”Huru älskar jag detta lif och huru svårt har jag ej haft att lefva det!”

Inlagd av Sten Wistrand Krönika lördag, januari 31st, 2015

Vi kan i år fira två 150-åringar, därtill två av Nordens främsta tonsättare genom tiderna, nämligen Jean Sibelius och Carl Nielsen. Svenska Kammarorkestern satsar på Sibelius nu i vår, och man får förmoda att Nielsen blir aktuell till hösten.

Den som vill bekanta sig med Sibelius kan med fördel vända sig till hans dagböcker. De finns utgivna på Atlantis under titeln Dagbok 1909–1944, en rejäl kluns på drygt 550 sidor. Vad kan man då lära sig av denna magnifika, exemplariska och därtill vackra utgåva? Jo, att det inte är så lätt att vara ett geni. Och det kan ju vara trösterikt för oss andra att veta.

Sibelius var 44 år när han den 7 mars 1909 fattade pennan och påbörjade sin dagbok. Inledningen är inte direkt munter: en diger förteckning över vad han är skyldig vem. Därefter läser man: ”Pungslagen af landsmän, en fruktansvärdt öde stämning. Huru slippa från detta förfärliga öde. […] Allt är slut. Ingen ljusglimt!” Lite senare: ”ensam, ruinerad, skam och sorg!” Och i april: ”hvarföre denna tragik i lifvet. O! O! O! Att jag finnes till. Min Gud – ! Fyra par barnaögon och en hustrus se på mig, ruinerade menniska! Hvad har jag då gjort? Endast komponerat bra. Måste följaktligen lida.” Det känns bättre under sommaren, men så blir det höst: ”Lider så jag har metallsmak i munnen.” Arbetet på en sorgmarsch får honom att må bättre. Men bara för en tid.

Så fortgår denna känslornas bergochdalbana genom åren. Knappt har han lyckligt noterat ”Himalaya” förrän det vänder och vagnen rusar rakt ner i ”Hades”. Han kämpar mot usel ekonomi, krassa förläggare, nedriga kritiker, svekfulla vänner, världens gemenhet, eget högmod och missmod, självmordstankar – för att inte tala om ”denna fruktansvärda strid emot vinet och cigarrerna!” Och den dåliga arbetsdisciplinen. Skrivbordet lockar inte. ”De bord jag älskat hafva nog varit dukbeklädda och med flaskor prydda.” Men samtidigt vakar han svartsjukt över sin position som Finlands främste tonsättare och har järnkoll på allt som skrivs och inte skrivs om honom, speciellt om det kan tolkas negativt: ”Alla få erkännanden öfverhöfvan men ingalunda […] jag. O huru djäfvulsk är du ej värld!”

Han klagar över att leva ”i ett land där surmjölken regerar”, misströstar angående sin egen musikaliska förmåga och tänker att han borde ägna sig åt något annat. Men då hejdar han sig själv: ”Och detta täcks Du, härlige Jean Sibelius – skrifva ner. Fy fan!” Till detta kommer illasinnade släktforskare som talar om hans simpla ursprung – han som till sitt väsen är gentleman och aristokrat och ingen bondtölp eller krämare! Och så är det den ständiga oron för hustrun Ainos hälsa. Tidigt frågar han sig om hon ska orka leva så länge till. Hon blev 97 och överlevde maken med 12 år.

Men allt är inte svart, och det finns tröst i naturen: ”Såg idag tranor! Året således icke i onödan!” Och åsynen av 16 svanar 1915 tar andan ur honom. ”Ett af de största intrycken i mitt lif. Herre Gud denna skönhet!” utropar han och krafsar ner 5:e symfonins magnifika finaltema i en känsla av att ha varit ”i helgedomen”. Ty det är symfonierna som verkligen betyder något för honom: ”En sinfoni är icke en ’composition’ i vanlig mening. Den är fastmer en trosbekännelse vid olika skeden af ens lif.”

Men vi får veta ytterst lite om hans musik, och den som tror på enkla samband mellan liv och konst har inte mycket att hämta. Dagbokens Sibelius är en, partiturens Sibelius är en annan. ”Haft känsla af att vara ett geni”, noterar han den 15 september 1910. Ja, nog var Sibelius ett geni. Inom musiken. Men när detta geni mötte vardagen uppstod lätt skärande dissonanser. ”Huru älskar jag detta lif och huru svårt har jag ej haft att lefva det!”

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion