Bok: Till min bästa vän (brevväxling mellan Pjotr Tjajkovskij och Nadezjda von Meck)

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, januari 10th, 2015

Till min bästa vän. Brevväxling med Nadezjda von Meck 1876–1878

Pjotr Iljitjs Tjajkovskij

Översättare: Bengt Samuelson

Akvilon. 519 sidor. Utkommer i dagarna.

 

Det börjar lite tvekande och försiktigt. Fru von Meck vill ju inte tränga sig på. Hon är en kultiverad och väluppfostrad kvinna. Så hon nöjer sig med några artiga fraser om vilken hänförelse hans musik väcker hos henne. Pjotr Iljitj svarar lika artigt att han är tacksam för hennes älskvärda ord. Två månader senare skriver hon att det är så mycket hon skulle vilja berätta, men hon är rädd att stjäla hans tid. Han bedyrar att så inte vore fallet; tvärtom skulle han känna sig hedrad om hon ville delge honom sina innersta tankar. Och nästa brev från Nadezjda Filaretovna är inte bara några rader långt utan flera sidor. Man förstår att hon brinner av längtan att få tala om allt med en likasinnad: ”för en person som lever en så asketisk tillvaro som jag, är det logiskt att komma till den övertygelsen att alla sådana ting som brukar kallas samhällsförhållanden, sociala uppförandenormer etcetera, bli enbart ljud utan mening”. Hon tycker sig ha förstått att han är av samma åsikt, han som skriver en musik ”som förflyttar oss människor till en värld av känslostämningar, önskningar och begär som livet inte kan tillfredsställa”. Den första av hans kompositioner som hon hörde var symtomatiskt nog Stormen, och i sann romantisk anda förkunnar hon att den ideala människan för henne är musikern och att hon inte heller kan skilja människan från konstnären. Till sin lycka har hon också funnit att människan Tjajkovskij lever upp till tonsättaren Tjajkovskij. Pjotr Iljitj svarar ödmjukt att han inte är lika säker på just den saken. Men han förstår att han i Nadezjda Filaretovna funnit en själsfrände och bedyrar att han i sin musik alltid är uppriktig och att han ”komponerar av en inre och ohejdbar impuls”.

Så kan en omfattande och långvarig korrespondens inledas, en korrespondens med drag av platonisk romans. De två träffas aldrig, och de gånger som de ser varandra på håll väljer de att inte ta kontakt. Kanske är de rädda att förstöra en skör relation som ingen vill vara utan. Ibland är det som om de lever bara för dessa brev.

Hon är nybliven änka efter ett olyckligt äktenskap som resulterade i elva barn. Men ett av barnen, det mest älskade, hade en annan far.

Han, Tjajkovskij, gifter sig 1877, och den relationen blir inte mindre olycklig – men av helt andra skäl.  Äktenskapet är ett enda stort misstag från början till slut, och det bisarra frieriet framstår som något som Tjechov kunde ha gjort en sorglig komedi av. Direkt efter bröllopet finner dessutom Tjajkovskij att hustrun är honom ”förhatlig i ordets fulla bemärkelse” – för att inte tala om hennes släktingar: ”Deras fattningsförmåga är minimal och deras åsikter groteska”.

Om allt detta skriver han mycket öppet och dessutom med litterär talang. Men det finns trots allt en gräns för öppenheten. Tjajkovskij och von Meck diskuterar musik och religion och politik och litteratur och privatliv. Båda har en melankolisk läggning, och han återkommer ofta till sina upplevelser av djup nedstämdhet och förtvivlan. Det är denna känsla att kunna vara absolut uppriktig som gör korrespondensen så värdefull för dem båda. Men det finns trots allt en sak som Tjajkovskij förtiger, och den är inte oviktig när det gäller att förklara den äktenskapliga katastrofen. Hans sexuella håg stod helt enkelt inte till kvinnor utan till män. Om detta gick rykten, och äktenskapet kan mycket väl ha varit ett försök att få stopp på dessa. Men i stället fann sig Tjajkovskij plötsligt leva i ett ”träsk av lögner, falskhet och hyckleri”.

Men även om Pjotr Iljitj och Nadezjda Filaretovna är uppenbara själsfränder tycker de inte lika om allt – vilket naturligtvis gör breven mer spännande. Hon framställer sig som en fullständigt desillusionerad kvinna och hänvisar gärna till det radikala 60-talets män. Han finner dessa inskränkta och har en ambivalent inställning till religionen. Som hon avvisar han ortodoxins dogmer och tron på odödligheten, men han kan ändå känna en emotionell dragning till de kyrkliga ceremonierna – vilket för övrigt är lätt att förstå när man hör hans eget oerhört vackra liturgiska körverk Johannes Chrysostomos. Till Tjajkovskijs stora förvåning visar det sig också att hans brevvän inte tycker om Pusjkin. Och han som just valt dennes versroman Eugen Onegin som underlag för sin nya opera! Däremot möts de utan problem i sin ryska patriotism. I början av brevväxlingen rasar det rysk-turkiska kriget, och här svallar de nationella känslorna med förhoppningar om ett fullständigt och förnedrande nederlag för turkarna. Tjajkovskij, som befinner sig i Italien, retar sig dessutom på den turkvänliga inställningen i väst. Han uppfattar den som symptomatisk för det övriga Europas sätt att se ner på Ryssland och tendensen att behandla ryssar och rysk kultur med ett slags nedlåtande välvilja. Och även om han älskar att resa och långa perioder vistas i Italien, skriver han att ”leva kan jag bara göra i Ryssland”.

Tjajkovskij betonade sin förankring i rysk folkmusik och såg sig som ”ryss i ordets fullaste bemärkelse”. Däremot kan man knappast kalla honom slavofil, och av den så kallade nyryska skolan – med smeknamn som ”De fem” och ”De mäktiga få” – uppfattades hans musik och hans attityd till musikskapande som alltför västerländsk. Motsättningarna kom efter hand att tonas ner, men i ett av sina brev karaktäriserar han ”de fem” – Balakirev, Musorgskij, Borodin, Cui och Rimskij-Korsakov – som naiva dilettanter, låt vara begåvade. Han konstaterar också att Rimskij-Korsakov faktiskt bättrat sig och satt sig på skolbänken medan Musorgskij envist ”stoltserar med sin okunnighet” och älskar ”det grova, råbarkade och sträva”. Det hela gör honom beklämd: ”Så många talanger som, med undantag för Korsakov, det är svårt att förvänta sig någonting av på allvar. Är det inte så det står till med allt som vi har i Ryssland?” Men ändå: här finns en kraft, något nytt och originellt, mitt i anskrämligheten. Och det är trots allt bättre än ”denna patetiska kraftlöshet, förklädd till seriöst arbete, som representeras av Brahms och andra tyskar”.

Ska vi tro Tjajkovskij har det gått utför med den tyska musiken efter Beethoven och Schumann, och han uppfattar att Wagner slagit in på helt fel väg. Han ser honom som en begåvad symfoniker som gett sig på en genre han inte begriper sig på, nämligen operan. Och saken blir inte bättre av att han skriver fullständigt hopplösa libretton. von Meck ger eldunderstöd och talar om Wagner som en ”konstens vanhelgare” till skillnad från den käre Pjotr Iljitj som hon ser som ”den rene förkunnaren av den älskade, höga konsten”. Samtidigt noterar man att hon beundrar kung Ludwig II av Bayern – utan att beröra att denne var en fanatisk Wagnerian. Tjajkovskij visar sig älska den nya franska musiken och är så betagen i Bizets Carmen att han lärt sig nästan hela operan utantill. Och efter att ha sett Delibes balett Sylvia konstaterar han att hans egen Svansjön i jämförelse bara är skräp – vilket naturligtvis kan få en sentida musikälskare att ifrågasätta hans musikaliska omdöme …

För egen del fullbordar han under den aktuella perioden den fjärde symfonin och Eugen Onegin. På titelbladet till symfonin skriver han: ”Till min bästa vän”, och därmed avses fru von Meck. Och nog hade han henne att tacka för mycket. Förutom moraliskt stöd kunde hon erbjuda honom ett ekonomiskt. Hon var inte rik, hon var stormrik. Och hon ville gärna dela med sig. Tjajkovskij var om inte fattig så dock fattigare – och skuldsatt. Den här ekonomiska ojämlikheten är inledningsvis ett problem för honom. Han är ju inte blind för att hennes små musikaliska beställningar är ett slags välgörenhet som får honom att hamna i underläge. Men snart formulerar han den ideala lösningen, nämligen att hon i ett slag löser honom från alla hans skulder – vilket hon med glädje och stor taktkänsla gör. Och från november 1877 understöder hon honom med hela 6000 rubel om året, vilket var mer än 30 gånger vad en arbetare kunde hoppas på i lön.

Den intensiva brevväxlingen varade i fjorton år och har mig veterligt aldrig tidigare presenterats på svenska. Den volym som nu föreligger har fått titeln Till min bästa vän och är på alla sätt föredömlig. I stället för att presentera ett tvärsnitt av hela den väldiga korrespondensen har förlaget valt att publicera i stort sett samtliga brev från de tre första åren, 1976–1878. Det är ett bra beslut, för det är just i den täta kontakten som man kommer de två skribenterna nära. Om det blir en fortsättning får vi väl se. Som översättare har man klokt nog engagerat Bengt Samuelson. Han är inte bara ryskkunnig utan även musikaliskt bevandrad och svarar här även för det informativa förordet. Förläggaren själv, Irina Tahir, har försett volymen med en rad förklarande noter. Här hittar vi även belysande citat från brev som Tjajkovskij skrev till sin älskade bror Modest och där han öppet kan tala om sin dragning till män. Man noterar också med tacksamhet de två avslutande person- och verkregistren som gör att man lätt kan hitta relevanta brevpassager.

Till sist kan sägas att man inte behöver vara musikintresserad för att ha glädje av boken, även om det naturligtvis inte skadar. Men faktum är att denna korrespondens rör sig över så vida fält att även den mer allmänt kulturhistoriskt intresserade kommer att ha stort utbyte av den. Dessutom bjuder den på fascinerande läsning på ett rent mänskligt plan. Vi får följa två människor som för en öppen och ärlig dialog om möjligheten och omöjligheten att leva – och som vet att formulera sig väl. De levde i en tid när brevskrivandet var en skön konst som tillät två människor att komma varandra mycket nära utan att någonsin träffas.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.