Från Gustavssons bokhylla 6: Dikter och soldater
Krönika måndag, maj 11th, 2015
Här några intryck om tre diktsamlingar plus en stark monografi om tyska nazisoldater. Sistnämnda fungerar som viktig påminnelse om ondska: det finns krafter som kan sammantagna kan förvandla sommarlediga pappor till arméer av bestialiska monster.
Den tyske historikern Sönke Neitzel och psykologen Harald Welzer utgår från tidigare outnyttjade dokument de funnit i brittiska arkiv: ingående förhör med tyska krigsfångar samt anteckningar om avlyssnade samtal mellan dessa. Boken Soldater, med undertiteln Om kamp, dödande och död, och som nu finns på svenska (Brombergs), ger en oerhört både detaljerad (många samtalsprotokoll citeras ordagrant) och översiktlig bild av hur den vanlige soldaten tänkte om kriget, utifrån en rad aspekter som här behandlas tematiskt (under rubriker som ”Skjuta ner plan”, ”Sänka fartyg”, ”Vara med och skjuta”, ”Känslor”, ”Sex” och ”Ideologi”.
Det är en blandning av idéhistoria, sociologi och djuppsykologi – och sammantaget ger boken en djup inblick i det nationalsocialistiska tänkandet men också en klar bild av hur krig korrumperar gängse moraliska värden och där civilsamhällets normer och värderingar briserar i takt med bomberna.
En av den polska 1900-talspoesins främsta namn, Tadeusz Rózewicz, död våren 2014, presenteras brett i volymen Recycling (Bokförlaget Tranan). I detta urval framträder en oerhört spännande poet: en vardagens besjungare – lite i stil med Majakovskij, Cendrars, Neruda, Bukowski, Ulf Lundell, Göran Greider etc. Må vara att Göran Palm redan på 60-talet översatte Rócewicz collageaktiga lyrik – men denna fylliga presentation är ytterst intressant: uppfriskande och stimulerande läsning!
Faktiskt kan också Johan Jönson påminna om Rózewicz. Jönson är en litterär outsider, ett slags 2000-talets arbetarpoet; han har gjort sig känd inte minst för sina tegelstenstjocka diktsamlingar – den senaste, mot.vidare.mot, utges av Bonniers i snyggt designad originalpocket. Här återfinns stort och smått, viktigt och oviktigt; såväl smärre konstverk som flisor och spån. Energin är anslående, särarten påtaglig, modet uppenbart och viljan till poetisk förnyelse påfallande.
Till sist några ord om Lars Noréns Ingen (Bonniers), en tät, vindlande prosadikt där jagpersonen reflekterar över död, förintelse och alltings upplösning i ett skugglikt intet. Här möter en tids- och rumsupplösning som ger självuppgörelsen drag av en hadesliknande vandring där död och liv tvinnas samman – som i ett flätat mönster inrymmande lika mycket ljus som mörker.
Det är ödsligt, men också vackert; på ett nedsläckt, skuggartat och monotont vis.
—
Björn Gustavsson
