Begreppet baggböleri

Inlagd av Kulturdelen Helgesson måndag, september 5th, 2016

Clara Lidström skriver i en krönika i Expressen lördagen 20 augusti 2016:
”Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.”

”Norrlandsfrågan” är naturligtvis inte ny. I slutet av 1800-talet var det en livlig debatt i press och bland riksdagsmän om bolagens skogsköp, böndernas ställning och trävaruindustrins ekonomiska betydelse. ”Bondevänner stred mot bolagsvänner.” På en generation genomfördes en kraftig förändring av äganderättsförhållandena vad det gäller skogsmark. ”Det vissa tog emot – det måste andra gå ifrån.”
Det sätt som förändringen skedde på kom också att bli ett vanligt motiv inom skönlitteraturen.

Pelle Molin
I ett brev daterat den 26 mars 1896 i Bodö, Lofoten, skriver författaren Pelle Molin, (1864-1896):
”Min tredje dröm var också ett härskri. Norrlands bönder äro utplundrade af sågverksägarna. Norrland skall icke gå framåt, som det står att läsa i avisorna – Norrland är icke något framtidsland. Där skall bli ödemark”.

Brevet finns återgivet i Ådalens poesi från 1897, efterlämnade skrifter; i Gustaf af Geijerstams levnadsteckning över författaren.

Historier om träpatroner på Hotell Knaust i Sundsvall med plånböcker tjocka som galtpungar var vanliga på den här tiden.

Baggbölingar
Under kapitelrubriken ”Vilda tjuvnadsrykten” från 1911 skriver Olof Högberg i sin roman Baggbölingar som ingår i serien Från Norrlands sista halvsekel – om ett samtal mellan ”två rultiga patroner” som sitter ”i aftonskuggat toddylag på loftburen till en gul gård.”

– Bäst Jonke Fäldin satt där med en timmerflotte för ögonen, rann honom äntligen i minnet dessa dagars hiskeliga tjuvnadsrykten, som något inpå vårvintern hade kommit uppifrån Västerbotten och Lappmarken, om gränslösa timmerstölder å kronans skogar, allt under en fördränkande störtflod av historier och tydningar åt alla möjliga och omöjliga håll.
”Huru kan det ha sig nu med deras förgrymmade tjyverier där nordåt?”
…”Konstigt att ännu inte nå`n tidning nämnt ett ord!”
”Det var ju ett besynnerligt namn på dem?”
Skogstjyvarna? Hm, jag minns inte rätt huru det var. Rabbgölingar?
Nej, det var visst gabbgölingar?”
”Vad är det för slag?”

I romanen Vredens barn från 1979 använder Sara Lidman ordet bagga.
”Jag skulle kunna fylla häktet med timmer-tjuvar åt dig! Det tror jag visst, Lidström. Men vad skulle det tjäna till? Man måste ha en anledning också.
Om dem bagga ur Kronans skog är inte det anledning…”

Varifrån kommer uttrycket?
Baggböle (Bagges gård/nybygge) är en by med anor från 1500-talet belägen vid en fors i Umeälven strax ovanför den äldsta kyrkan i Umeå. Forsen drev kvarnar och senare också ett sågverk som köptes 1840 av handelsfirman James Dickson o Co från Göteborg. Det var denna firma som drogs in i utdragna processer och anklagades för stöld av virke.

Ett tidigt belägg för begreppet ”baggböla” i tryckt skrift finns i ett nummer av tidningen Söndags-Nisse från 1867. ”Baggböla – hvad är det? (Svar:) Egentligen att stjäla skog på kronoskogarna.”

I och med den s.k. avvittringen hade en hel del bönder i Norrland och Dalarna fått sig tilldelade avsevärda mängder av kronans skog som i samband med industrialismen fått ett högt värde på den nationella och internationella marknaden. Många bönder, varav en del var skuldsatta ägde nu stora skogar som skogsbolagen hade behov av. Skogen blev ett spekulationsobjekt.

Nåväl, uttrycket ”baggböleri” kom att få en vidare betydelse och förknippades med skogsskövling i allmänhet och kom också att stå för de oärliga metoder som man – med rätt eller orätt – gjorde gällande att bolagen använt sig av. En hel del av bolagens skogs- och egendomsköp hade mer eller mindre karaktären av lurendrejeri.

Martin Koch skriver i sin bok Timmerdalen (1913): ”Namnet Baggböle steg upp som en tindrande stjärna över tjuvarnas vida land, den stora svenska kolonien Norrland.”

Indignationslitteraturen
I ”Norrlandsskildringen” (inom skönlitteraturen), vari Norrland utgör miljön, och som till större delen skapades av norrlänningar finns en grupp, som författaren och litteraturhistorikern Hans Granlid benämner indignationslitteraturen. Den har en gemensam plattform i indignationen över bolagens ”utplundring” av bönderna. Hit hör verk som Jonas Stadlings Norrländska klubben…(1894), Valdemar Lindholms När skogen dör (1901), Walter Hülphers Timmer (1906) och Olof Högbergs Från Norrlands sista halvsekel(1910-12).

I Elf Norrbos roman Skövlare (1909) jämställs bolagsinspektörens konjakskagge med dennes skogsaffärer. I Timmerdalen skildrar Martin Koch hur bolagen förvärvar mark och i sin debutroman Ur en fallen skog (1910) beskriver Gustav Hedenvind-Eriksson bolagsväldet, hur bönderna bländas av sedelbuntarna och efter en kort tids lyx får ta tjänst som daglönare och timmerhuggare, med usla löner, hos bolagen.

Politiskt sett kunde ”indignationslitteraturen” vara både radikal och konservativ. För övrigt var Jonas Stadling en kompetent undersökande journalist, vilket resulterade i Vår irländska fråga. Korrespondenser till Aftonbladet från en studieresa genom Norrland (1894).

Kolonialt möte
Mötet mellan bonde och träpatron hade en kolonial karaktär. Skogsköparen representerade handeln, staden och världsmarknaden. Bonden däremot representerade byn, där naturahushållet just var i upplösning och där den gamla uppfattningen om skogens värde fortfarande var förhärskande.

I en artikel i Västerbottens Folkblad från 1974 skriver några forskare från ekonomisk-historiska institutionen i Umeå:

”Alla bönder blev inte ruinerade. Många, särskilt de större och bärkraftigare – kunde överleva omvandlingen med stabila hemman. Alla skogsköpare var heller inte spekulanter och bondfångare. Men å andra sidan: den norrländska skogsindustrin nådde inte sin blomsttring tack vare att många bönder lyckades behålla sina hemman eller att vissa skogsköpare var hederliga. Det var genom de sämre lottades ofrivilliga uppoffring som skogsindustrin kunde nå sin uppblomstring. Utvecklingen inom skogsindustrin kunde inte ske utan en väldig överföring av skog, från bönder till bolag.”

Sent omsider upptäcker jag att Gunnar Balgård i sin bok norrifrån (1998) detaljerat beskriver baggböleprocesserna och förhållandena i den tidens Norrland och jag får hänvisa till hans essä Baggböle för vidare läsning.

Jag citerar: ”Man kan lugnt påstå, att Baggböle Sågverksegare under åren 1867 och 1868 stod mitt i det nationella rampljuset, så bjärt belysta som över huvud taget var möjligt för tidens massmedier att åstadkomma.
Detta var det sena 1860-talets stora och präktiga skandal i Sverige.”

Lite längre fram konstaterar Balgård: – Det är inte utan att man vid betraktande av sågverksindustrins första decennier i Norrland vid 1800-talets mitt får vissa associationer till Amerikas Vilda Västern. –

Baggböle herrgård som byggdes för familjen Dickson är ett nutida minnesmärke från denna tid.

Det här var ett brottstycke om den norrländska skogens historia – och sedan har vi gruvorna och älvarna.
Läs gärna Sara Lidmans romaner i Jernbanesviten som tar upp en något senare period i Norrlands historia.

Po Tidholm har skrivit en fin reportagebok om dagens Norrland som kom 2014 i reviderad upplaga.

—
Bo Helgesson

(Denna artikel bygger till viss del på en uppsats i etnologi som jag skrev vid Uppsala Universitet, 1974)