Bok: Jag tyckte mig se en swart stork av Bo Ekberg

Inlagd av Pär-Yngve Andersson Facklitteratur, Recension onsdag, januari 20th, 2016

Jag tyckte mig se en swart stork: Om jakt och ornitologi i Anders Cronsjös dagbok 1833–1847

Bo Ekberg

Blyertsteckningar av Måns Sjöberg

Ellerströms förlag, 192 sidor. Har utkommit

 

Våren 2012 upptäcktes en okänd handskrift instoppad bland böckerna på ett antikvariat i Lund. Det visade sig vara en dagbok med noteringar om fågellivet vid Kävlingeåns nedre lopp och enligt omslaget påbörjades anteckningarna 1833. Efter att historieläraren och ornitologen Bo Ekberg fått skriften i sin hand började han arbetet med att ta reda på vem upphovsmannen var. Något namn fanns nämligen inte angivet. Med bland annat hjälp av en anteckning om att en tofslärka skjutits i Högs by nära Kävlinge i april 1833 kunde Ekberg snart konstatera att det var kyrkoherden i Hög, Anders Cronsjö, som fört pennan. Toftslärkan var nämligen en ny art för Sverige, och fyndet hade skickats till Lunds zoologiska museum. Fågeln beskrivs i det klassiska verket Skandinavisk fauna av zoologen och professorn Sven Nilsson i Lund. Cronsjö hade redan tidigare haft kontakt med honom i ornitologiska frågor. Ytterligare en ny art för Sverige, kentsk tärna, skjuter han och skickar till Lund tre år senare. Vid den här tiden var det fortfarande nödvändigt att skjuta en fågel för att kunna undersöka och artbestämma den.    Dagboken upptar knappt 50 av den nu utgivna bokens sidor och anteckningarna är för det mesta korta noteringar om fågelobservationer och väderlek. De fenologiska uppgifterna är av intresse, och ofta noterar Cronsjö årets första observation av en viss art. Det finns också intressanta nedteckningar om övervintrande fåglar. Som ett exempel kan följande stycke om sånglärkan nämnas:

Sågs ännu d. 19.Decemb. (1833) i flock vid Hög, hördes ensam Julafton s.å., af mig sjelf, och sågs sammastädes Annandag Jul af 2ne jägare, då stark köld war, och några tum snö om natten fallit. […] Sågs nästan hwar dag under Julen 1833. Till och med den 3. Jan. (1834) såg jag henne i flock, oaktadt marken war hårdfrusen. Fåfängt försökte jag dock skjuta ett exemplar.

 

Att Cronsjö också var intresserad av jakt i allmänhet kan man förstå. Han beskriver vid ett tillfälle att han även skjuter katter, ”dem wäl ingen jägare skonar, då de anträffas hela fjärdingsmilen från människoboning”. Dessutom gav han 1844 ut en 18-sidig skrift om hur man behandlar en studsare, berättar Ekberg. Cronsjö beskriver också hur man bör tillreda en egen skosmörja för att behandla stövlarna med inför jakt på vattenlevande fåglar. Vid ett annat tillfälle berättar han om hur han tar hem några småskrakägg och låter en höna ruva dem. Skrakungarna föds, men han misslyckas med att hålla dem vid liv, trots att han fångar småfisk som han sen ”sönderskar till en ärts storlek, och bjöd i ett tråg” Den sista dör efter åtta dagar. Förutom anteckningar om fåglar och jakt finns också några noteringar om husdjurens liv.

Hur var det då med titelns svarta stork? Jo, nära stranden av ”Lydde ström” tycker sig Cronsjö skymta den ovanliga fågeln: ”Oaktadt all warsamhet war mig omöjligt att komma honom nog nära för att bestämdt kunna igenkänna honom.” Fågeln skräms först upp, slår ner igen och flyger så i väg utåt havet. Han vågar alltså inte fastslå arten, men skriver: ”Flygt och sättet att nedslå tycktes lika allmänna Storkens.”

Bo Ekberg skriver att dagboken och arbetet med den öppnade ett fönster mot en tid 180 år tillbaka. När han så började undersöka materialet samlade han på sig en hel del referensmaterial om vetenskapshistoria, ornitologi etc. Det är redovisningen av detta, eller kontextualiseringen av Cronsjös anteckningar om man så vill, som upptar största delen av boken. Det leder till fylliga och bitvis detaljerade genomgångar av sådant som fåglarnas vetenskapliga namngivning eller naturen kring Kävlingeån förr och nu. Tveklöst ger det intressanta inblickar i en förgången tid på en speciell plats, och landskapet kring Kävlingeån har naturligtvis förändrats en hel del. Problemet är att boken spretar väl mycket. Ekberg går in i de olika delarna med entusiasm och kunnighet, och det är aldrig ointressant att följa honom, men han känner förmodligen själv att han vill omfatta väl många skiftande företeelser. Det måste vara förklaringen till varför han anser sig behöva en särskild del med läsanvisningar och förklaringar till hur boken är upplagd. Att en något udda bok som denna ges ut är dock i sig positivt.

__________

Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap