Serier: Folkets röst
Kulturdelen rekommenderar, Recension, Serier onsdag, juli 29th, 2015Folkets röst, del 1
Jacques Tardi & Jean Vautrin
Placebo Press
Översättning: Viktor Agering
Vissa böcker är mer än bara berättelser, de är magiska ögonblicksbilder in i det förgånga. Små pärlor till berättelser om människoöden. Serieskaparen Jacques Tardis och regissören Jean Vautrins Folkets röst är just en sådan magisk läsning. Vautrins berättelse är lustfyllt levande i all sin brokighet och medvetet komplicerade myller av personer, plaster och händelser
Fakta och fiktion blandas här till en myriad, ett universum i sig självt. Fantastiskt och på samma gång skrämmande. För berättelsens yttre ram är fakta – inte fiktion. Pariskommunen är kanske jämte 1:a världskriget (ett annat av Tardis återkommande subjekt) en av de mest traumatiska händelserna i det moderna Franrikes historia
Berättelsens nav är fyndet av ung kvinna, funnen naken och mördad i Seine. Det är natten till den 18 mars 1871 och med den gryende dagen tar en skara unga socialister och anarkister över styret av Paris med hjälp av massivt folkligt stöd och en egen arme. Ett blodigt skoningslöst inbördeskrig bryter ut och det är mot denna bakgrund Tardis och Vautrins drama utspelar sig.
Folkets röst ar veritabel myriad av intriger och diskurser sammanfogade till ett mäktigt epos. Fiktionella karaktärer blandas med verkliga personer som Gustave Courbet (mannen bakom Pariskommunens propagandanummer, rivningen av kolonnen på Place Vendome) och journalisten Jules Vallés gör boken minst lika fascinerande som historielektion som om den vore ren fiktion.
I del 2 (som utkommer i höst) kommer av mysteriet (och allt annat) nystas upp då detta pariska mikrokosmos når sitt klimax med ”La semaine sanglante”, det blodiga slutet på Pariskommunen.
Tardis konstnärskap är oomtvistligt och ställt över all kritik. Tardi är den främste nu levande serieskaparen, alla kategorier. Men vad man lätt glömmer bort är Vautrins och Tardis imponerande noggrannhet när det gäller autenticitet och faktagranskning. Det räcker med att detaljstudera varje ruta för att se att Tardi och Vautrin gjort sin research in absurdum. Varje barrikad, varje gathörn, varje stadsvy är och känns autentisk. IMPONERANDE är det enda ord jag kan komma på.
Tardis seriekonst har jämförts med Tintins skapare, Herge, men jag har svårt att se likheterna. För mig ligger dessutom inte Hergés storhet i dynamisk detaljrikedom. Men detta är något Tardi och detta verk excellerar, utan motstycke.
Om inte Placebo Press får Adamssonstatyetten för denna bok får Svenska Serieakademien gå och ställa sig i skamvrån.
—
Thomas Karlsson
