Sommarens kulturhändelser

Inlagd av Kulturdelen Krönika tisdag, september 6th, 2016

Sommaren 2016 har varit en kultursommar. Åtminstone för en del. Här följer Björn Gustavssons personliga sammanfattning. Flera av de evenemang han nämner har han här på Kulturdelen skrivit om i längre texter.

Sommaren 2016: vädret har rört sig mellan extremer – och även jag själv har denna sommar rört mig mellan extremer: mellan småskaliga musikfestivaler i Dalarna och konstmuseer i 26-miljonersstaden Shanghai; mellan Sundborn och Barcelona, osv.

Apropå extremväder: klimatförändringarna accelererar, utan hänsyn till slutprotokollet i Paris. Permafrosten i Sibirien smälter, ja, hela Grönland smälter, skogsbränder jorden runt blir allt vanligare, allt våldsammare, allt mer omfattande, korallreven förstörs, haven blir surare, koldioxidnivån i atmosfären stiger brant. När som helst kan tröskeleffekter slå till – och då sitter mänskligheten där i den rävsax man gillrat åt sig själv.

Dramatiska förändringar också inom medielandskapet. Chefredaktörer och dyrt inhyrda strateger famlar i mörker inför den framtida utvecklingen. På kort tid har några koncerner lagt under sig nästan alla svenska dagstidningar. Likriktningen är snart lika total som uppenbar. ”Jätteläskig situation för demokratin”, kommenterar kulturministern – men vad kan hon göra åt saken? Och Ulrika Knutson skriver i en krönika i facktidskriften Journalisten att det är få som tar pressdödens problem på allvar och att inte minst kultursidornas försvinnande är allvarligt för hela det offentliga samtalet.

Själv skrev jag redan för tio år sedan en bok: Farväl kultursidor. Den väckte nästan ingen debatt – som om problemet med de försvinnande kultursidorna faktiskt inte var något problem.

Men nu vidare! Här några kulturupplevelser denna sommar:

Underbara dagar i den gamla imperiehuvudstaden Wien. Innerstan är så välbevarad att man knappt skulle förvånas om Schubert eller Mozart rundade hörnet i någon av gränderna. Musik- och konstlivet är – för att övergå till engelska – helt outstanding. För kulturintresserade – typ sådana som läser Tidningen kulturen – är Wien ett verkligt Mecka. Här får man sitt lystmäte på såväl kultur som natur. Stan omges av lövskogshöjder med promenadstigar och utvärdshus – och däremellan vingårdar där man kan slå sig ner och svalka strupen. Så gjorde Beethoven – och så gör även dagens österrikare.

I Karlskirche framträdde barockgruppen ”Ensemble 1756” och spelade bl.a. Giulio Caccinis Ave Maria – här med sopranfyndet Marelize Gerber. Caccinis Ave Maria är bland det mest känslostarka man kan finna i hela musikhistorien.

I Wien hörde jag också en annan sopran – en av världens främsta: Sandrine Piau. Efter repetitionerna inför kvällens föreställning i Theater an der Wien (uppförd av Mozarts kompis Emanuel Schikaneder) fick jag en pratstund med henne. Sandrine Piau beskrev med saknad de dagar hon tillbringade i Stockholm när hon för en del år sedan sjöng på Drottningholmsteatern. Och när hon senare samma kväll sjöng Händel så att publiken nästintill hamnade i extas.

Österrikiska Salzburg: lika musikalromantisk som i Sound of music från mitten av 1960-talet, med Julie Andrews i huvudrollen. Men i Salzburg finns inte bara ett överflöd av pompösa barockbyggnader och storslagna kyrkor och ett kulturliv av högsta klass – här finns också exempelvis ett museum för modern konst, beläget på en klippa ovanför innerstan och med makalös utsikt mot snöklädda alper i söder. Andra sevärdheter är Mozarts födelsehem (med bl.a. fiolen han spelade på som barn), slottet Mirabelle (känns igen från Sound of music), och slottet Hellbrunn, söder om stan. En härlig utflykt dit: Cykla den flera kilometer långa lindallén söderut, med omgivande åkrar och alpängar och skyhöga fjäll strax därbortom.

Bäst är väl att komma hit om sommaren, när Salzburger Festspiele pågår – en av Europas främsta festivaler för klassisk musik. Boka gärna rum på närbelägna Hotel Goldener Hirsch: ett gammalt värdshus från 1400-talet, dit senare pappa Mozart gick med lille Wolfgang, och där historien sitter i väggarna men där allting numera andas 5-stjärnig toppkvalité.

På återvägen mot Sverige passade jag på att besöka ett av Europas främsta konstmuseer: Städl i Frankurt am Main. Särskilt intressant var bottenvåningen med samtida konst, men också plan två med en rik samling impressionism.

Nästa resa gick till Barcelona, för ett samtal med Jean-Cristophe Spinosi – en av Europas främsta dirigenter inom barockmusikområdet. Han är samtidigt något av genrens ”enfants terribles”: en djärv konstnärsnatur som gärna experimenterar i skärningsfälten mellan konstarter – samt dessutom spelar fiol likt en återfödd Jimi Hendrix. Förutom besök på nyanlagd sandstrand i det numera rivna fabriksområdet vid hamnen hann jag besöka bl.a. Picassomuseet och ströva omkring i gamla stan kring La rambla: ett område som ännu på 70-talet var ruffigt och fattigt men där turisthorderna nu förvandlat alltsammans till chict spännande kvarter.

En annan, lite längre kulturresa tog mig till Shanghai; en kinesisk hamn-, handels- och industristad som under skyar av smog döljer en av världens största städer, med människomassor i rörelse precis överallt. Här, i det väldiga konserthuset, fick jag uppleva en konsert med gästande Gävle symfoniorkester (!) – ledda av den karismatiske dirigenten Jaime Martin som sedan några år är ensemblens konstnärlige ledare – och med ambitionen att lyfta orkestern till internationell toppklass.

En upplevelse av helt annat slag är det att besöka Saxå kammarmusikfestival, som med Carl-Jan Granqvists herrgård i Saxå i centrum äger rum i juni, med emellanåt även andra spelplatser i gränsområdet Västmanland/Värmland. Årets upplaga, den 31:a i ordningen, höll samma goda klass som jag minns från även tidigare upplevelser här, alltsedan 80-talet: förtrollande musikalisk-salong-stämning i högtidssalen en trappa upp i empire-herrgården; en intim, tät atmosfär av unikt slag. Inte undra på att många besökare återvänder, år efter år. Här fortlever värmländska brukstraditioner à la umgängeslivet i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga. Vilket dock inte utesluter utveckling, nutid, framtid…

I år inleddes festivalen med bl.a. Schuberts Das Lied im Grünen, Sjostakovitjs pianotrio op 8 och Dvoraks ljuvliga pianokvintett i A-dur, där fioler och svalor som pilade förbi utanför salens sommaröppna fönster tävlade om publikens uppmärksamhet. Medverkade gjorde ”kärntruppen”: Christina Högman, sopran, Nils-Erik Sparf, violin, Anette Wistrand-Lavotha, violin, Peter Eriksson, viola, Elemer Lavotha, violoncell och Mats Jansson, piano. Ernst Kirchsteiger höll ett lysande invigningstal.

Lagom till denna försommarvecka utkom också en mycket påkostad, genomdesignad och ytterst läs- och sevärd bok: Saxå kammarmusikfestival (Måltidsakademins förlag, Grythyttan). Den vackra volymen ger en lika bred som djup och därtill underhållande och inspirerande tillbakablick över de tre decennier festivalen funnits. Eldsjälar som Carl-Jan och festivalledaren Peter Eriksson betyder allt för att hålla liv i evenemang som detta. Så här skriver P 1-profilen Karsten Thurfjell i ett av bokens kapitel:

”Även om Saxå ligger i en bygd med kulturhistoriska herrgårdstraditioner, då verkar festivalen i Filipstad i östra Värmland, en av landets fattigaste kommuner, för att inte tala om Hällefors som också dras med ständigt vikande siffror. Hur ser då Peter på festivalens roll i detta sammanhang? –Jag kommer från Arvika 15 mil västerut, i ett Värmland där kulturen präglar bygden på ett helt annat sätt. Skulle jag lägga den här festivalen i Arvika skulle jag direkt få offentliga bidrag. Hela traditionen med konsten, konsthantverket och musiken animerar bygden, från slutet av 1800-talet till våra dagar, med Rackstakolonin, Klässbol och Ingesunds musikhögskola. Det är ett helt annat klimat, precis som i Fryksdalsbygden. Men det är roligt att kunna vara med och stimulera det östvärmländska kulturlivet med den här festivalen.”

Själv minns jag denna trakt från tidigt 1970-tal: kulturellt nästan en öken… Därefter har befolkningen nästan halverats – men tack vare eldsjälar som Carl-Jan och andra har trakten livats av inte bara en festival som denna, utan också av exempelvis skulpturparkerna i Hällefors och folkhemsmuseet i Lesjöfors – en tidigare stolt industriort som utan satsningar som denna nog skulle ha vacklat in i hopplöshet och skuggtillvaro.

Ett av de evenemang jag mest sett fram emot denna sommar var konsertkvällen med Sven-Bertil Taube i Dalhalla. Märkligt nog hade bara en rännil med publik funnit vägen ner i det gamla kalkbrottet… Jag hade väntat mig 5 000 åhörare, men på bänkarna satt högst 400. Trots detta blev kvällen storartad.

Sven-Bertil Taube är en av Sveriges främsta estradörer, inte minst i sin förmåga att kombinera stor sångkonst med ett direkt, folkligt tilltal – men därtill kryddat med en talekonst av ett slag som i våra dagar är på utdöende. Det är något samtidigt både folkligt och aristokratiskt över denne talangfulle Sven-Bertil, som med otvungen grandezza tagit upp den fallna sång- och diktarmanteln efter pappa Evert.

Sveriges egen Frank Sinatra – som Sven-Bertil Taube också kallats – lät sig inte förfäras av den lilla publikskaran, utan muntrade snabbt upp åhörarna med sin oefterhärmliga blandning av anekdoter, mustig humor och fin känsla för livets poetiska dimensioner men också mörka bråddjup. Till sin hjälp hade han en orkester under ledning av Peter Nordahl.

Sven-Bertil Taube (82 i år) är still going strong. Rösten bär fint, moduleras inkännande alltefter genrer och stämningar, och berättartalangen är slipad: här bjuds artisteri i den högre skolan. Sven-Bertil är en av de sista bland företrädarna för den stora visvåg som sköljde över Sverige på 60-talet och som lät en ny generation diktare och trubadurer ta plats på parnassen: Lars Forsell, Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk är bara några av dem. Sven-Bertil var vän med dem alla, och på ett mycket rörande sätt berättade han här i Dalhalla om sin vänskap inte minst med den sistnämnde.

En känsla av divertissemento dominerade dock konserten fram till den sista halvtimmen, då ett slags dödens allvar plötsligt grep Sven-Bertil och han frikostigt delade med sig av både Olle Adolphsons och Evert Taubes rika sångskatt. Över huvud taget har Sven-Bertil på senare år lyft fram just den svenska visskatten, i synnerhet genom de två cd-volymerna Hommage. Orkesterarrangemangen, flerstädes nyskapande, blottlade på ett nytt sätt såväl musik som text. I synnerhet tolkningarna av Så skimrande var aldrig havet, Så länge skutan kan gå samt Olle Adolphsons Trubbel, Ge mig en dag samt Nu är det gott att leva gjordes mycket gripande.

Mot slutet skedde i det gamla kalkbrottet vad som i sällsynta fall faktiskt sker på konserter: såväl artister som publik hamnar i en kollektiv känsla av att konserten växlar in på ett nytt spår, att allting stämmer, verkligen berör, och med en nerv som griper alla: sångare, musiker, publik… Mysteriöst, och fascinerande!

Efter en sväng förbi spelmansstämman i Östbjörka, i en miljö påminnande om Anders Zorns berömda målning Midsommardans, återvänder jag hem i den ljusa sommarnatten, och avslutar med att läsa ännu ett stycke i boken Ord och många visor, där Sven-Bertil berättar om sitt liv för journalisten Petter Karlsson. Frikostigt – och på ett sprudlande berättarhumör – delar han med sig av intryck från uppväxten med de kända föräldrarna, somrarna på Sjösala, samarbetet med Ingmar Bergman, Ulf Björlin och alla de andra. Om Evert Taube präglade den första hälften av det svenska 1900-talets vistradition så har i motsvarande grad hans son Sven-Bertil präglat den andra hälften. Förhoppningsvis fortsätter han att sjunga länge, länge än.

—

Björn Gustavsson