Tyskland: Operabesök i Berlin

Inlagd av Kulturdelen Resor tisdag, mars 17th, 2015

I dåvarande Östberlin fanns två stora operahus: dels pampiga Staatsoper (vid invigningen 1743 Europas största operascen), dels lite mer experimentella, smått regimkritiska Komische Oper. Västberlin å andra sidan hade sitt stolta flaggskepp Deutsche Oper – sedan länge en av Europas mest prestigefyllda scener.

När DDR år 1990 upplöstes och Berlin åter blev det enade Tysklands huvudstad befarade många att något av de tre operahusen skulle behöva stängas. Tre statliga operor i en och samma stad tedde sig orealistiskt. Men både tyska politiker och berlinare i allmänhet värnar sina kulturinstitutioner på ett sätt som från svensk horisont imponerar – och de tre operahusen lever vidare, låt vara att byggnadsklenoden Staatsoper sedan 2010 är stängt för en grundlig renovering; ensemblen spelar under tiden – troligen fram till kommande vinter – i Schillertheater.

Att det vid sidan av Berlins tre stora operabjässar även finns en mer eller mindre undergroundaktig operavärld hade jag länge inte alls klart för mig. Vilka är dessa alternativt profilerade ensembler och vad slags musikteater iscensätter de? För att få en inblick på området reste jag nu i februari till Berlin…

Till min häpnad visar det sig existera minst ett tiotal operakompanier i denna New York-aktigt mångkulturella och mångfacetterade 3,5-miljonersstad. Att den tyska huvudstaden numera magnetiskt attraherar artister och konstnärer från hela världen beror för övrigt inte bara på det febrilt intensiva kulturlivet; även tillgången till billiga lokaler och ett lågt prisläge har betydelse. Prisindex för Berlin är bara en tredjedel jämfört med Stockholm.

Berlins alternativa musikteaterscen fullkomligt myllrar av kreativitet och nydanande projekt. Det görs opera i tunnelbanan, på centrala torg, på skandalomsusade nattklubbar… Operagenren lockar idag även många unga regissörer, scenografer, artister och musiker. Åtskilliga iscensättningar görs i hybridform: att mixa opera, elektronisk musik, film och dans, kort sagt att göra ”crossovers”, är just nu mycket trendigt.

Ett av de minsta operahusen, Hauptstadtoper, eftersträvar folklig opera som inte i första hand ska ”underhålla” utan snarare ska vara ”experimentell” och ”ställa frågor”. Stor konst i småskalig form, lyder en av deviserna. Konstnärliga ledaren Kirstin Hasselmann, själv aktiv sopran, är en idealistiskt lagd visionär som vill göra operakonsten mer lättillgänglig. Här testas nya, experimentella koncept på den klassiska operarepertoaren. Ensemblen utgår från de klassiska verkens kärnberättelser som omskapas och förkortas; man odlar ett slags småskalighet, lyfter fram det allmänmänskliga, det emotionella… ”Åskådaren”, säger Hasselmann, kan hos oss, ”i konstnärernas omedelbara närhet, uppleva ett format som möjliggör en vidöppen inblick i operagenren”.

Den vardagsrumsliknande, gemytliga lokalen tar max 55 besökare. Kaffe och hembakt serveras i pausen. Förra året uruppfördes ett hittills obeaktat ungdomsverk av Richard Wagner: Männerlist ist grösser als Frauenlist. Själv besökte jag premiären på Don Giovanni i kammarformat. Musikerna får Mozarts musik att skimra, och recitativen har ersatts trollflöjtenaktigt lekfulla spelscener. Det är lite ”dockteateropera” över upplevelsen. Lagom till Hauptstadtopers femårsjubileum ges dessutom en scenisk variant av Vivaldis De fyra årstiderna, interfolierad av lieder-sång, baserad på Franz Wedekinds diktcykel med samma namn. De tre virtuosa musikerna (cello, gitarr och mandolin/trummor) låter emellanåt Vivaldi övergå i jazz, brasiliansk samba, rysk folksång… Det är häftigt (nästan dionysiskt uppsluppet i Vinter-prestot) samt – paradoxalt nog – gjort med stor pietet gentemot originalet.

Neuköllner Oper, grundat redan på 1970-talet och ibland kallat ”Berlins fjärde operahus”, är ett slags operamässig motsvarighet till Volksbühne och dess radikala, provokativa iscensättningar: i Neukölln bjuds uppkäftig, politiskt medveten och ibland experimenterande musikteater… Ensemblen håller till i en stor teaterbyggnad i invandrartäta Neukölln – en gammal arbetarstadsdel som på senare år börjat bli hipp. Verksamheten, ledd av Bernhard Glocksin, söker sig fram mellan tal- och musikteater och intresserar sig för alltifrån barockopera till operetter och välkända operaverk. Förra året iscensattes bl.a. Opera do Malandro; en sydamerikansk motsvarighet till Tolvskillingsoperan samt en reviderad version av Rossinis Il viaggio a Reims, som här – betitlad AiRossini – handlade om den ständigt uppskjutna invigningen av Berlins nya storflygplats!

Jag ser premiärvisningen av Die akte Carmen. Bizets opera utspelas här bland utblottade immigranter. Fångvaktarna illustrerar cynisk maktutövning. Iranskfödde regissören David Nouchtar-Samorai speglar kvinnoförtryck, arbetslöshet, asylsökandes desperation… Projektet görs i samarbete med teaterfolk Europa runt; bl.a. kommer i höst fyra Carmen-versioner att uruppföras i Barcelona, alla skrivna av unga tonsättare och librettister. Sjumannaorkestern är duktig men knappast bländande. Ett vackert tillägg i uppsättningen är när Carmen i slutet av första akten – i ett slags operamässig inre monolog – minns sitt ursprung genom att sjunga en arabiskliknande folksång.

När jag ber dramaturgen och teaterchefen Bernhard Glocksin beskriva de konstnärliga skillnaderna mellan hans teater och exempelvis Deutsche Oper, svarar han: ”Hos oss är gagerna mycket lägre, vi har inget orkesterdike, ingen stor scen – och därigenom maximal frihet i det konstnärliga arbetet. ’Verktrohetens korsett’ kan äntligen slängas.”

En annan nydanande ensemble, som sedan starten 2002 samarbetat med bl.a. Volksbühne och konstmuseet Hamburger Bahnhof, är Novoflot. Ensemblen gör återkommande upptäcktsresor i den klassiska operarepertoaren men har även satt upp en ”futuristisk” opera; The victory over the sun. När jag ber en av grundarna, dirigenten Vincente Larranaga, att definiera vad som utmärker Novoflots alternativa operakonst, säger han: ”flexibiliteten, glädjen att testa, att experimentera med nya format, prova nya vägar”.

Berlinkollektivet Tristan & Associates söker intensivt nya sceniska uttryck och gör barockopera i häftiga nytappningar. Deras avantgardistiska produktioner är visuellt anslående och använder sig gärna av dansinslag. Ensemblen, som vill lyfta fram barockoperans omedelbarhet och starka emotioner, har haft stora framgångar med bl.a. Händels Ariodante, som i höstas spelades i Elisabethkirche.

Gruppen Kiez Oper, bildad av mezzosopranen Rowan Hellier, satsar också på barockopera. Man har gjort uppsättningar på nattklubbar och i f.d. badhuset i Wedding. Under Alex Ecclestons ledning fortsätter ambitionen att ta operan in i samtiden och att spela på ”oväntade” ställen. Kiez Oper gör maffiga crossover-projekt och är överlag estetiskt nydanande.

En av de mest intressanta grupperna, som i sin vilja att förnya operakonsten suddar ut genregränser och skapar suggestiva hybridformer, och som medvetet eftersträvar dialog med andra konstarter, är Musica Sequenza. Under parollen ”Baroque is the new pop” kombineras tidstrogna instrument med synthesizers och tungt beat. Elektrifierad barockmusik pumpar här fram i technorytm. Konstnärlige ledaren Burak Özdemir har bl.a. initierat en serie betitlad ”Opera del futuro”.

Härutöver kan nämnas Radialsystem V (ett 2 500 kvadratmeter stort kulturcentrum i en f.d. pumpstation där flera kompanier, bl.a. världskända Sasha Waltz & Guests, huserar), Operalab Berlin (gruppens Evan Gardner utforskar musikdramat som medium, med abstrakta ljud- och scenvärldar), Home Oper, Stageink…

Mitt huvudintryck är att Berlins alternativa operakonst förgrenar sig längs två huvudlinjer: dels görs nyskapande produktioner som mer eller mindre medvetet förhåller sig till en traditionell uppsättningspraxis och som i huvudsak behåller musiken intakt (Hauptstadtoper, Neuköllner Oper), dels odlas ett mer a-historiskt och genreöverskridande experimenterade som snarast har sina rötter i samtida populärkultur (Tristan & Associates, Kiez Oper, Musica Sequenza). Dessutom råder ett fruktbart spänningsförhållande mellan de stora och små operascenerna. Konstnärligt progressiva institutioner som Schaubühne, Volksbühne och Deutsche Oper fungerar som ”transformatorer” mellan etablissemang och avantgarde. Chefspersoner på ”de tre stora” låter sig säkerligen inspireras av avantgardisternas otyglade experiment på undergroundscenerna. Och viceversa: detaljputsat bländande produktioner på Staatsoper kan förstås inspirera också den mest radikala unga regissör.

FAKTA
Hauptstadtoper. Landsberger Allee 61. www.hsohome.sharepoint.com; twitter: @hauptstadtoper.de; även på facebook. Kommande premiär: Figaros bröllop, 27/3.
Neuköllner Oper. Karl-Marx-Strasse 131. www.neukoellneroper.de. Även på facebook. Kommande premiär: Golem, 11/6. Arrangerar i juni en egen festival, ”Move Op!”.
Novoflot. Wallstrasse 32 c. www.novoflot.de; även på facebook.
Tristan&Associates. Koblenzer Strasse 4 a. www.tristan-associates.de; även på facebook.
Kiez Oper, www.kiezoper.com, twitter: @KiezOper. Även på facebook.
Musica Sequenza, www.musicasequenza.com; twitter: @MusicaSequenza. Även på facebook.
Radialsystem V. Holzmartkstrasse 33. www.radialystem.de; finns även på facebook.
Operalab Berlin. Ackerstadtstrasse 169. www.opera-lab-berlin.com
Home Oper. www.homeopera.net; även på facebook.
Stageink. www.stageink.org; även på facebook (Stageink – Verein für Theater und Musical in Berlin).

Flera av hemsidorna ger bristfälliga upplysningar, inte minst vad gäller kommande produktioner. För ytterligare information: googla på respektive ensemble samt kolla även evenemangskalendern på berlin.de. För generell information rekommenderas visitberlin.de samt tyska turistbyråns sida: germany.travel/se. Det finns en hel del föreställningsklipp på Youtube – kolla t.ex. ”Musica Sequenza – Opera del Futuro”. Observera att språket generellt är tyska och att textmaskiner sällan används.

—

Björn Gustavsson