Bok: Gråväder av Folke Dahlberg

Inlagd av Lennart Jörälv Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur fredag, mars 20th, 2015

Gråväder

Folke Dahlberg

Småprosa i urval av Jonas Modig och Anders Weidar

Folke Dahlberg Sällskapet. 269 sid.

 

Folke Dahlberg (1912—1966) var bildkonstnär, poet, prosaförfattare. Framstående i samtliga gebit. Men mest känd blev han i den sistnämnda egenskapen och är så fortfarande — hans landskapsböcker har idag nått klassikerstatus och har sin hängivna läsekrets. Och den tycks vara i växande, mycket tack vare Folke Dahlberg Sällskapet som gjort böckerna tillgängliga i nya och synnerligen vackra utgåvor.

Fyra landskapsböcker gav Folke Dahlberg ut under sin livstid (det blev sju diktsamlingar också), fyra böcker skrivna på en prosa som inte liknar någon annans: Vättern (1949), Tiveden (1952), Göta kanal (1954) och Leva vid Vättern (1958). Men till glädje för alla Dahlberg-fans föreligger nu faktiskt en femte bok med landskapsprosa som ansluter sig väl till den ursprungliga kvartetten. Gråväder är titeln på den nya boken som består av ”småprosa”, vilket i de flesta fall betyder tidningsartiklar av olika slag. Det är dahlbergkännarna Jonas Modig och Anders Weidar som gjort djupdykningar i arkiv och tidningslägg och letat fram ett material som spänner över en flera decennier lång period, från trettiotalet fram till mitten av sextiotalet. Weidar har kompletterat med redaktionella uppgifter och kommentarer, medan Modig har skrivit ett inkännande efterord.

Titeln är välfunnen — det handlar ofta om regn, dis och dimma i Folke Dahlbergs författarskap. Gråvädret är den atmosfär som genomsyrar många av hans texter och bilder, konstaterar också Jonas Modig, men det ger även ”det milda ljus som gör det möjligt att urskilja de fina nyanserna, det som fotografer föredrar framför solljus. Ett ljus man kan vänta i — ge sig tid att lyssna till och vila blicken hos, i det oförlikneliga landskap som Folke Dahlberg tolkat som ingen annan.”

Och landskapet, det är norra Vätterns skärgård med öar som Lilla Röknen, Stora Röknen och Kyrkogårdsön. Öar som Folke Dahlberg i tur och ordning bebodde. Visst gjorde han sina utbrytningsförsök, ett år bodde han exempelvis i en bergsby på Mallorca, men det var alltid till vätternbygden han återvände. ”Jag märker att det bara finns en trakt som betyder något för mig. Det är hemma, Vättern, Tiveden”, som han skriver i ett brev till föräldrarna.

 Folke Dahlberg var från början bildkonstnär, men skrivandet kom med tiden att spela en lika viktig roll. Från mitten av trettiotalet och många år framåt kunde Askersunds Tidnings läsare ta del av återkommande rapporter från norra Vätterns övärld, signerade D-g. Det kunde handla om årstidernas växlingar, om seglatser, fisketurer och stormar, egenupplevt eller historier från fiskare och öbor. Artikelskrivandet gav några kronor att leva på, men än viktigare var möjligheten att bli publicerad, att pröva språket, finna sitt eget uttryck. De kåseribetonade texterna har ofta skönlitterära anslag som ger en föraning om vad som komma ska: ”I dessa artiklar gjuts grunden för den prosa som får sin fullbordan i de fyra landskapsböckerna. Stilen är ännu delvis oslipad och ibland väl utförlig, det är en bit kvar till den koncentration och klarhet som utmärker Vättern. Men här finns en friskhet och entusiasm som driver den unge författaren i den språkliga erövring som han får ut av sin ötillvaro”, skriver Jonas Modig.

Redaktören för Askersunds Tidning hette Joel Haugard. Han var också tidningens ägare och hans stöd kom att få avgörande betydelse; enligt Modig intog han i praktiken rollen som mentor för den unge Dahlberg. Haugard var själv inte obevandrad på det litterära området, på tjugotalet hade han gett ut ett par lovordade romaner och en novellsamling på Albert Bonniers förlag, men senare kom han att ägna sig mer åt hembygdsskildringar och arkivforskning. Till hans Promenader i liten stad (1942), en lokal minor classic, hade för övrigt Folke Dahlberg gjort omslaget.

En del av materialet från Askersunds Tidning kunde Folke Dahlberg senare i bearbetad form använda i Vättern. Den boken satte förresten myror i huvudet på de mer bibliografiskt sinnade när den kom ut. Rörde det sig om kulturhistoria eller skönlitteratur? Naturskildring? Personliga bekännelser? På vilken hylla hörde boken hemma? I själva verket var det allt i ett; här hade författaren på sitt precisa och sparsmakade språk skapat sin egen genre, inte någon annan lik. En som förstod det var Olof Lagercrantz, som fann Vättern vara ”en skildring med klassisk resning, fylld av medkänsla, livad av utsökta färgeffekter”.

Boken var märklig som livsdokument, fann Lagercrantz. ”Men inte mindre anmärkningsvärd som skönlitterär produkt.”

Joel Haugard sålde så småningom sin tidning till den stora draken i Örebro och ett antal år senare fanns ingen Askersunds Tidning mer. Men vid det laget hade Folke Dahlberg funnit andra andningshål. En del av hans texter återfanns i Aftonbladet, andra i Dagens Nyheter. Och på Svenska Dagbladets Marginalen-sida medverkade han med krönikor som sedan kom att bilda underlag för Leva vid Vättern. Allt kom inte med i boken men en del finns med bland det material som Modig och Weidar nu letat upp och lyft fram i ljuset.

Men innehållet i Gråväder bygger inte enbart på tidningsartiklar. Kapitlet ”Vätterns röding” exempelvis kom ursprungligen som 14-sidig klammerhäftad småskrift med text och vinjetter av Folke Dahlberg. Den gavs ut till Rödingens dag på Stadshotellet i Motala den 14 juli 1960 och är idag ett eftertraktat objekt bland samlare av dahlbergiana. (Rödingens dag var en på sin tid stor begivenhet som firades vartannat år i Motala med välkände krögaren Åke Hildenstrand, gift med skådespelerskan Barbro Kollberg, som primus motor.) Anders Weidar håller i sin kommentar inte för otroligt att texten och vinjetterna till ”Vätterns röding” var betalningen för något uppehåll på hotellet; det var inte ovanligt att författaren på detta sätt kvittade diverse skulder.

Samma år hade Dahlberg tilldelats Övralidspriset och det tacktal han enligt kutym höll vid prisutdelningen finns också med i boken. Särskilt bekväm torde han inte ha känt sig där uppe i det heidenstamska residenset, vars vita fasad han ofta betraktat från sjön men aldrig tidigare sett på nära håll; några sidor från slutet lär han enligt DN:s utsände ha avbrutit sitt tal, stoppat manuset i fickan och förklarat att åhörarna säkert fått nog …

Gråväder kommer som nummer tio i Folke Dahlberg Sällskapets skriftserie, som förutom landskapsböckerna omfattar bland annat ett dikturval, Öarna som bar mig länge, med förord av Jonas Modig, och en introduktion till Folke Dahlbergs bildvärld, Mot något land, av Jan Hemmel och Johan Dahlberg. Gemensamt för samtliga verk är att de blivit mycket uppmärksammade för sin tilltalande utformning och ett par har funnits med på Svensk Bokkonsts lista över årets vackraste böcker.

Den nya boken ansluter sig fint till denna tradition och den som uppskattar välgjorda, trådbundna böcker med genomtänkt typografi kommer förvisso att gilla Gråväder.

Dessutom är boken rikt illustrerad. En del av teckningarna har aldrig tidigare varit publicerade och bara det gör den till ett måste för alla som är intresserade av Folke Dahlbergs konstnärskap.

Sedan är det bara att vänta på den stora monografi över Folke Dahlbergs liv och verk som Anders Weidar just nu arbetar med.

__________

 

Lennart Jörälv är författare