Imre Kertész är död. Han blev 86 år.
Krönika torsdag, mars 31st, 2016
Imre Kertész. Foto: Sten Wistrand.
Som ingen annan lyfte Imre Kertész, i bok efter bok, fram vad det innebär att leva i en värld där det industriella massmordet inte bara är en hypotetisk fråga utan en ständigt närvarande möjlighet i våra liv. Kan vi leva med vetskapen om Auschwitz utan att låta den påverka vår syn på människan? Auschwitz är för Kertész snarare en existentiell och universell än en historisk fråga. Men det är även en konstnärlig fråga, ty endast ”med den estetiska inbillningsförmågans hjälp” kan vi ”göra oss en föreställning om Förintelsen”.
Han beskrev sitt liv som existentiellt och historiskt absurt, och det är knappast en slump att en av hans viktigaste valfrändskaper var Albert Camus. Redan det inledande stycket i hans debutbok Mannen utan öde kan läsas som en hälsning till inledningen på Camus roman Främlingen.
Känslan av absurditet väcktes inte minst av insikten att andras definitioner av vem man är framstår som mer livsavgörande än ens egen uppfattning. ”Vem som är jude bestämmer jag”, som Wiens antisemitiske borgmästare Karl Lueger uttryckte saken runt 1900. Själv blev Kertész, som växt upp i ett sekulariserat hem, jude först när nazisterna ville förinta honom i egenskap av sådan. Men hans identitet som ungrare var också ytterst problematisk. ”Redan i barndomen lärde jag mig att det bästa sättet för mig att tjäna mitt fädernesland var att först utföra tvångsarbete och därefter låta mig utrotas.” Senare fungerade det kommunistiska Ungern som hans fängelse i fyra decennier för att efter befrielsen 1989 förfalla till nationalism, antisemitism och aggressiv självömkan. Han älskade det ungerska språket men tycks ha känt sig mer tillfreds i Tyskland och inom tysk tradition – absurt nog, kan man tycka, för en som överlevt Auschwitz och Buchenwald. Han värjde sig också mot att fösas ihop med s.k. intellektuella och såg förra seklets historiska förbrytelser som ett resultat av deras fantasilösa ideologisering av verkligheten. Därför gjorde han ”allt för att vara annorlunda än de”. Sanningen är att vi aldrig är vad vi påstås vara och att vi dessutom är obegripliga för oss själva.
Denna känsla av brist på hemhörighet, detta främlingskap, utgjorde grunden för Kertész livsuppfattning och författarskap. Han tycktes närmast se sina historiska erfarenheter som ett slags inskolning i människans yttersta villkor och vägrade att falla för frestelsen att se en mening i det som sker. Att han själv undkom lägrens likhögar beskrev han som ”en driftstörning” och inte som ett resultat av någon högre ordning eller försyn. Att tillskriva sin egen överlevnad en mening måste ju rimligen även innebära att man ser det som meningsfullt att miljoner andra slaktades.
Nobelpriset till Imre Kertész 2002 måste räknas till Svenska Akademiens lyckade val. Hans författarskap framstår som ett av samtidens verkligt väsentliga.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.
