CD: Sjostakovitjs 24 preludier och fugor med Tatjana Nikolajeva
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, januari 12th, 2015
Dmitri Shostakovich: 24 Preludes and Fugues for Piano op. 87 (Melodija/Naxos). Speltid: 59’56 + 47’00 + 61´28.
Tatiana Nikolayeva (piano)
Betyg:
–
Tvåhundraårsdagen av Johann Sebastian Bachs död uppmärksammades naturligtvis rejält år 1950. På plats i Leipzig var Dmitrij Sjostakovitj, som också satt i juryn för att kora den bästa Bach-pianisten. Det blev Tatjana Nikolajeva. Kanske var det här och nu han fick idén till vad som skulle bli hans största pianoverk, ett slags svar på Bachs Das wohltemperierte Klavier. Det är inte svårt att höra kopplingen till föregångaren och barocken i Sjostakovitjs 24 preludier och fugor för piano op. 87, även om tonspråket är 1900-talets. Förutom Bach hade han också Nikolajeva i åtanke när han skrev det nästan tre timmar långa verket. Det blev också hon som uruppförde det 1952 och som tio år senare svarade för den första komplett skivinspelningen (Melodija/Eurodisc). Ytterligare två skulle hon hinna med. Den från 1987 är också en sovjetisk produktion medan den från 1990 gjordes i England (Hyperion). Dessutom finns en dvd från 1992. Det som nu presenteras i en nyutgåva är den från 1987.
Det finns naturligtvis även inspelningar med andra pianister. I min hylla står sålunda Keith Jarrett (ECM), Konstantin Sjerbakov (Naxos) och Alexander Melnikov (Harmonia mundi). Ingen är dålig, men av dessa drar trots allt Jarrett det kortaste strået genom att vara lite torrt redovisande. Sjerbakov är mer romantisk medan Melnikov svarar för en balanserad och glasklar tolkning. Han kan också utveckla all den intensitet och frenesi som Sjostakovitj understundom kräver.
Men visst är det är något speciellt med Nikolajeva, och då inte bara av ”sentimentala” skäl – även om det självklart är av speciellt intresse att höra den spela som verket skrevs för. Lite roligt är det kanske också att ha en sovjetisk inspelning av denna musik. Men viktigare är förstås att Nikolajeva spelar så bra. Hon behärskar hela det vida registret och är rytmiskt pregnant och känslig för klang. Det sista visar hon inte minst prov på när hon som ingen annan får fram klockspelsklangen i det nionde preludiet. Annars kan jag inte påstå att hon generellt skulle vara bättre än Melnikov, endast att hon nalkas musiken på ett annat sätt. I det första preludiet kan hittar hon exakt rätt tempo medan Melnikovs mer dröjande spel känns lite utstuderat. Å andra sidan gör han den tredje fugan så rasande snyggt och virtuost att Nikolajeva här kommer att framstå som rätt stel vid en jämförelse. Som helhet ger oss båda starkt övertygande tolkningar, var och på sitt sätt. Melnikov har föga förvånande det bättre ljudet, men Melodija-inspelningen är absolut fullgod.
__________
Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion
