Lyrik: Kära fru Schubert av Ewa Lipska

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Lyrik, Recension måndag, maj 25th, 2015

Kära fru Schubert

Ewa Lipska

Illustrationer: Sebastian Kudas

Översättare: Irena Grönberg

Ellerströms förlag. 55 sidor. Har utkommit.

Kära fru Schubert låter som ett brev riktat till Franz Schuberts mamma; någon fru hade han ju inte. Men för all del, det har väl funnits fler schubertar genom tiderna, såväl i Wien som annorstädes. Vem den fru Schubert är som Ewa Lipska så envetet riktar sig till i sin nu översatta diktsamling från 2012 vet jag inte. Men hon tycks vara en bra adressat som man kan anförtro lite allt möjligt – som reflektioner över historien, livet och konsten.

Född 1945 tillhör Ewa Lipska poetgenerationen efter Tadeusz Rożewicz, Wisława Szymborska och Zbigniew Herbert, den som rymmer namn som Adam Zagajewski, Ryszard Krynicki och Juliusz Kornhauser. I hennes tidiga dikter kan man ana en anknytning till Rożewicz; i de senare är det snarare Szymborska som gör sig påmind. Det gäller inte minst det ironiskt lekfulla och underfundigt lättsamma tonfallet.

Lipska är en skeptiker som liksom Szymborska gärna har sina reservationer och föredrar att ifrågasätta framför att slå fast och bekräfta. Men hon utstrålar inte riktigt samma humoristiska klokskap utan låter fragment och förvirring få en mer framträdande plats genom att odla en stilla och lite naivistisk absurdism – som Sebastian Kudas cartoon-liknande illustrationer svarar väl emot (även om de lustigt nog bara visar män).

Lipska reser runt i Europa och sänder fru Schubert ytterst komprimerade rapporter om sina upplevelser samtidigt som hon delger henne diverse reflektioner över tidens flykt, minnets obeständighet och tillvarons oöverskådlighet. Hon kan känna sig ”som ett hus till salu” där hon står i alla fönster och ”tittar på trädet / som likt ett oskrivet prosastycke susar / för att prata omkull skräcken” – eller hon kan finna sig fångad i en labyrint:

Kära fru Schubert, bästa hälsningar
från Labyrinten, denna mångtydiga kurort
som leder mig vilse. Jag söker vår kärleks
heta källor, brunnen med minrealorden,
hälsotimmarna på tu man hand. Jag tappar bort mig
bland vindlande minnen, vägar som korsas;
jag faller i geometrifällan. Trasslar in mig
i datumkablarna. Alla som älskade oss, kära
fru Schubert, saknar nu utväg.

Ibland kanske jag kan tycka att dikterna blir lite väl undflyende och reserverade, att Lipskas ironiska småleende inte skapar en spänningsalstrande distans utan snarare, liksom leendet hos Cheshire-katten i Lewis Carrolls underland, blir hängande i luften. Men på andra ställen bränner det till, och till sist kommer något som kan liknas vid en förtröstansfull bekännelse: ”så bra att det alltjämt finns / ett land som finns överallt och som heter Poesi”.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.