Bok: Drömmar om den älskade döda av Lafcadio Hearn

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur torsdag, april 16th, 2015

Drömmar om den älskade döda

Lafcadio Hearn

Översättare: Arthur Isfelt

Hastur förlag. 248 sidor. Har utkommit.

 

I min bokhylla står sedan många år en volym betitlad Folk, gudar och gastar i det forna Japan. Skam till sägandes är den oläst. Författaren var på sin tid ett stort namn, och inte minst hans historier från den uppstigande solens rike bidrog till berömmelsen. Han var fyrtio år när han den 4 april 1890 landsteg i Yokohama, och bakom sig hade han ett brokigt liv. Lafcadio Hearn föddes 1850 på Leufkas, en av de joniska öarna, och från den fick han sitt namn. Modern var grekiska medan fadern var brittisk irländare. I egenskap av militärläkare försvann han snart till Västindien, och det dröjde inte länge förrän även modern försvann ur lille Lafcadios liv. Så kom det sig att han växte upp hos faderns katolska faster i Dublin. När hon märkte att gossen var mörkrädd brukade hon nattetid, i all välmening, låsa in honom på hans rum utan tillgång till ljus – vilket naturligtvis inte botade honom utan bara fick hans mardrömmar och skräckfantasier att eskalera. Till gammelfasterns försvar kan man kanske ändå säga att hennes uppfostringsmetoder möjligen bidrog till att skapa litterärt stoff för den blivande författaren.

Efter internatskolor i Frankrike och England fick den unge Lafcadio av en släkting en enkelbiljett till Amerika och uppmanades att bege sig till Cincinnati för att bo hos ännu en släkting. Räddningen för honom blev stadens bibliotek där han upptäckte författare som Baudelaire, Gautier, Nerval och Flaubert och började odla ett eget skrivande. Snart var han reporter på Cincinnati Enquire, men när han äktade en mulattflicka, därtill dotter till en slav, blev det skandal. Hearn lämnade allt och mer eller mindre flydde till New Orleans – och det var här han slog igenom som författare. Men innan han slutligen gick ombord på båten till Yokohama hade han också hunnit med sejourer i Chicago, New York och inte minst Martinique där han drogs till den folkliga kreolska kulturen.

Mardrömmarna i Dublin, de varma nätterna i New Orleans och närheten till Karibien har satt tydliga spår i de tidiga, korta prosastycken av honom som nu översatts till svenska av Arthur Isfelt och presenteras under den lite lugubra men talande titeln Drömmar om den älskade döda. För det förträffliga efterordet, som man gärna kan läsa först, svarar Torbjörn Elensky. Som möjliga, eller ska vi säga självklara, inspirationskällor till Hearns kortprosa nämner han författare som Edgar Allan Poe och Charles Baudelaire men även Aloysius Bertrand. Och det är onekligen lätt att få dennes skräckromantiska prosadikter i Gaspard de la nuit (Kasper Natt) i tankarna när man läser en mening som denna: ”Gigantiska spindlar spann sina nät under månen, mellan gravkammarens väggar, ormar krälade över mina fötter, vampyrfladdermössen svävade ovanför mig, under stjärnorna, och eldflugor, som påminde om irrbloss, kretsade kring de dödas viloplatser.” Men vanligen är den gotiska rekvisitan hos Hearn trots allt inte är lika braskande som hos Bertrand.

Hearn skriver alltså vad man ibland lite diffust kallar kortprosa. De flesta bidragen är under fyra sidor och inget överskrider tio. Här finns en stark dragning till prosadiktens lyriska stämningsmåleri även när texterna närmar sig novellen, eller snarare, med tanke på omfånget, novelletten. Tillkomsttiden är 1879–1884, men här märks ingenting av tidens naturalistiska strävan. I stället genomsyras texterna av den symbolism som samtidigt höll på att växa fram med rötter hos Baudelaire. Här finns en längtan bort, en längtan till främmande exotiska platser men också till världar bakom den som omger oss, världar vi tycker oss ana i varma sommarnätter när blommornas dofter fyller luften och våra sinnen vidgas och universum lättar på slöjan till sina hemligheter.

Hearns prosa är av det där slaget som man kan försjunka i, liksom upplöst i ett förföriskt rus av opiumångor. Några kanske kommer att rynka på näsan och finna framställningen preciös och parfymerad; andra kommer att vällustigt vältra sig i dess sinnliga prakt. Hur som helst bör boken avnjutas i lagom doser för rätt effekt; annars finns en risk att drabbas av övermättnad eller snedtändning. Men Hearn ägnar sig inte bara åt lockande hägringar i form av lyriska och drömska besvärjelser. Som redan antytts arbetar han också inom en gotisk tradition och gläntar på den dolda porten till själens dunkla rum där kärlek och död vävs samman och vår heta längtan efter en evig kärlek bortom döden kan förverkligas på ett kanske inte helt önskvärt sätt. Skönheten kan vara smärtsamt obarmhärtig och i den åtrådda fulländningen döljer sig döden. I tidstypisk anda möter vi också la douce dame sans merci, den ljuva kvinnan utan nåd, ibland med ormlika drag.

Sociologen Max Weber talade om den ”avförtrollning” av världen som följde på upplysning och industrialisering; hos Hearn, liksom hos andra romantiker, sker ett slags återförtrollning. Men den kan beledsagas av en lätt ton av melankoli, eftersom det magiska och sällsamma trots allt bottnar i en saknad och litteraturen därför blir ett uttryck för vår oresonliga längtan efter landet som icke är, en dröm om det underbara som borde genomtränga alla våra sinnen. Visst kan man le ibland åt det flagrant tidstypiska och åt det nästan skamlöst prunkande språket. Men samtidigt är det just detta, att ingen skulle skriva så här idag, som utgör en del av den förföriska lockelsen. Hearn bjuder oss att träda in i en hemlig och sällsam trädgård från en annan tid – eller kanske bortom tiden – där blommorna öppnar sina kalkar för att sprida aromatiska och hallucinatoriska dofter i den tropiska skymningen och där fasan lurar i njutningens skugga.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.