Trickster 1. Coyotemannen och Wakdjunkaga.

Inlagd av Kulturdelen Helgesson tisdag, juni 23rd, 2015

Tricksterfiguren är vida spridd i tid och rum. Han – det är nästan alltid en han – förekommer i mytologi, fabler och berättelser i så gott som alla kulturer.

Jag tror att det var den amerikanske poeten Gary Snyder som på 1960-talet väckte mitt intresse för den mest kända trickster-hjälten hos Nordamerikas ursprungsfolk, Coyote eller Coyotemannen en personifikation av djuret. Snyder blev ”fångad av Tricksterns ständigt vandrande, ständigt lustfyllda, gränsöverskridande karaktär.” Coyote vandrar ofta planlöst omkring, ständigt hungrig, kåt, beter sig taskigt och korkat, ställer till med rackartyg, och han utsätts också för en del spratt. Men han gör också en del bra saker, är en fixare, och ibland kunde han uträtta stordåd som att ge människorna solen, månen och elden.
”Det som först fick mig att tända på Coyoteberättelserna var den härliga, dadaistiska kraften i dem, som på något sätt tar ett språng in i en modern referensram.” – skriver Snyder.

Coyotemannen och winnebago-stammens tricksterfigur Wakdjunkaga (den listige) påminner om varandra och när de någon gång möts under sina vandringar försöker de lura varandra. Och den japanska nobelpristagaren i litteratur (1994) Kenzaburo Oe ser i boken M/T och Berättelsen om skogens under likheter mellan Wakdjunkaga och sägenomspunna väsen och personer från barndomens by i kitteldalen i skogen där mormodern närde honom med berättelser om jättekvinnan Oshikome och ”tricksterhjälten”, upprorsmakaren Meisuke. M i titeln står för matriarkat och T:t är en förkortning av trickster.

”Tio år efter det att jag hade avslutat mina universitetsstudier, återupplevde jag starkt den där känslan av nostalgi som tycktes mig så oskattbar i min barndom. Det inträffade under mitt liv i Tokyo, som inte på minsta vis liknade min tillvaro i byn som var omgiven av skog. Det var när jag läste en antropologisk bok om folkliga berättelser från en indianstam i Amerika, som inte hade någon som helst anknytning till min by mitt i skogen.
Det var en studie kring trickster-mytologin hos winnebago-indianerna. Myterna handlar om en skälm, känd för att alltid uppträda komiskt; han lurar små djur och låter sig luras av dem – för en sansad vuxen framstår han närmast som en idiot. Denne skälm är impulsiv och gör alltid vad som faller honom in, han struntar blankt i gruppens regler och i dess ordning. Men det är också en skälm olik andra skälmar; genom att handla som han gör, lär han stammens medlemmar nya tekniker och nya sätt att tänka på – det finner man om man läser stammens berättelser – och det är detta som givit skälmen beteckningen ”trickster”.

Bland winnebago-stammens trickster-historier återfinns följande. En gång för länge sedan brände en trickster sin bak medan han värmde sig vid lägerelden. När han fortsatte sin vandring, lyckades han – utan att själv lägga märke till det gå tillbaka i sina egna spår. På marken fann han ett stycke ister och åt upp det, men efter att ha smort kråset med det insåg han att det i själva verket var en del av hans egna tarmar som hade fallit till marken när han hade bränt sig. Han klagade högt över sin dumhet – det är också karaktäristiskt för trickstern – men medan han gjorde det, knöt han fast de återstående tarmarna och drog till dem så hårt att människans bak än idag putar ut”.

Här i slutet av berättelsen tror jag att minnet spelat författaren ett spratt eller att en trickster haft ett finger med i spelet. Troligtvis har Oe läst Paul Radins klassiska bok The Trickster: A Study in American Indian Mythology från 1956 och där och i andra versioner av historien är slutet mer naturalistiskt; han samlar ihop sina tarmar, drar åt dem, de skrynklar sig och det är så människans anus fått sitt nuvarande utseende.

Det finns en hel del tolkningar och teorier, inte minst av socialantropologer, rörande tricksterfigurens karaktär och identitet. William J. Hynes har i Mythical Trickster Figures sammanställt sex karaktäristiska drag som han tycker är vanliga i många myter.
 Trickstern är: 
1) Tvetydig, abnorm – gränsöverskridande. 
2) Bedragare och lurifax. 
3) Gestaltskiftare, kan byta skepnad. 
4) Omkullkastare, vänder upp och ner på sakernas tillstånd. 
5) Budbärare åt och imitatör av gudarna. 
6) Helig och liderlig fixare.

Hur som helst. Coyotemannen skrattar och ägnar sig åt sex och det är rätt mänskliga drag.
 Låt mig få avsluta med några rader av poeten Will Staple, hämtade från Gary Snyders initierade artikel Coyotes otroliga överlevnad som ingår i hans bok Gammalt vis:

”ja, jag är en gammal coyote

inte riktigt ännu i mina värdelösa år.

å, jag narrar dem, bär kläder

står upprätt, pratar som en människa.

jag ser mig om och rör mig ganska snabbt

för att vara åldring

inte längre en blyg valp

inte för att jag ändrat mitt sätt

sinnet brinner

rödögd, brinnande

vad jag än hade har fört mig hit

detta finns kvar av det som fanns…

en överlevande.”

I nästa artikel ger jag mig i kast med Loke, den nordiska mytologins tricksterfigur.

—
Bo Helgesson

Citatet ur M/T och berättelsen om skogens under av Kenzaburo Oe är översatt av Eiko och Yukiko Duke. Bonniers, 1992.