Museiutredningen – i papperskorgen

Inlagd av Kulturdelen Debatt torsdag, mars 31st, 2016

Det finns naturligtvis en hel del bra i den nya statliga museiutredningen som gjorts av Clas-Uno Frykholm. Här finns en vilja att diskutera museernas nutida roll och framtid, en ansats till något slags lagskydd, förslag till uppgradering av finansieringen med mera.

Ändå känns den på viktiga punkter som ett beställningsverk från kommersiella aktörer och kortsiktigt besparingssugna politiker.

Trots att utredningen innehåller ett förslag till museilag så finns varken i lagförslaget eller någon annanstans i utredningen någon definition av vad ett museum är. Frånvaron av detta är så påfallande att det inte går att tänka annat än att det är medvetet. Utredaren vill inte definiera vad ett museum är. Det närmaste han kommer är att det är en offentligt finansierad institution som är öppen för besökare. Det finns inte ens ett resonemang om museets långsiktighet, om dess uppdrag att samla, bevara och visa. Och för lite om museets vetenskapliga funktion.

Det här är så klart ett grundfel som ger en öppning för allsköns aktörer vars sikte är på en stor publik snarare än ett viktigt innehåll.

Ett museums prioritet bör vara dess samling av materiellt eller immateriellt kulturarv. I den mån det ska gå att definiera en institution som inte har en ordentlig samling som ett museum så bör det endast vara undantagsvis.

En detalj som fått mycket uppmärksamhet i media är utredningens förslag att museerna ska ha rätt att gallra i samlingarna. Som utredaren påpekade i en radiointervju så är detta ingen nyhet – det är något som museerna redan ägnar sig åt, men i oreglerad form. Kanske är inte utredningens förslag det bästa möjliga på detta område men det är rimligt att en reglering formuleras. Att föremål som blivit förstörda eller på andra goda grunder kan kasseras bör kunna ske.

Men detta ska ske på ett mycket återhållsamt sätt. Perspektivet måste vara den okända framtiden. Så här skriver Maja Hagerman i sin utmärkta artikel i DN 160315:

”Samlandet ska vara öppet mot framtiden, så att det blir möjligt att söka ny, för oss ännu okänd, förståelse. Därför är det farligt när kraven på rensning ställs utifrån dagsaktuella agendor.”

Men viktigare än att diskutera vad som ska kasseras är givetvis att prata om vad som ska samlas in. Många museer har stora hål i sina samlingar. Inte på grund av att de har kastat bort eller sålt sakerna utan helt enkelt för att de aldrig samlats in. Museerna – särskilt de statliga museerna och de regionala länsmuseerna bör samordnas och få tydliga uppdrag i vad de ska koncentrera sig på. Länsmuseerna har sedan lång tid varit utsatta för nedrustning. Detta måste få stopp, länsmuseerna måste få möjlighet att plåstra om sin såriga och fragmenterade verksamhet. Särskilt måste de få resurser att bygga upp sin vetenskaplig kompetens så att de kan bli den viktiga samhällsinstitution där de historiska erfarenheterna kan gestaltas för samtidens människor.

Många museer har tillfälliga utställningar vid sidan av sina andra uppgifter. Det är en god sak. Detta gäller särskilt de museer som är inriktade på konst. Det verkar som om Clas-Uno Frykholm tänkt särskilt mycket på konstmuseer i sin utredning. Ändå har han fullständigt glömt MU-avtalet, det avtal mellan staten och konstnärsorganisationerna som reglerar den ersättning som konstnärer bör få vid olika typer av medverkan i museernas verksamhet. Detta avtal är inte obligatoriskt för kommunala konsthallar, museer och liknande, men är det enda som utgör något som helst försök att reglera ekonomin för konstnärernas insatser på de institutioner som är beroende av dem. Så här skriver KROs ordförande Katarina Jönsson Norling och KIFs ordförande Sanna Svedestedt Carboo:

”Vid de flesta regionala och kommunala museerna, och till och med statliga, finansierar konstnärerna själva, genom uteblivna ersättningar, en betydande del av museernas offentliga uppdrag att vara en scen för nutida konst.”

För att institutioner som visar konst och som helt eller delvis drivs med offentliga medel ska få sina bidrag borde MU-avtalet vara ett villkor. Att inte heller detta är med i museiutredningen är en stor besvikelse.

Jag hoppas att de politiker som nu har tagit emot museiutredningen och de kritiska remissvaren på denna, gör det uppenbara – kasta denna utredning och dess förslag i papperskorgen. Gör om och gör rätt!

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion