Bok: Anteckningar om Anna Achmatova

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Lyrik måndag, september 7th, 2015

Anteckningar om Anna Achmatova: Första boken 1938–41. Tasjkenthäftena 1941–42. / Rekviem. Poem utan hjälte

Lidia Tjukovskaja / Anna Achmatova

Översättning: Ola Wallin (Tjukovskaja) och Hans Björkegren (Achmatova)

Ersatz. 591 sidor. Har utkommit.

 

Vad Boswell var för Samuel Johnson och Eckermann för Goethe var Lidia Tjukovskaja för Anna Achmatova. Troget, ofta dagligen, noterade hon vad den beundrade poeten och vännen gjorde och yttrade. De träffades i Leningrad 1938, mitt under Jezjovterrorn när staden ”dinglade som sina fängelsers meningslösa bihang”, som Achmatova skulle formulera det i sin dikt Rekviem. Båda var drabbade. Achmatovas son Lev hade arresterats och Tjukovskajas man hade blivit dömd till tio år utan rätt till brevväxling; dessutom skulle all hans egendom konfiskeras. Först senare får hon veta att det i själva verket betydde att han redan var skjuten. Tjukovskaja var arton år yngre än Achmatova och själv litterärt verksam. På svenska finns romanen Det tomma hemmet (även översatt som Det tomma huset) om terrorns år. Dessutom var hon dotter till den välkände barnboksförfattaren Kornej Tjukovskij.

Det är den 10 november 1938 som Tjukovskaja har ett ärende till Anna Andrejevna, dvs. Achmatova, som hon beundrat sedan barnsben och vars dikter hon kan utantill. Poeten bor vid denna tid ensam i ett rum i en lägenhet som tillhör hennes f.d. man, konstvetaren Nikolaj Punin. Hon har inte fått publicera något på över ett decennium då hon anses politiskt suspekt. Hennes förste man, poeten Nikolaj Gumiljov, hade dessutom arkebuserats som kontrarevolutionär redan 1921. Tjukovskaja blir snart oumbärlig och en nära vänskap utvecklas, låt vara att man inte behöver betvivla vem som är diktardrottningen. Den saken betvivlar inte heller Achmatova. Hon må leva i halvmisär men vet att hon hör till de utvalda – hon, Boris Pasternak, Osip Mandelstam och Marina Tsvetajeva. Men Mandelstam befinner sig redan i ett fångläger (där han dör knappt två månader senare) och Tsvetajeva är fortfarande i exil. Hon återvänder till Sovjet 1939 och hänger sig två år senare.

Efter varje möte antecknar Tjukovskaja vad de talat om. Det blir mycket om litteratur, och Achmatova har bestämda åsikter om både levande och döda författare. Bland poeterna är Pusjkin inte oväntat Gud. Men hon beundrar också Innokentij Annenskij gränslöst. Kanske lite mer förvånande är att hon också sätter Majakovskij så högt. Dostojevskij är förstås en gigant, men Turgenjev och Tolstoj har hon inte mycket till övers för. Den senare, som hon kallar ”sopgubben”, avfärdas för skenhelighet och unken kvinnosyn som när han straffar Anna Karenina för att hon lämnar sin man. Själv hyllar Achmatova skilsmässan som det ofta bästa tänkbara alternativet, även för barnen i ett äktenskap som spårat ur. De i Sovjetunionen officiellt hyllade författarna föraktar hon, och det av både litterära och ideologiskt-moraliska skäl. Men hennes beläsenhet är stor även när det gäller ickerysk litteratur, från de antika klassikerna till det samtida. Man noterar att hon beundrar James Joyces Ulysses trots att hon i andra sammanhang kan slå ner på det som kan uppfattas som oanständigt och vulgärt (och Joyce var ju varken rädd för det ena eller det andra). Det kan tilläggas att Anna Andrejevna självklart alltid läser på originalspråket och i princip tycker att översättningar är onödiga.

Det finns något mycket ryskt i Achmatovas syn på författaren och konsten och hon återkommer gärna till att ett litterärt verk i en djupare mening måste uttrycka Sanningen. I Rekviem betonar hon också hur hon varit tillsammans med sitt folk och delat dess bittra sorg och nöd. Hennes dikt ger röst åt alla som lidit och då inte minst hennes medsystrar. En kvinna utanför ett fängelse vänder sig till henne med orden:

– Och det här, kan ni skildra det?
Jag sa:
– Ja, det kan jag.
Då gled någonting liknande ett leende över vad som en gång hade varit hennes ansikte.

Samtidigt kan man notera den återkommande och märkligt njugga inställningen till manliga poeters hustrur. Zina Pasternak beskrivs till exempel som ”en vulgaritet” som hotar makens skapande. Det hör också till attityden att inta ett lätt förakt för den triviala tillvaron och för materiella ting – i alla fall så länge hon har sina sjalar och den berömda morgonrocken med draken. Hon är opraktisk och förlägger saker och klagar nästan aldrig över sin situation. Det är liksom i sin ordning att vara Rysslands främsta levande poet och bo i ett kyffe och inte bli publicerad; det är ju samtidigt ett tecken på hennes integritet. Hon kan odla sitt lidande på ett sätt som Tjukovskaja till sist finner besvärande – men inte det fysiska lidandet. Inför en operation konstaterar hon sålunda att hon inte vet hur det blir med narkos: ”Jag bryr mig inte det minsta. Det går lika bra utan narkos. Jag har aldrig varit rädd för fysisk smärta. En gång försade sig en av mina bekanta i förbigående att han var rädd för att få en tand utdragen utan bedövning – och jag förlorade genast allt intresse för honom. Jag kan inte respektera sådana människor.”

När jag skrev att samtalen i hög grad handlar om litteratur är det sant men ändå inte. I sitt förord förklarar Tjujkovskaja bokens bakgrund. Vi måste komma ihåg att anteckningarna fördes i en extrem situation där vem som helst kunde bli arresterad när som helst för vad som helst. Det innebär att det som Tjukovskaja antecknade ingalunda ger en rättvis bild av de samtal som fördes. Dessa handlade väl så mycket om de två kvinnornas livssituation, om deras oro för den fängslade sonen och maken, om situationen i landet. Att ens föra privata anteckningar om dessa samtal hade varit att utmana ödet.

När man väl vet detta blir effekten lite som i Viktor Sjklovskijs Zoo eller brev som inte handlar om kärlek. Sjklovskij hade blivit vansinnigt förälskad i Lili Briks syster Elsa, då gift Triolet. När hon förbjöd honom att skriva om kärlek fick det som resultat att vad han än skrev om förvandlades till ett uttryck för den kärlek som inte fick uttryckas. Ibland är Tjukovskaja också behjälplig med fotnoter och förklarar hur viss konversation egentligen ska förstås. Det kan till exempel se ut som om man diskuterar en dikt av Pusjkin när man i själva verket talar om en dikt av Achmatova.

Här bör också sägas att Tjukovskajas roll inte bara är att vara samtalspartner och hjälpreda utan också externt minne. Efter en natt av skrivande kallar Achmatova henne till sig och räcker över en lapp med dikten. När den är memorerad eldas dikten upp. Genom denna återkommande ritual tar bland annat Rekviem form. Man kan säga att stalinismen drev fram en minneskultur av detta slag. Det man inte vågade ha på papper måste man ha i huvudet. Nadezjda Mandelstam vandrade sålunda runt som en levande upplaga av maken Osips samlade verk. Något underlättades det av att även den modernistiska ryska poesin ofta är skriven på vers och alltså lättare att minnas; dessutom kan man nog tala om en rysk tradition där det är självklart att kunna stora mängder dikt utantill.

Med kriget inträffade det lite paradoxala att kulturlivet lättade i Sovjetunionen. Stalin tonade ner ideologin för att spela på nationella strängar och släppte fram tidigare förbjudna författare. Till och med Achmatova får nu uppträda offentligt och en urvalsvolym med hennes tidigare poesi arbetas fram. Både hon och Tjukovskaja evakueras också till Tasjkent och slipper alltså att uppleva den fruktansvärda tyska belägringen av Leningrad. Här i Uzbekistan ändrar anteckningarna delvis karaktär, vilket förklaras av att Tjukovskaja aldrig slutgiltigt sammanställde dem själv. Men de ändrar också karaktär på ett annat sätt. Det här är en smärtsam tid för henne. Den beundrade Anna Andrejevna börjar visa nya och mindre smickrande sidor – eller om det kanske är så att Tjukovskaja först nu tillåter sig att se dem. Hon har hur som helst svårt att hantera när gudinnan visar sig blott alltför mänsklig. Och när den firade aktrisen Faina Ranevskaja äntrar scenen uppstår något av ett triangeldrama. Hon kommer som ett yrväder. Hon är slagfärdig och handlingskraftig – och hon lägger beslag på Achmatova. Tjukovskaja känner sig åsidosatt och sviken, och det hela slutar med en total brytning – som man nog också frestas att beskriva som en nödvändig frigörelse. Det skulle hur som helst dröja tio år innan de två återupptog kontakten.

Första delen av Lidia Tjukovskajas Anteckningar om Anna Achmatova, inklusive Tasjkenthäftena, föreligger nu på svenska i en snygg volym från Ersatz. Man noterar också tacksamt personregistret. För översättningen svarar Ola Wallin. Dessutom har man haft den goda idén att inkludera Hans Björkegrens översättningar av Achmatovas stora dikter Rekviem och Poem utan hjälte, de två stora verk som hon arbetade på under bland annat den tid som Tjukovskajas anteckningar täcker och som det också anspelas på flera gånger. Björkegrens tolkningar publicerades första gången 1978 i volymen Ett poem utan hjälte ( W&W) men har nu reviderats tillsammans med introduktion och kommentarer.

För alla som är intresserade av rysk litteratur i allmänhet och av Anna Achmatova i synnerhet är den här volymen naturligtvis en guldgruva. Men den utgör också fascinerande läsning som ett tidsdokument från Stalintiden.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.

Nikolaj Jezjov var chef för NKVD 1936–1938. Han föll i onåd och anklagades för spioneri och högförräderi, för att ha planerat att mörda Stalin och för att vara homosexuell. Han dömdes till döden och sköts i februari 1940.