Kristenhetens gyllene prins

Inlagd av Kulturdelen Essä söndag, januari 4th, 2015

Henrik VIII är den sena medeltidens kung som aldrig faller i glömska. På senare år har det ständigt kommit ut nya böcker, nya filmer och nya tv-serier, senast The Tudors och nu är dramatiseringen av Hillery Mantels roman Wolf Hall på gång. Gemensamt för samtliga gestaltningar är att man gärna fokuserar på en begränsad del av en del av en mycket komplex personlighet.

För lika väl som att framställa Henrik som onyanserat grym och despotisk, så har det funnits en fallenhet, åtminstone inom populärkulturen, för att framställa honom som ett även fysiskt sett groteskt monster, fet bortom alla gränser.

Här har vi ytterligare en av flera saker som, åtminstone under de första närmare 40 åren av hans levnad inte heller stämmer. Med tiden, i synnerhet efter olyckan 1536 (som jag gärna återkommer till i en senare text) blev han oerhört fet. Men under sina första år som regent över England, Irland och Calais beskrevs han som ”kristenhetens gyllene prins”.

Henrik VIII var lång, drygt 191 centimeter. Även om man i början av 2000-talet just i England via studier av 3 000 skelett upptäckt att den manliga medellängden varit relativt konstant från 900-talet till 1800-talet med ett snitt på 170 centimeter, långt från de småttingar vi trott de medeltida människorna varit, så tornade Henrik upp sig över sin omgivning. Han var också ytterst vältränad med fäktning, jakt, tennis, tornerspel och brottning som regelbunden, i vissa fall daglig ”träning”. Han sågs med andra ord som en ståtlig monark, och till och med mindre välvilligt inställda sändebud från andra kungahus skrev i sina rapporter att Henrik var en prydnad för England.

Han hade aspirerade även på att vara en sann renässansprins, och inbegrep sig gärna i diskussioner om både astronomi, matematik och filosofi där man bland hans diskussionspartners hittar till exempel Erasmus och Thomas Moore. Henrik var också musikaliskt begåvad och komponerade en rad musikstycken. Legenden säger att det var han som skrev den engelska traditionella sången Green Sleeves till Anne Boleyn, men troligen är sången av italiensk härkomst och nådde inte England förrän efter Henriks

död. Det förtar dock inte det faktum att han både komponerade, både instrumentala stycken och för sångare, och att han även spelade. Han ägde bland annat 78 flöjter, 5 säckpipor och 78 blockflöjter. Trots att han ingalunda var förtjust i att skriva så tyckte han dess då bättre om att läsa och ägde 1 000 böcker, ett häpnadsväckande antal i en tid då böcker fortfarande var relativt ovanliga i privat ägo.

Han var också väldigt intresserad av arkitektur och ritade själv bland annat palatset Non Such Palace, en storslagen skapelse han själv aldrig fick se färdig och som var jämnad med marken bara 150 år senare på initiativ av Charles II´s älskarinna. Namnet kom av hans idé att det färdiga palatset skulle vara något ingen någonsin sett förut, och enligt samtida ögonvittnesskildringar och de fyra målningar som gjordes var så också fallet. Då det idag endast existerar en eldstad, installerad i ett närbeläget gods, från Non Such så har spekulationerna varit många kring hur skapelsen kan ha sett ut, och 2011 stod en modell färdig, baserad på i det närmaste livslång forskning av professor Martin Biddle vid Oxford universitetet.

Henrik var en lynnig person, men hans goda humör och vänskapliga förhållningssätt till sin omgivning var omvittnad och inte sällan lade han armen kring den han talade med.

Så där. En liten motvikt till bilden av den brutala despoten.

—

Camilla Johansson