Är Serrano hotad?
Krönika torsdag, januari 7th, 2016
Ibland önskar jag att jag inte vore en konstnär som råkade hamna i tavelfacket.
Liksom alla som föds med en förmåga och så småningom kommer underfund om den, i mitt fall att uttrycka sig i bild, så använder jag den. Att kommunicera är grundläggande, och så har det alltid varit.
Uttrycker man sig i något annat än tal och skrift, och möjligen musik, det vill säga bilder, får man lätt epitetet egotrippad, se exempelvis vad som nu händer med konstnärer som Lars Vilks.
Det tycks ofrånkomligt att några föds med specialförmågor, som musik i huvudet (kompositörer), matematisk förståelse (mattesnillen), forskarhuvuden (se nobelpristagare), författare, och så vidare. Alla dessa anses vara till fromma för mänskligheten.
Men inte konsten. Där finns inga nobelpris för verk till mänsklighetens fromma. Det borde det finnas.
Dagens bildkonstnärer arbetar inte bara med färg och ritstift (som exempelvis Lars Lerin), utan också mer direkt i samhället med sig själva som figuranter (se till exempel Marina Abramovic och Anna Odell).
De är modiga och de drabbas ofta av oförståelse och även fördömanden.
Anna Odell hör till dem som startade en nödvändig debatt om psykiatrin genom att visa vad som händer när en förtvivlad och förvirrad människa blir ”omhändertagen”.
Lars Vilks är ett annat exempel. Han vågade häda. Det ska man kunna göra i ett demokratiskt samhälle. Där ska allt kunna ifrågasättas. Ta till exempel ett verk som Piss Christ av Andres Serrano, där Jesus är nedsänkt i kiss. Är Serrano dödshotad? Nej. Kristendomen har inlemmats i ett samhälle där även religioner ska kunna ifrågasättas.
Vad har hänt sedan Lars Vilks hädade profeten Muhammed? Det vet vi. Han lever under ständigt dödshot. Det han bildsätter (med sin egen kropp) är vad han utsätts för när yttrandefriheten och därmed demokratin prövas.
Så vad händer när någon hädar här?
Det är det vi ser nu.
—
Eva Lidén
