CD: Maurice Ravels Daphnis et Chloé

Inlagd av Sten Wistrand Recension, Skivhyllan, Skivor lördag, maj 2nd, 2015

Maurice Ravel: Daphnis et Chloé: Pavane pour une infante defunte (BIS/Naxos). Speltid: 63’27.
Rotterdam Philharmonic Orchestra, Yannick Nézet-Séguin (dirigent)

Betyg:

–

Det finns musik som man högaktar och respekterar, finner fascinerande och intressant. Och så finns det musik som man bara förbehållslöst älskar – som Maurice Ravels balett Daphnis et Chloé. Kanske kan man beskriva verket som en fransmans undersköna drömvision av ett arkaiskt Grekland av sol och hav. Jag har ett tiotal inspelningar, och det borde ju räcka. Ändå blir jag nyfiken när en ny dyker upp, som nu med Rotterdams filharmoniker under fransk-kanadensaren Yannick Nézet-Séguin.

Jag laddar cd-växlaren med fem favoriter från förr och så nykomlingen, väljer den kända och helt underbara soluppgångsscenen som inleder balettens tredje del – och kan konstatera att mina gamla favoriter håller ställningarna: Charles Dutoit (Decca), Pierre Boulez (DG), Pierre Monteux (Decca) och Charles Munch (RCA) skänker den här musiken en otrolig sensuell lyster och får den att andas. Orkesterstegringarna är ljumma uppvindar som lyfter lyssnaren för en tyngdlös glidflykt i det klara solljuset. Även Nézet-Séguin målar upp en strålande vacker pastoral, men den blir lite väl loj och stillastående för min smak; jag saknar den smeksamma vinden och havets lunga dyning som ger scenen dess sensuella liv. Och i balettens mer dramatiska och starkt rytmiska partier kan nykomlingen inte riktigt tävla med de äldres medryckande energi.

Monteux har dessutom ett lite speciellt intresse. Det var nämligen han som stod på pulten när verket fick sin urpremiär av Ryska baletten i Paris 1912.

Med tanke på Ravels suveräna orkesterbehandling är ett bra ljud en självklar fördel, och här kan man sannerligen inte klaga på BIS. Men det kan man inte heller på DG och Decca. Faktum är att även cd-utgåvan av den nu 55-åriga inspelningen med Monteux klingar otroligt bra. Ljudet på Munch-skivan från 1955 kan bli lite hårt men bär ändå sin ålder med heder. Så mina topp tre i denna ljuvliga musik blir Monteux, Dutoit och Boulez.