mamman, pappan eller flickan. Det skapar ett välgörande avstånd i all den närhet hon skildrar. Ett bra grepp, för närheten är ofta brutalt nära och detaljrik, särskilt när det gäller pappans sista tid på Fårö. Vi får vara med om den sista förvirrade tiden i all sin eländighet. Men det blir aldrig utlämnande eller för privat. Linn Ullmanns handlag är nästan ofattbart. Hon förmår hitta kärlek i det sista som någon skulle vilja berätta om en döende förälder. Till exempel om hur pappans sista ord till henne blir ”Jävla skitkärring”!
Om sin omvittnat vackra mor Liv är hon närmast brutalt genomskådande: ”Mamma kan få en järnstång att höja sig och känna sig sedd och älskad”.
De enda som har fått egennamn är samtidigt de som heter något annat. Det är förstås av hänsyn till dem. Annars visar Linn Ullmann minsann ingen hänsyn till sig själv. Det är i många stycken utlämnande om en flicka som hellre velat vara pojke och framför allt velat bli vuxen på en gång! Om en flicka som ständigt längtar efter sin mamma, till och med när mamman är hemma. Sedan om en pappas flicka som inte har någon pappa.
”Egentligen tror jag att jag har sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem”.
För mig låter det som en bottendjup saknad, av sin mamma och sin pappa. Men också – och nu blir det svårare – av sig själv som den förälder hon saknat. Inte undra på att Linn Ullmann beskriver sig och sina föräldrar som ”de oroliga”.
Men, jag funderar om de är så exceptionella egentligen. Ja, som kända kulturpersoner givetvis. Men som människor, människor bland andra människor… kanske är det samma oro vi alla bär, men som Linn Ullmann förmår formulera så ovanligt bra bara?
Boken handlar om två föräldrar som inte ville växa upp. ”De ville vara fria. De ville vara barn”. Två barn till borgerskapet, men oförmögna att leva det livet, för att låna Ullmanns ord. ”De var barn av den lilla världen”.
Ja, vi känner igen frasen från Bergmans mästerverk ”Fanny och Alexander”, från jultalet inför hela släkten och tjänstefolket. Längtan efter den lilla världen, fast man har den allra största i sina trollande regihänder. Linn Ullman har verkligen fångat, sina huvudpersoner, särskilt sin far i all hans komplexitet, hans tillkortakommanden och hans konstnärliga briljans.
För mig, som fick intervjua honom på Fårö, bara ett par år före hans bortgång, har Linn Ullmann lagt en sista, nära och ovärderlig pusselbit i ett av vårt lands mest fascinerande konstnärsliv.
—
Martin Dyfverman
