Regionens kulturplan: Jag räds inte ordet kulturarv
Debatt söndag, januari 25th, 2015Kultur är lika viktigt som vatten. Detta är en bild som vi inför ett kommunval i min hemkommun skrev in i Kumlacenterns handlingsprogram. Jag har många gånger återanvänt formuleringen sedan jag blev regionpolitiker.
Min utgångspunkt är att kultur är viktigt och att politiken har ett ansvar för en kvalitativ och tillgänglig kultur i hela samhället. En annan viktig aktör är givetvis det civila samhället. Och jag ser gärna att kultur kan skapas i mer kommersiella former, kulturella och kreativa näringar. Men politiken har till uppgift att garantera professionalism inom kulturen, att det civila samhället ges förutsättningar verka kulturellt och att kulturen är tillgänglig i hela landet/länet/kommunen.
Som politiker i Region Örebro län (tidigare landstinget och regionförbundet) har jag betonat regionens ansvar för de regionala kulturinstitutionerna. Här har regionen huvudansvaret, även om andra finansieringskällor finns, t ex staten. Inför budgetarbetet i regionen de båda senaste åren har jag drivit tesen att våra regionala institutioner, i synnerhet Länsmuseet, har för små resurser. Jag har med stöd av mitt eget parti (C) och efter något fotarbete även av övriga Alliansen, försökt sätta tryck i frågan:
http://na.se/asikt/debatt/1.2563116-orebro-lan-behover-en-satsning-pa-kulturen
Min bedömning är att mitt/vårt agerande satt press på den politiska majoriteten att i de båda senaste budgetarna tillföra de regionala institutionerna ytterligare medel.
Min personliga syn på museernas betydelse präglas naturligtvis av min egen livserfarenhet. Jag har en universitetsexamen i ämnena historia och svenska – dessutom är jag utbildad bibliotekarie. Via ett bananskal hamnade jag 1977 på Statistiska Centralbyrån med uppgift att utveckla statistiken över kulturområdet. När jag efter några år i Stockholm återvände till hembygden i Närke var det första uppdrag jag fick i det civila samhället att ta över som ordförande i Hardemo hembygdsförening. Där deltog jag handgripligen i att lägga nytt jordtak på föreningens loftbod från 1600-talet. Mitt första politiska uppdrag i Kumla var som ledamot i Kulturnämnden. Jag har också länge haft uppdrag i Svenska kyrkan i Kumla med ansvar för byggnader och inventarier från 1100-talet och framåt.
Jag räds inte ordet kulturarv men är också bekväm med att vi talar om vårt gemensamma minne. Jag anser att det är angeläget att i vårdandet av detta minne att inkludera minoritetsgrupper och grupper i utanförskap.
Jag hävdar att kultur är något som för att vara levande måste ständigt utsättas för nya stimuli, t ex från andra kulturer. Detta måste givetvis återspeglas i ett museums verksamhet.
Länsmuseets verksamhet har av och till diskuterats i landstingsfullmäktige med utgångspunkt från SD:s kritik mot politisk tendens och osvenskhet. Jag har därvid hävdat att museer måste få, och ska, både problematisera och provocera. Uppdraget gällande kulturarvet ska inte utföras för att konservera det bestående samhället utan för att vi ska känna vår bakgrund för att lättare ta ut färdriktningen framåt.
Länsmuseet ska naturligtvis förhålla sig till den regionala kulturplanen, med allt vad det innebär, bl a horisontella perspektiv, t ex barnperspektivet och jämställdhet. I kulturplanen ligger också kopplingen till den statliga kulturpolitiken genom den sk samverkansmodellen.
Från min politiska utgångspunkt är jag intresserad av relationen centrum-periferi. Regionen består inte bara av centrala Örebro, samtidigt som centrums roll som motor för hela regionen inte ska bortses ifrån. Vart jag vill komma är emellertid att museets uppdrag gäller hela territoriet. Exempelvis måste Siggebohyttan och Kullängsstugan hållas tillgängliga.
För Region Örebro län kvarstår frågan om vad som är en rimlig resurs- och verksamhetsnivå för vårt länsmuseum. Enligt min mening behövs en resursförstärkning. Jag anser det utifrån att det behövs en bred verksamhet där kulturarv och företeelser i dagens och framtidens samhälle behöver beaktas.
—
Torbjörn Ahlin
