Pias gäng, ge tyskorna däng!

Inlagd av Dixie Ericson Dixit torsdag, augusti 18th, 2016

Det var inget mirakel när Sveriges ”riktiga” landslag slog ut hemmanationen i OS- semifinalen på Maracana på straffar. Tack vare målvakten Hedvig Lindahl och coola mittfältaren Lisa Dahlkvist, som för andra matchen i rad fick slå den avgörande straffen. Hon agerade också skarprättare  i kvartsfinalen och skickade storfavoriten USA ut ur turneringen.

Det vilade inget övernaturligt över svenskornas suveräna defensivspel där vaksamhet, skickligt markeringsspel med lite flyt fick motståndarna ur balans.  Låt oss kalla det en bragd. Man ska vara aktsam om språkets nyanser.

Förbundskapten Pia Sundhage och hennes stab hittade alldeles rätt med sin matchplan mot USA respektive Brasilien. Det har sina risker att spela med en så låg backlinje som automatiskt innebär att motståndarna får ett högt bollinnehav; man sätter sig själv under tryck och ett litet försvarsmisstag i straffområdet eller en slumpstuds och det kan vara förkylt.
Fotboll handlar ytterst om att vinna genom ett spel anpassat till det egna lagets kvaliteter, motståndarnas svagheter och matchens karaktär. En optimistisk offensiv hade säkert misslyckats mot båda motståndarna.

Givetvis har svenskornas defensiva spel orsakat gnäll och gny i motståndarlägren. Dåliga förlorare måste få utlopp för sin frustration. Det hör till spelet och kan avfärdas med en axelryckning. Givetvis kan man inte spela så defensivt i ett seriespel med den enorma  kollektiva kämpainsats som krävs. Men här har det varit  fråga om att ge järnet några få utslagningsmatcher.

Härligt att se att ett besjälat och skickligt kollektiv kan besegra lag med spelare som vid en jämförelse spelare för spelare är bättre. Det hör till fotbollens njutningsmedel när underdogen biter ifrån sig med skicklighet och kampanda. Sveriges taktiska dispositioner visade också på motståndarnas svagheter.  Båda USA och Brasilien verkade överraskade över Sveriges defensiv och saknade en plan B som det verkar.  Speciellt brasilianskorna var lättlästa. Deras frustration växte med antalet matchminuter.

Jätteroligt att KIF Örebros Lisa Dahlqvist som jag intervjuade förra året, 2015, när  hon just påbörjat ett nytt och som det skulle visa sig kort proffsäventyr i Paris Saint-Germain som hon skrivit på för under säsongen. Hennes sjätte klubbadress efter moderklubben Adolfsbergs IK. Där fanns redan landslagskollegorna Kosovara Asllani och Caroline Seger.

Lisa passerade 100-strecket i landskamper förra säsongen  i EM-kvalmatchen mot Moldavien.
– Nu känns det att jag har massor av erfarenhet. Det var kul att komma till någon stor siffra. 100 landskamper säger att jag har varit med och gjort något.
Hennes meritlista har tyngd. VM-brons 2011. Fyra SM-guld, tre med Umeå IF och ett  med Tyresö FF. Där hon spelade Champions League-final mot Vfl Wolfsburg. Förlust med 4-3 i en match som stod och vägde.
En sorglustig tid eftersom Tyresö FF efter många turer slutligen gick i konkurs.  Lisa berättar att spelarna inte fick någon stöttning utan lämnades ensamma att i tysthet bevittna slutet för klubben.

Fotboll var tidigt en självklar del av hennes liv.
– Min brorsa Svante tog med mig ut på gräsmattan vid huset i Adolfsberg och spelade. Vi var alla tre, också min fyra år äldre syster Elsa, med i Adolfsberg IK. Det var väldigt kul.
Där hade hon turen att få Majsan Almqvist som tränare. En legendarisk ledare och en pionjär inom damfotbollen. Och så heter hennes far Sven ”Dala” Dalkvist, landslagsspelare och allsvensk i AIK och ÖSK.

Hon debuterade tidigt i A-laget men tyckte inte det var särskilt märkvärdigt.
– Jag tror att jag är väldigt orädd. Absolut inte rädd för att misslyckas. Jag jämförde inte ålder utan tyckte att  jag hade samma förutsättningar som dom andra spelarna.

Jag såg henne första gången när hon  som fjortonåring spelade i moderklubben Adolfsberg IK:s A-lag. Hennes talang var uppenbar: Pådrivande, suverän blick, stark i närkampsspelet trots få muskelkilon och med ett bra tillslag

Vid återkomsten till KIF Örebro förra året  drabbades hon av en höftskada som äventyrade  VM-slutspelet i Kanada.
– Jag kunde inte gå till slut. Och jag hade aldrig varit skadad tidigare. Det var väldigt frustrerande eftersom det inte var så långt till VM. Och jobbigt att inte få vara med på träningen.
Men med hjälp av en sjukgymnast kom hon tillbaka efter bara några veckor. Hon blev uttagen till VM. En turnering som dock blev en besvikelse för Sverige. Men den öppnade upp för OS-deltagande. Den tog laget.

Och nu ett år senare möter hon och lagkompisarna bogey-teamet Tyskland i en OS-final. Dags att köra över det tyska spöket.  En guldmedalj vore en rejäl mental munsbit för alla belackare att tugga i sig. För sådana finns.

Ska det bli tredje gången gillt från straffpunkten för Lisa. Hon är guld värd i vilket fall som helst.

Dixie Ericson är kulturskribent