Bok: De sista vittnena: Solo för barnröst av Svetlana Aleksijevitj

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, oktober 4th, 2015

De sista vittnena: Solo för barnröst

Svetlana Aleksijevitj

Översättare: Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz. 358 sidor. Har utkommit.

 

”Jag såg sådant som man inte ska behöva se … En människa ska inte behöva det. Och jag var liten …” Den som talar heter Jura Karpovitj. Han var åtta år när Tyskland angrep Sovjetunionen den 22 juni 1941 och det som ryssarna kallar Det stora fosterländska kriget började. Jura fortsätter att berätta om tillfångatagna och uthungrade soldater som slet stycken ur en självdöd häst, järnvägsarbetare som placerades på rälsen och kördes över med ett lok, barn som med bajonetter slogs ur famnen på sina mödrar och kastades i elden eller i en brunn – och om hunden som ensam satt på askan efter ett nedbränt hus och tittade med ”en gammal människas ögon”. Jura konstaterar att han blivit svår att tas med och är svår att älska, att han berövats förmågan att känna medlidande och att gråta. ”Det har gått många år … Nu vill jag fråga: Såg Gud verkligen detta? Och vad tänkte han … ”

Valja Brinskaja var 12 år när hon genom fönstret såg hur himlen brann och frågade sin pappa om det var ett åskväder. ”Gå bort från fönstret – det är krig”, blev svaret. Nu sextio år senare är båda hennes föräldrar döda, och Valja inser att hon och de andra i hennes generation ”är de sista vittnena” och att de ”är skyldiga att tala”.

De sista vittnena är också titeln på Svetlana Aleksijevtijs stora bok där nu vuxna ryssar berättar hur de som barn upplevde kriget. Den ingår i hennes projekt ”utopins röster” där hon försöker fånga homo sovieticus, ”den sovjetiska människan” eller ”den röda människan”, med hjälp av vanliga medborgares personliga erfarenheter. Det har blivit en mäktig kör av röster – eller nej, inte en kör, för här träder individen fram, den enskilda människan och hennes unika röst, befriad ur den officiella unisona körsången. Sedan är det naturligtvis oundvikligt att erfarenheterna överlappar varandra och att vissa teman utkristalliseras. Alla har ju levt under samma historiska epok och under samma samhällssystem; de har delat framtidsdrömmar och illusioner. Och krigets vidrigheter är ofta av samma slag: svälten, flykten, byn som bränns, närstående som förs bort, försvinner, dödas. Men i varje mönster finns den unika detaljen, det specifika minnet som etsat sig fast – som svärmarna av flugor över de döda längs vägkanterna, de gråtande rödarmisterna så långt från propagandafilmerna, doften av hägg och syrén i juni 1941, kvinnan som får ena benet avslitet av en granat just som hon föder sitt barn, anblicken av brunbrända och glada tyska soldater med uppkavlade ärmar. Och här finns naturligtvis en rad uttryck för barnets naivitet som exempelvis övertygelsen att man bara kan skadas av fiendens bomber.

De sista vittnena utgör den femte och avslutande svenska utgåvan av ”utopins röster”, men utgivningen har inte riktigt följt den ordning som böckerna skrevs i. Och det är som om Aleksijevitj här inte riktigt funnit den form som gör Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand till så helgjutna verk. I dessa finns mer av dubbelexponering mellan då och nu, och här kan även Aleksijevitj sätta sig själv i spel. I De sista vittnena har hon helt avstått från egna kommentarer och varje vittnesmål är mycket kort, ibland bara en sida. En del hågkomster griper tag med full kraft medan andra tenderar att mer fladdra förbi. Det gör att – även om det känns otillständigt att säga det – en viss monotoni kan infinna sig, till skillnad från i de andra verken. Och ändå: vem kan undgå att bli starkt berörd av dessa minnen från en fruktansvärd tid? Och hur ska man vara beskaffad för att inte förstå, eller i varje fall ana, vilka spår de satt?

I en recension av Fabrizio Gattis reportage Bilal om den moderna slavrutten till Europa skrev Kajsa Ekis Ekman härom året att boken ”kvalitetsmässigt” inte var ”ett reportage, utan en roman” (DN 10/9 2013) – som om reportage i sig skulle vara litterärt mindervärdiga. Det är en märklig föreställning med tanke på alla storartade stilister som varit verksamma som reportrar genom tiderna. Det litterära reportaget är ju också sedan flera år aktuellt i nobelprissammanhang – och efter Ryszard Kapuścińskis död är det Svetlana Aleksijevitj som oftast nämns. Svenska akademien har ju tidigare inte skyggat för sakprosan (Henri Bergson, Winston Churchill, Bertrand Russell …) så nog vore det roligt och rimligt om de ytterligare vidgade repertoaren och även gav sitt erkännande till reportaget. Aleksijevitj vore definitivt en värdig pristagare; ”Utopins röster” är som helhet ett enastående verk. Ändå skulle jag gärna se att hon fick dela utmärkelsen med Hanna Krall som också hon har utvecklat genren på ett enastående och personligt sätt. Båda utforskar det europeiska 1900-talet, men där Aleksijevitj utgår från den sovjetiska erfarenheten utgår Krall från den judiska. Båda ger röst åt enskilda öden, men där Aleksijevitj ger oss vindlande och flödande monologer är Krall lapidarisk och avskalad intill tystnadens gräns. Det som förenar dem, förutom engagemanget, är deras utpräglade stilistiska medvetenhet och formkänsla. Men akademiens vägar är som bekant outgrundliga.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.

I Utopins röster ingår: De sista vittnena, Bön för Tjernobyl, Zinkpojkar, Kriget har inget kvinnligt ansikte och Tiden second hand. Samtliga är utgivna av Ersatz förlag i föredömliga utgåvor, utmärkt översatta och korrekturlästa.