Bok: Ockulta kvarlevor av Aleister Crowley

Inlagd av Sten Wistrand Facklitteratur, Recension, Skönlitteratur lördag, september 10th, 2016

Ockulta kvarlevor

Aleister Crowley

Översättning, illustrationer och efterord: Jonas Wessel

Hastur förlag. 91 sidor. Har utkommit.

Aleister Crowley hör till det begynnande 1900-talets mest mytologiserade och demoniserade gestalter. För somliga en avskyvärd häxmästare och djävulsdyrkare, en moralens och sedlighetens dödgrävare, för andra en man som bejakade och kände tillvarons alla dimensioner. Jag misstänker att han själv inte hade så mycket emot att så att säga få fan målad på väggen. Det hörde till hans image. Samtidigt är naturligtvis bilden ensidig och inte rättvisande. Att sätta Crowley på formel fordrar matematisk begåvning, och jag är rädd att formeln skulle bli obegripligt komplicerad – om man nu inte bara avfärdar honom som en knäppgök. Men i så fall var han en knäppgök vars galande har fått många att lystra med förundran och bävan. Hans porträtt återfinns rent av på omslaget till Beatles-albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band.

Men även om han var en minst sagt udda figur, så var han likväl ett barn av sin tid. Det som gör honom udda är att han i eget majestät förkroppsligar epokens samtliga excesser och att han girigt sög upp allt tillgängligt och apart tankegods som var i svang. Och då ska man minnas att sekelskiftet 1900 sannerligen inte led brist på udda idéer och föreställningar.

Nu får vi möta Aleister Crowley som novellist i den lilla volymen Ockulta kvarlevor, inte helt oväntat utgiven av bokförlaget Hastur. Översättaren Jonas Wessel gör i sitt förord inga försök att höja Crowleys litterära status utan tänker sig nog att novellerna i huvudsak har ett kulturhistoriskt och delvis biografiskt intresse – vilket inte är att förakta. Crowley framstår inte heller som någon novellist av rang. Kanske kan man säga att han har saker att säga men inte så mycket att berätta.

”Drogen” har ingen egentlig handling. Jaget sitter och samtalar med en vän som plötsligt bryter upp därför att en kemisk reaktion i hans laboratorium just fullbordats. Det rör sig om en drog som vännen nu ber jaget att inta för att därigenom ta del av ”skapelsens mysterier”. Resten av texten återger de psykedeliska hallucinationerna, och det tycks egentligen ha varit just dessa som här intresserat Crowley. Man anar att egna erfarenheter ligger bakom texten för som ren fiktion håller den knappast – även om det finns en viss poäng i att jaget tror att drogen heter Döden medan vännen kallar den Livet.

”Förbannelsen” är en lite infantil vidräkning med den av Crowley djupt hatade poeten och sedermera nobelpristagaren William Butler Yeats, här kallad Will Bute. Liksom Crowley hade Yeats en dragning åt det ockulta, och det var så de hade träffats. I ”novellen” beskrivs Bute som en sjaskig versmakare som är svartsjuk på en yngre och ”betydligt skickligare poet” (det vill säga Crowley själv!) som han nu vill förgöra med svart magi. Naturligtvis misslyckas han skändligen. Säga vad man vill om Crowley, självkänslan var det inget fel på. Han intygade för övrigt att berättelsen var ”sann in i minsta detalj” och att det hela hade inträffat 1899.

Slutligen, i ”Felo de Se” får vi ett slags föreläsning om självmordets berättigande utifrån tanken att ”varje människa härskar över sitt eget liv”. Crowley passar här också på att angripa kristendomens kroppsförakt liksom de nationer som blivit veka och predikar ”fred och moral, och kvinnors rättigheter”. De ”degenererade raserna på Indiska halvön” får sig också en släng av sleven. Samtidigt leder bejakandet av döden till att livet blir värt att leva. Här dyker också den levnadsregel upp som för Crowley var lag, nämligen: Gör som du vill. Man känner igen den från François Rabelais roman Gargantua (1534), där den pryder entrén till det alternativa klostret Thélème – och mycket riktigt grundade Crowley själv en thelemit-orden.

Frågan är om inte volymens höjdpunkt trots allt är Wessels utförliga efterord, där han febrigt och hektiskt hastar fram genom Crowleys tämligen bisarra liv och tankevärld. Stroboskopiskt blir hans olika roller och identiteter belysta: bergsbestigaren, kattplågaren, schackspelaren, poeten, skandalskaparen, ockultisten, jägaren, godisälskaren, drogmissbrukaren (fast Crowley skulle förstås inte kallat det missbruk), erotomanen, frimärkssamlaren, Churchill-imitatören, laxfiskaren och mycket annat. Hans sista ord lär ha varit: ”Jag är förbryllad …” Och det kan man ju förstå.

Ett litet missförstånd torde dock ha smugit sig in när Wessel skriver att Crowley tolv år gammal ”blev något av en paria som skickades till Coventry”. Men engelskans ”to be sent to Coventry” avser inte inte någon geografisk förflyttning utan är ett idiomatiskt uttryck som betyder att man blir ”utfryst” (Coventry måtte en gång i tiden ha haft ett genuint dåligt rykte).

Slutligen kan nämnas – Wessel gör det – att Sverige spelade en viss roll för Crowley. Det var nämligen på ett hotell i Stockholm 1895 som han vaknade upp övertygad om att han besatt magiska egenskaper och att dessa hade sitt ursprung hos Djävulen, inte hos Gud. Det var nu han blev Den Onde och Antikrist. Så kan det gå. Hotellen i Stockholm är inte att leka med.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.