Bok: De våra. En kriminalistisk roman av Lars Andersson
Bokhyllan, Recension, Skönlitteratur onsdag, april 8th, 2015De våra. En kriminalistisk roman
Lars Andersson
Albert Bonniers Förlag. 425 sidor. Har utkommit.
Påskekrim har blivit ett begrepp i vårt västra grannland. Norrmän som åker till sina ”hytter” för påskferie bör absolut ha en deckare med i packningen, och NRK visar gärna deckarserier vid påsktid. Ursprunget sägs vara en lyckad reklamkampanj för en kriminalroman av Nordahl Grieg och Nils Lie, utgiven kring påsken 1923. Vad har då detta med Lars Anderssons nya ”kriminalistiska” roman De våra att göra? Kanske inte så mycket på ytplanet, men han låter sin deckarhistoria skrivas in i ett mycket större mönster som bland annat har med den kristna påsken att göra. Det är en sorts påskekrim med fördjupning.
Redan i inledningskapitlet, ”Dymmelonsdag”, initieras temat. Vi får följa en man som besöker ett tjäderspel i de norsk-svenska gränsskogarna i Värmland våren 1944: ”Tjädrarnas uråldriga mässa – ett klockspel med fastrostade kläppar”. Metaforiken är medvetet vald; kyrkklockornas järnkläppar byttes mot trä eller lindades för att dämpa klangen i Stilla veckan. Läsarens symbolberedskap har därmed etablerats redan från första sidan. När mannen är på väg hem från tjäderspelet hittar han en svårt tilltygad död kvinna, och så är själva intrigen i gång. Den historia som byggs upp kring lösandet av mysteriet med ett misstänkt mord tillåts aldrig helt ta över intresset. Intrigen fördjupas och kompletteras nämligen genom intrikata tematiska förbindelser rörande grundläggande livsfrågor som offer, skuld, försoning och upprättelse.
Tiden kring andra världskrigets senare skede, då allt fler börjar förstå att det nazistiska Tysklands dagar är räknade, passar särdeles väl för gestaltningen av dessa frågor, liksom att spelplatsen är Värmland, granne med det ockuperade Norge och med kurirvägar genom gränsskogarna. Att många av de frågor som aktualiseras samtidigt har allmänmänsklig vidd oavsett tid och plats är underförstått.
Den som får ta sig an fallet med den döda kvinnan är en begåvad analytisk kriminalare med rötter i norra Värmland, Leonard Ringer. Han sänds från Stockholm till Karlstad för att ha sin bas där. Detta ger Andersson goda möjligheter att teckna fina tidsbilder från staden, och vi anar att flitigt studerande av dagstidningar från den aktuella våren gett ett rikt bakgrundsmaterial. I det persongalleri vi möter finns både fiktiva gestalter och faktiska personer. Till de senare hör bl.a. den kände friidrottaren ”Massa” Lind, med silver i slägga och brons i viktkastning från OS 1920. I romanen beskrivs han som en stark och pålitlig polisman med fötterna på jorden.
Leonard Ringer har sina rötter i Östmark, inte långt från platsen där den döda kvinnan hittades, och läsaren får följa med på hans rekognoseringsturer uppåt skogslandet. Hur svenskar försöker hjälpa norrmännen inför ett maktövertagande efter den tyska kapitulation som snart förväntas komma ges det också glimtar av, liksom av en svensk-norsk välgörenhetssoaré i Karlstad 17 maj. Korta interiörer från flyktingläger i skogen bjuds också, men vi får även följa några högst vardagliga händelser i staden. Det vanliga livet går ju vidare i helg och söcken trots osäkerheter, ransoneringar och underliggande hot. Några viktiga spår i utredningen leder till Lettland och en skildring av en resa dit tillhör höjdpunkterna. Tidsbilderna får stort utrymme, och trots att intriglinjen aldrig släpps helt tillåts den inte dominera på det sätt den alltid gör i en traditionell deckare. Detta är förstås helt medvetet, och det gör att romanen växer långt utöver de snäva genremönstren. Att slutet är överraskande gör att genreförväntningarna i just det avseendet infrias.
Lars Andersson. Foto: Kari Lovaas.Jag har redan nämnt att Andersson gestaltar stora livsfrågor i romanen och hur flera av dessa skrivs in i ett övergripande påskmönster. Här är inte avsikten att frilägga alla dessa förbindelser, och det klarar jag förmodligen inte heller av. Den kristna teologiska grunden är som bekant att Jesus inför påsken beger sig till Jerusalem för att fira den judiska högtiden till minne av uttåget ur Egypten. Där grips han efter att han förråtts av Judas, korsfästs, dör och uppstår på tredje dagen. Genom hans offerdöd och uppståndelse öppnas en väg till försoning mellan människa och Gud. Det mycket djupa mönster som kan urskiljas, och som också är viktigt i många vegetationsmyter, symboliska konstverk etc., är att vägen till nytt liv går via mörker och död. Från den djupaste bottnen sker en uppstigning mot höjden.
Andersson skriver inte ett teologiskt inlägg, och han gör inte heller någon pastisch på Nya Testamentet. Han står för en konstnärlig gestaltning där vissa mönster kan kännas igen och därigenom sprida ett annat och större ljus över skeenden i romanen. Där finns en Judasgestalt och där finns många variationer på offertematik. Där finns också starka bilder av upprättelse, personlig fördjupning och återknytande. De som får denna upprättelse är inga helgon utan rätt solkiga människor. Allt är inte svart eller vitt; människan är sammansatt och aldrig färdig i moralisk mening. Tankar som dessa är centrala även hos Lars Ahlin, och formuleringar som ”en sammanlödning av entusiasmens och likgiltighetens ondska” skulle nog inte heller ha känts främmande för honom.
Leonard Ringer kommer från en släkt som kallas ”tattare”, och han är väl medveten om omgivningens etikettering och skepsis. Han får via några skriftliga dokument ett överraskande besked om att de närmaste grannarna i trakten aldrig betraktat hans släktingar som något problem, och detta stärker honom. Efter många år i Stockholm förmår han så återknyta till släkten och besöka föräldrahemmet, men först efter att han betvingat sin egen livsrädsla. Detta förmår han göra genom att av fri vilja följa med en båt över till Lettland för att hämta några flyktingar. På samma gång hoppas han kunna nå större klarhet gällande ett spår i utredningen. Det viktiga blir emellertid mötet med en kvinna som tycks mentalt efterbliven, samtidigt som hon ges drag av såväl klok gumma som religiöst naturbarn. Kvinnan, som möjligen också påminner om en Kristusgestalt, vet när en människa ska dö och hon säger sig se när själen lämnar kroppen. ”Det strålade en idiotisk lycksalighet omkring henne”, läser vi. Redan tidigare i romanen har vi mött henne, då det berättas att hon räddats av en partisangrupp. Hon gjorde då ett mycket starkt intryck på männen i gruppen. Nu får Leonard motta något som liknar en välsignelse av henne: ”Hon la sin hand på hans huvud. Det verkade som om hon mumlade nånting, mycket tyst och mycket snabbt, som gällde honom, sen vände hon sig ut mot alla de andra igen, och de följde henne med blicken, märkte han”. Hon är en nyckelgestalt.
Det ockuperade Lettland beskrivs också som en tidigare helvetisk plats. Inte långt från stället där de befinner sig dödade nazisterna nära 2800 judar i massakern på en strand i Skede 1941. Det är alltså en sorts resa ner i dödsriket Leonard är med om, trots att situationen vid hans besök är något annorlunda. Efter att de kommit hem välbehållna får han också möjlighet att erfara en djupare hemkomst till sig själv. Det förefaller som om såväl hans eget beslut om att resa som mötet med kvinnan är förutsättningar för denna utveckling.
Erfarenheterna gör att han också med större framgång kan hjälpa sin psykiskt sjuka halvsyster Alida eller Dionysia som hon kallar sig. Långsamt återför han henne till livet efter att hon varit djupast nere i mörkret eller dödsriket. Kapitelrubriker som ”Uppstigningsförsök”, ”Nedstigning” och ”Längst ner” talar om denna psykiska resa. Den slutar med att även hon får följa med till hemmet i Östmark och knyta an till sin far och sina syskon. Hon kan lämna sjukhuset och få ett arbete. Det är en upprättelsehistoria där medmänsklighet är en nyckel.
Musiken är också viktig för Leonard och har varit det i hela hans liv. I Karlstad får han möjlighet att gå på två konserter, och han träffar bland annat den danske dirigenten Mogens Wöldike, en av romanens faktiska personer. Efter en konsert frågar han denne vad trångföring är, och när de träffas igen några dagar senare ger Wöldike en förklaring samtidigt som han exemplifierar med en fuga av Bach. Han beskriver att stämmorna i trångföringen ”klättrar på varann med temat i olika utföranden, det kan byggas in stora spänningar som snart ska lösas upp.” Leonard får noterna till Händels Messias, som om några dagar ska uppföras i en annan konsert i staden. Senare läser han de åtföljande texterna på ålderdomlig engelska: ”Behold the Lamb of God/ that taketh away, that taketh away/ the sin of the world”, och raderna faller väl in i påsk- och offertematiken.
Begreppet ”trångföring” har också litterära konnotationer. I Paul Celans berömda och smärtsamma dikt med just den titeln, översatt av Göran Sonnevi, aktualiseras det judiska ödet i andra världskrigets Europa. Det är inte rättvisande att klippa ett textcitat ur denna dikts helhet, men så här kan det låta.
I ugglornas flykt, hos den
förstenade spetälskan,
hos
våra händer som flytt, i
den yttersta förkastningen,
över
kulfånget vid
den begravda muren:
synliga, på
nytt: dessa
fåror, dessa
körer, då, dessa
psalmer. Ho, ho-
sianna
Celans dikt har ett än större mörker, och kanske ett djupare tvivel, än vad som framkommer i De våra. Ett något återhållet Hosianna kan man även uppfatta som en svag men klart hörbar bakgrundston i denna ”kriminalistiska” roman av Lars Andersson. Det är en anmärkningsvärd bedrift att klara av att förmedla detta i en text som ändå tydligt sneglar mot deckargenren. Hosiannaropet kan traditionellt ha dubbla innebörder, dels ett rop på hjälp eller bön om förbarmande, dels en hyllning riktad till hjälparen, Messias. Talet om trångföring kan nog också ha vissa metapoetiska innebörder, då texten verkligen upprepar och varierar sitt tema. Speglingarna är många, människoödena komplexa. Att alla människor är varandras förklädnader kan vi läsa tidigt i romanen, och det påståendet tål att reflekteras över även sen läsningen är avslutad.
__________
Pär-Yngve Andersson är docent i litteraturvetenskap vid Örebro universitet
