Vänner emellan: Satans demokrati
Recension, Scen torsdag, december 10th, 2015
Det sägs att en aktuell trend just nu är det gränsöverskridande när till exempel olika genrer blandas. Jag tycker inte att jag ser så väldigt mycket av det i praktiken. Det kan bero på att sådana projekt i själva verket är såra att genomföra, ofta resurskrävande och med inblandning av många människor som alla måste vara mycket samarbetsvilliga. Med tanke på att de flesta kulturprojekt är underfinansierade och att kulturskapare ofta är rätt egocentriska är förutsättningarna inte alltid de bästa.
Men nu har det hänt och det med den äran. I Stockholm pågår just nu projektet Satans demokrati. Det innehåller ingredienser från många kulturgenrer – teater, musik, bildkonst, arkitektur med mera. Det är ett samarbete där hundratals människor har bidragit. Initiativtagare och projektledare är Py Huss-Wallin och Jimmy Meurling. En lång rad andra personer och deras insatser borde också nämnas. Heder åt alla dem.
En grundförutsättning för projektet är tillgången till en stor kontorsbyggnad i Sickla ganska nära centrala Stockholm. Där har omkring 150 rum och ett antal korridorer på tre våningsplan tagits i anspråk och omvandlats till en förfallen labyrint som för tankarna till ett gammalt sinnessjukhus (och en hel del annat).
En annan förutsättning är den ”ramhandling” som projektet har. Den bygger löst på romanen Mästaren och Margarita av ryssen Michail Bulgakov. Den utspelar sig i original på 1930-talet men Satans demokrati för också associationerna till dagens åter alltmer auktoritära Ryssland. Den mördade journalisten Anna Politkovskaja spelar till exempel en viss roll för projektet. Men överhuvudtaget handlar nog Satans demokrati om demokratins allmänna förfall. Besökarna får till exempel bekanta sig med ”Demokratiska Partiet” – en allt annat än demokratisk institution.
Projektet Satans demokrati kanske kan beskrivas som en föreställning. Det finns en handling, en framåtdrivande utveckling och vissa dramaturgiska hållpunkter under tiden som besökarna vistas i det gamla kontorshuset. Men formen är fragmentarisk och uppbruten. Besökarna får på egen hand leta sig fram genom de 150 rummen och se om de råkar stöta på några skådespelare som ger dem en pusselbit av handlingen.
Skådespelarna är både professionella och amatörer. De gör alla ett bra jobb. En helt oförglömlig insats gör dock Angela Wand som spelar Woland/Djävulen. Bland rumsinstallationerna tillhör också Djävulens lägenhet en av de häftigaste. Längst in i dess kök kan man kliva in i kylskåpet och därmed komma in i ett av de många lönnrummen. Just detta lilla rum kanske är ett slags fokuspunkt – djävulens hemliga rum. Men kanske ändå inte det mest originellt gestaltade. Den som sett TV-serien True detective kommer att känna igen sig både här och där.
I det hela var detta ändå en upplevelse som jag inte skulle vilja ha missat. Spännande, överraskande, roligt och med en ordentlig udd.
—
Peter Ekström till Kulturdelens redaktion
PS. Jag har satt rubriken ”Vänner emellan” på denna text. Det beror på att min dotter Tove Ekström bidragit med ett rum i projektet. Det har hon naturligtvis gjort riktigt bra.
