Bok: Det är bara lite cancer : om livet, döden och myten om mig själv
Facklitteratur söndag, augusti 9th, 2015Det är bara lite cancer : om livet, döden och myten om mig själv
Klas Ingesson, Henrik Ekblom Ystén
Offside Press, har utkommit
Smeknamnet ”Klabbe” alias Klas Ingesson aktiverar två minnesbilder hos mig. Först Eyravallen 1989 då han debuterade i landslaget i en träningsmatch mot Algeriet. Hans löpstyrka, mäktiga fysik och fighting spirit imponerade. Vinst med 2-0 och båda målen signerade av en debutant som övertygade landslagsledningen och publiken om att han var en man för landslaget. Sedan Dallas den magiska fotbollssommaren 1994, åttondelsfinal i VM mot Saudiarabien. Vinst med 3-1 och Sverige vidare i jakten på medaljer. ”Klabbe” löpte kopiöst i den 40-gradiga hettan. Hans svettiga fighting face fyllde tv-rutan. Sinnebilden för det jävlar anamma som skulle bära laget ända till en bronsmedalj.
Goda minnen som överlagrades helt nyligen med bilder av en skallig och rullstolsbunden Ingesson i tv-nyheterna, tränare i Elfsborg, inbegripen i en offentlig, utdragen, och plågsam närkamp med en cancersjukdom. Han förlorade och dog förra året, 2014, 46 år gammal.
Dödsfallet utlöste en våg av hyllande minnesord i det sportindustriella mediekomplexet nationellt och internationellt. Genren är förrädisk. Att uttrycka äkta känslor i mer eller mindre konventionella ordvändningar är ett högriskföretag för alla skribenter. Överord ligger nära till hands och mänskliga svagheter är bannlysta. Liksom verklighetens gråskalor och vassa hörn.
Det är lätt instämma med en av DN:s skarpaste och mest läsvärda pennor Johan Croneman som fick spader av de i hans ögon hycklande och uppblåsta minnesorden. Klas Ingesson var i hans ögon värd ett helt annat minnesmärke.
DN-krönikören har nog delvis blivit bönhörd. I varje fall är mittfältaren Klas Ingessons och journalisten och författaren Henrik Ekblom Ysténs Det är bara lite cancer en välskriven biografi/självbiografi med en tonträff som känns helt igenom äkta. Den vågar gå på djupet och bjuder dessutom på intressant läsning. Inte bara för fotbollsintresserade. Det är på Ysténs initiativ den tillkommit. Han följde Ingesson nära under sjukdomsperioden då boken tog form. Vi kastas rätt in i lidandet och elitfotbollen i en mästerlig inledning. En tid av tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Vem var han då? Sportjournalistikens slitvarg, stålman, hjälpgumma, skogshuggare, storsnusande älgjägare… För att börja med fotbollen kan fotbollsspelare precis som skådespelare hamna i ett fack – med inlåsningseffekt. Castad av en tränare eller regissör tidigt i karriären. Klas Ingesson började som forward och öste in mål som junior i moderklubben Ödeshögs IK. Men han hittade sin roll med störst potential som inre mittfältare senare i IFK Göteborg, där hans karriär tog fart.
Alla älskar en fighter heter det. Och Ingesson var en kämpe och lagspelare av renaste vatten. Lätt att älska – och samtidigt ironisera över. Lite bonnig och kantig på ytan. Hans varumärke osade kampvilja, slit och svett. En fighter kastar inte in handduken för att det gör ”lite ont” i kroppen – eller livet. Han biter ihop, ger existensen fingret och sliter vidare. Och ger sig fan på att vinna i slutänden. Myten om fotbollsplanens slitvarg blev en del av hans inre människa. Men livet är ingen fotbollsmatch. Helt följdriktigt sökte han vård alldeles för sent.
Det är bara lite cancer är en berättelse om vunna insikter i en bildningsgång både på det idrottsliga och mänskliga planet. Precis som undertiteln anger är det livet, döden och myten om ”Klabbe” som står i centrum. På ett väldigt konkret sätt. Den myt han blir så trött och led på. Och till slut ser igenom. En slitvarg måste kämpa med sig själv för att inte slita i tomme på en väg som leder till frustration och i värsta fall en depression.
Undan för undan stiger Ingesson in i sitt liv. Han vågar ta strid med IFK Göteborg när klubben försöker sätta sig på honom när han ska bli proffs. Och tar till skamgreppet att blanda in hans föräldrar. Det ger honom råg i ryggen. När sjukdomen ansätter honom blir han allt rakare och ärligare både mot sig och andra.
Hans självbild är att hans fotbollstalang inte är den största. Men att den tagit honom längre än han borde nått. Han har alltid tränat hårdare än andra: ”Om jag sprang mer än de blev jag också bättre än de.” Men så enkelt är det inte. Skenet bedrar, speciellt i tv där flashiga och bollkåta lirare lyfts fram alldeles för mycket av lättimponerande kommentatorer. Innerst inne insåg Ingesson att han hade en teknik som höll för de stora ligorna. Hans förstatouch höll hög klass. Hans teknik var funktionell helt enkel. Det vittnar hans karriär om. Under sina elva år i Europa spelade han i fem olika högstaligor. Lägg därtill ett femtiotal landskamper. Den magiska sommaren 1994 var han som tidigare nämnts en omistlig spelare i det numera legendariska lag som erövrade ett VM-brons. Ingen kommer så långt utan funktionell teknik.
”Klabbe” kunde se tillbaka på ett fotbollsliv som få. Och han delar med sig av sina med- och motgångar och ger personliga inblickar bakom kulisserna i en professionell fotbollsspelares liv. Som nästan uteslutande är fotboll. Allt annat än fotbollen är oviktigt. Det är tufft för familjen. Familjelivet får i bästa fall gå på sparlåga till dess karriären är över. Ett antal förbundskaptener och tränare passerar revy. Mer eller minde kompetenta och behäftade med nycker och personliga egenheter. Han ångrar att han inte stöttade förbundskapten Olle Nordin som ju blev var mans niding efter det svenska fiaskot i VM 1990 i Italien. Där finns vänskaper och kotterier som hör till ett lagspel. Glamouren lyser dock med sin frånvaro.
Enstaka gånger går en okänslig valpig manlighet i dagen. Som när han och några andra under tiden i Göteborg försöker reta målvakten Thomas Ravelli genom att skjuta på provocerande nära håll och sikta mot Ravellis skrev under skotträningen. Eller när Ingesson ooh vapenbrodern Kennet Andersson under Bolognatiden begår ett hotfullt övergrepp under skämtets förklädnad mot en ung lovande Andreas Pirlo och tvingar i honom sprit. Slikt ger mig mentala kväljningar.
Klas Ingesson och Kennet Andersson blev kompisar och lyfte som fotbollsspelare i IFK Göteborg. Deras självförtroende var naturligt gott. Det spelade ingen roll vilka motståndarna var. Men en lång proffskarriär har ofrånkomligen sina svackor som ibland kan skicka självförtroendet i expressfart till botten.
En välbetald spelare förväntas ju varje vecka prestera på högsta nivå. Medierna tuggar missar, felpassningar och rapar elaka kommentarer i ett. Och glömmer ingenting. För att inte tala om de mediala kommentarsfälten där alla är experter och språkbruket är brutalt. Milt uttryck. I Syditalien möter han kärleken och hatet hos supporter som i våra ögon är på gränsen till psykfall. En del säkert maffiamedlemmar. Obehagliga men samtidigt rörande känslosamma. Han känner sig hemma där. I det ruffa och kantiga som är en del av hans uppväxt och Syditalien.
Skador och och tränarbyten, där den tillträdande tränaren inte tror på en, kan utlösa mobbningstendenser också hos storklubbar. Det gäller att minska lönesumman så snabbt som möjligt. ”Klabbe” gick genom små helveten ett par gånger. Och tar hjälp av en psykolog när han är så nere att träningarna är en plåga och att han inte ens vill springa ut på planen till match.
När Klas Ingesson och familjen sedan återvände till sin hemby östgötska Ödeshög och strålkastarljuset slocknade och medietystnaden bredde ut sig saknade han elitfotbollens yra och kickar. Elfsborg erbjöd honom en come back. Han var full i färd att etablera sig som tränare när cancern slog till. Ödeshög var viktig för honom. Han släppte aldrig kontakten med sin barndomsmiljö där jakt, fiske, jord- och skogsbruk är naturliga inslag. Skogen var hans fristad. En föga sexig miljö i nutidens ögon. Men, genuin, trygg och bonnförnuftig med hans egna ord. En miljö där man värdesatte de äldre. Självklart för honom.
Han berättar bitvis rörande om en uppväxt i ett Sverige som nu långsamt tynar bort och som länge skildrats i förminskande termer. Urbaniseringen är på väg att vinna på teknisk knockout. Hela landsändar avfolkas inför handfallna politiker. Hans uppväxt har paradoxalt nog fler likheter med Milan-ikonen Gunnar Nordahls i 20- och 30-talets västerbottniska bruk Hörnefors än Zlatans uppväxt I 80- och 90-talets Rosengård. Tidsskillnaden till trots.
Klas Ingesson föds och växer upp i ett tätt nätverk av släkt och vänner. Allt är inte idyll. Hans pappa är alltför upptagen med sitt åkeri under uppväxten. Det är hans som mamma ser till att skjutsa honom till alla träningar och matcher. Ingen av dem fotbollsintresserad. Vänskaperna varar livet ut. Ödeshög formar honom som människa och hans eget ledarskap byggde på tidigt gjorde erfarenheter. Viktigast av allt var att ställa upp i alla sammanhang. Hur skulle man annars till exempel få ihop fullt lag i en liten tätort som inte har så många potentiella fotbollsspelare. Vare sig det rör sig om pojk- eller flickfotboll. Men den kollektiva socialiseringen är en riskzon där Jantelagens första bud står berett: Du skall inte tro att du är något. Ingesson var medveten om det. Och det förefaller som att han bejakade att man kan förändra sig. Men bara till en viss gräns.
I Det är bara lite cancer dyker många oförlösta och generellt olösbara existentiella spänningar upp. De som alla måste förhålla sig till oavsett bakgrund eftersom de genomsyrar våra liv: Som individ kontra kollektiv; väsentligt kontra oväsentligt, liv kontra död. Ingen är en ö i sig själv. Vare sig i livet eller lagspelet fotboll. Ingesson löste det på sitt sätt. ”Ska jag vara bra, måste du vara bra. Så är det bara.” En insikt han plockat upp i italienska Serie A så full av stora egon. Och meningen med livet finns inte på en fotbollsplan utan i mänskliga relationer. Unga spelare ska ha ett jobb för att få perspektiv på de mångas vardagsliv. Allt i fotbollen liksom i livet kan inte analyseras.
Ingessons humor glimtar till då och då. Han uppmanar Ystén att passa på att lyssna: ”De enda du får sanningen från här i livet är de som är ekonomiskt oberoende och de som ligger för döden.”
Ystén zoomar ut snyggt med en rad ur Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar: ”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Tranströmer skildrar i den dikten människan som en varelse vars inre är fylld av valv efter valv som öppnar sig utan ände. På något sätt skrämmande och hoppingivande. Och mystiskt. Allt liv är i grunden oöverblickbart. Och det innehåller mystik och motsättningar. Det är därför livsberättelser som Det är bara lite cancer är så fascinerande.
Dixie Ericson är frilansjournalist
