Trollflöjten, Reich och Woody Allen?
Krönika onsdag, maj 27th, 2015”Vad gäller kulturturism är Tyskland ledande i Europa”, sa Petra Hedorfer, chef för det tyska turistrådet, när hon talade vid årets tyska turistmässa, som hölls i anrika kulturstaden Weimar – en stad som ännu lever starkt på arvet från Goethes och Schillers dagar.
På Deutsches Nationaltheater (där Weimarrepubliken utropades och där senare Hitler höll tal) såg jag Mozarts Trollflöjten; här med högt ansedda Staatskapelle Weimar – som sedan 2009 har svenske Stefan Solyom som förstedirigent. Som Nattens drottning medverkade unga Susanna Andersson från Östersund som på senare år gjort succé på många prestigefyllda scener. Hon har en fantastisk röst men var aningen nervös i detta premiärframträdande. Bäst var Pamina (Elisabeth Wimmer) och Papageno: Sebastian Campione. Nina Gühlstorffs uppsättning (regianvisningar till Weimarpremiären gjordes av Goethe!) var mångskiktad – fylld av nutidsanspelningar och rentav buskis (Papageno låter dirigenten spela klockspel och dirigerar dirigenten!!), samt metaperspektiv – men alltsammans med en spiritualitet man sällan upplever i Sverige (och tysk publik verkligen gillar sådant här: publiken lever med, buar, applåderar). Tamino (Artjom Korotkov) blir här en antihjälte, ovillig att dra ut i strid; ja, han blir antihjälte så till den grad att man undrar hus Tamina alls kan bli intresserad av honom.
Nu i maj framträdde i Stockholm legendariske tonsättaren Steve Reich: till det yttre lite oansenlig, nerklädd, med baseballkeps – men här på Dramaten, i samtal med kompositören Hans Gefors, intelligent och spirituell. Denne minimalismens banbrytare, som häromåret fick Polarpriset, påminner faktiskt om Woody Allen.
Reich ser musiken som utflöde av kraft, rytm och säger att han under 60-talet upplevde det som att ”fönstret” mellan konservatoriernas akademiska undervisning och ”gatumusik” drogs upp; själv influerades han av bebop, Bach och tidig renässansmusik – ”i alltsammans finns en tydlig monotoni, med gradvisa förändringar, precis som i min egen musik”, konstaterade han.
Norrbotten Neo & Kammarensemblen framförde Steve Reichs fascinerande Double Sextet: hamrande, ihärdig – men efterhand löses monotonin upp i en sångbar, långsam mellandel; som att hamrandet grävt sig ner genom asfalt och där funnit en blommande äng…
Programmet bildade samtidigt avslutning på vårens programserie Judisk vår – minoriteter i dialog. Lizzie Oved Scheja skriver att serien fokuserat på att premiera tolerans och humanistiska och demokratiska världen, i tron att ”den judiska minoriteten kan och ska göra skillnad i skapandet av samhället”. I programboken skriver också bl.a. Bernhard Henri Lévy om hur den nya antisemitismen ska bemötas.:
”Jag är nu nästan lika gammal som staten Israel, och jag känner att ingen gång under de gångna sextio åren har Israel varit så ensamt, sårbart och hotat som i dag.”
—
Björn Gustavsson
