CD: Ashofak Baden med Tarabband
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skivhyllan, Skivor söndag, april 24th, 2016
Tarabband: Ashofak Baden (Kap Syd/Plugged Music AB). Speltid: 43’59.
Nadin Al Khalidi (sång, saz, mandole), Romain Coutama (bas, gitarr),Gabriel Hermansson (gitarr, mandole), Filip Runesson (fiol, stråkar, cello), Valter Kinbom (cajón, aludu, karkabou, slagverk), Amar Chaoui (darbuka, bendir)
Betyg:
–
Jag är ingen expert på denna musik och dess traditioner och olika yttringar. För den skull är den mig inte helt främmande. Och jag har inga som helst svårigheter att uppskatta den. Så vad talar jag om? Tarabband.
Tarabband är ett gäng musiker från Malmö som spelar arabisk musik. Men de är så att säga inte renläriga utan låter sig gladeligen influeras av såväl jazz som persisk och nordisk musik. Det rör sig alltså om vad man ibland lite allmänt och i brist på bättre kallar ”world music”. För tidigare lyckade exempel, med den arabiska musiken som grund, svarar inte minst Anouar Brahem och hans samarbete med jazzmusiker som François Couturier, John Surman och Jan Garbarek – och så får vi inte glömma Anders Hagbergs och Ahmad al Khatibs suveräna album Melodic Melange.
Cairo Jazz club, El Fusion Festival 2014 (foto fån Tarabbands hemsida).
I centrum för Tarabband står sångerskan Nadin Al Khalidi. Hon har sina rötter i Egypten och Irak och kom till Sverige 2002 i samband med Irakkriget. Runt henne hittar vi musiker med lite olika bakgrund. Men alla är besjälade av viljan att förmedla det som det arabiska ordet ”tarab” står för, nämligen den extas som uppstår när musik och känslor uppgår i varandra och blir ett.
Efter debuten med Ya Sidi återkommer de nu med albumet Ashofak Baden (”Vi ses sen”). Musiken är nyskriven av gruppens medlemmar och för texterna (som återges på engelska i texthäftet) svarar Nadin Al Khalidi. Det är texter som skär rakt in i samtiden där krig splittrar familjer och driver människor på flykt över haven. Här finns sorgen över de döda och längtan efter dem man tvingats lämna. Här finns drömmen om fred och om att åter få se sitt härjade land blomstra.
Men lyckas man i sitt uppsåt att väcka den eftersträvade extasen? Om man inte tar det där med extas alltför bokstavligt så är jag beredd att svara ja. Här finns ett rejält tryck och ett engagemang som berör. Så nog dras man med av rytmerna och spelglädjen, liksom av den känsloladdade intensitet som också präglar de mer meditativa inslagen.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
