CD: Chiaroscuro av Giya Kancheli
Recension, Skivhyllan, Skivor tisdag, mars 15th, 2016
Giya Kancheli: Chiaroscuro; Twilight* (ECM/Naxos). Speltid: 47´37.
Gidon Kremer (violin), Patricia Kopatchinskaja (violin)*, Kremerata Baltica
Betyg:
–
Den georgiske kompositören Giya Kancheli fyllde 80 förra året men är fortfarande aktiv, sedan 1995 med bas i Antwerpen. Hans musik är ofta mörk, dyster och ödslig; verktitlar som Trauerfarbenes Land (Det sorgfärgade landet), Mourned by the Wind (Sörjda av vinden), Styx (dödsrikets flod) och Lament talar sitt tydliga språk. I texthäftet till den nya skivan Chiaroscuro är det nästan som om Kancheli ber om ursäkt för sitt sorgesamma tonspråk. Men, skriver han, det låter som det gör av den enkla anledningen att det troget uttrycker hans syn på världen.
Man känner igen Kanchelis musik på de långa och lågmälda, närmast stillastående, partierna som bryts av plötsliga eruptioner. Men dessa förtvivlans utbrott, dessa vanmäktigt klagande rop slungade mot himlen, tystnar snart lika plötsligt som de trasade sönder den molande tystnaden.
Giya Kancheli 2010. Foto: George Mel.
En del anser att Kancheli upprepar sitt koncept väl ofta, andra blir starkt gripna, och musiken på den nu aktuella skivan har redan hunnit bli både hyllad och sågad. Men ingen har kunnat klaga över de medverkande. Det rör sig nämligen om ett möte mellan två av samtidens mest spännande violinister, nämligen nestorn Gidon Kremer och den unga Patricia Kopatchinskaja. Dessutom medverkar Kremers egen orkester Kremerata Baltica.
Albumet rymmer två verk med titlar som är typiska för sin upphovsman. Chiaroscuro (för violin och orkester), som vi på svenska stavar klärobskyr, betyder ljusdunkel och brukar beteckna tekniken att i målningar arbeta med starkt kontrasterande mörka och ljusa färger. Här trevar sig fiolen fram bland sorgsna stråkar i ett öde land vars mörker lyses upp av ljusare klanger från piano och vibrafon. Men hotfulla krafter lurar, och i ett längre avsnitt hamrar slagverken envetet och destruktivt. Twilight (för två violiner och orkester) är som bekant engelskans ord för skymning och dunkel. Det depressiva draget är här mindre påfallande och musiken öppnar för en ljusare melodisk skönhet.
Jag tillhör dem som fascineras av Kanchelis musik och som kan gripas av den stämning som en del kanske skulle föredra att kalla förstämning. Men vi kan ju inte skygga för allt som är svårt och smärtsamt.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
