Roman: Obetydlighetens högtid av Milan Kundera

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, augusti 6th, 2015

Obetydlighetens högtid. Roman

Milan Kundera

Översättning: Anna Petronella Foultier

Bonniers. 133 sidor. Utkommer den 7 augusti 2015.

 

Roman kallar Milan Kundera sin senaste bok – och varför inte? Men förvänta er inte någon berättelse i det större formatet. Liksom alla Kunderas böcker efter Odödligheten rör det sig om ett slags förklädd essä där det fiktionella ramverket är av mindre intresse. Nu har ju Kundera alltid skrivit essäromaner i någon mening och bekänt sig till en centraleuropeisk tradition med namn som Robert Musil och Hermann Broch. Men han har också deklarerat sin kärlek till 1700-talsromanens fria form och då inte minst i Diderots tappning. När jag nu läser hans senaste verk är det också till 1700-talet tankarna går – men denna gång till England och de essay papers som man förknippar med Addison och Steele. Dessa föregångare till den moderna tidningen höll sig gärna med ett persongalleri som fördomsfritt vädrade sina åsikter om frågor i tiden. Det blev helt enkelt mer underhållande läsning på det sättet.

Som så ofta hos Kundera anges det filosofiska anslaget redan av bokens titel. Tidigare har han presenterat verk som Odödligheten, Långsamheten, Identiteten och Okunnigheten. Nu är det dags att skärskåda obetydligheten, och det sker i Obetydlighetens högtid. Slutsatsen är att obetydligheten inte ska underskattas; den kan gå segrande ur en strid med den till synes starkare och den kan ha en förbluffande överlevnadspotential.

Men Kundera vore inte Kundera om han inte också gav plats åt erotiken, ensamheten, döden, skrattet och 1900-talets historiska erfarenheter av totalitära ideologier. Så bli inte förvånade om boken inleds med att en viss Alain går på en gata i Paris och reflekterar över varför unga kvinnor numera blottar sin navel och vad detta säger om ett samhälles erotiska inställning till skillnad från samhällen som premierar låren, stjärten eller brösten. Bli inte heller förvånade om vi lite senare hamnar i anekdoter om Stalin, Chrusjtjov, pärlhöns och en kissnödig Kalinin. På ett eller annat sätt vävs det mesta ihop, mer eller mindre, och som bäst sker det på ett överraskande och tankefrämjande sätt.

Naturligtvis rymmer romanen också exempel på mänskliga missförstånd som får oanade konsekvenser. Det är ett gammalt favoritmotiv hos Kundera, där människor ofta försöker skriva sina liv bara för att finna dem skrivna av någon annan och där en dialog lätt förvandlas till två monologer som till stora delar förblir oförstådda av den andre. Vi vill så gärna styra världen och oss själva – och blir då alltför lätt despoter eller bara löjliga. Men snarare än att Kundera utvinner nya spännande aspekter ur sina gamla motiv och teman kan man här tala om recycling och ett slags summering. Det är inte mycket att säga om; han fyllde trots allt 86 i år, passande nog den 1 april.

Kunderas stora styrka som författare har varit att sätta slående begrepp på olika företeelser, att utmana invanda föreställningar och få oss att se saker i ny belysning. I de stora romanerna har det skett genom att essäistiska resonemang satts in i intrikata intriger; i de senare verken är intrigerna starkt nedtonade. Han har allt mer renodlat sin längtan efter en lätthetens litteratur med en öppen form som tillåter honom att konversera läsaren och tala om allvarliga frågor på ett underhållande sätt – som de gamla upplysningsförfattarna.

Obetydlighetens högtid är ett intellektuellt divertissement som försöker upprätthålla det goda humör som tillåter oss att ”iaktta människornas eviga dumhet och skratta åt den”. Som litteratur kan den in jämställas med verk som Skämtet, Livet är någon annanstans och Skrattets och glömskans bok och det vore lätt, alltför lätt, att lite raljerande påpeka att den nya romanens titel är adekvat på mer än ett sätt. Kundera har ju redan skrivit in sig i litteraturhistorien och behöver inte krampaktigt bevisa sin position med nya ”stora” romaner. Han kan kosta på sig en mer avslappnad attityd, och det borde kanske vi som läsare också kunna göra.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.