Nej, jag vill inte ha Thailands Rod Stewart

Inlagd av Tove Ekström Fokus måndag, december 29th, 2014

Kulturdelens skribent Tove Ekström träffade Lennart Wretlind på Rönnells Antikvariat i Stockholm. Det blev ett samtal om 1960-talet, dess musik och dess affischer.

Lennart Wretlind är för många en välbekant radioröst. Särskilt från programmet Klingan i P2 och på senare tid på Spotify i Wretlinds Värld.

1967 jobbade han på en skivaffär söder om San Francisco. The Doors, Jefferson Airplane och Country Joe and the Fish hade konserter på helgerna. Det var under detta år som han samlade på sig psykedeliska konsertaffischer. Sådant som andra slängde i soporna efter helgens spelning tog Wretlind ner och sparade. Nu har denna samling affischer (vissa värda mer än tio tusen kronor) ställts ut på Rönnells antikvariat i Stockholm i samarbete med Rönnells Vänner, Studiefrämjandet, Kulturrådet, Stockholms stad och Humlegården Fastigheter.

Varför bestämde du dig för att spara affischerna när de flesta bara slängdes bort? Kände du redan då att ”det här är musikhistoria”?

Nej, inte alls. Förutom att jag ju tyckte att musiken var fantastisk. Men jag tänkte ju aldrig att den här affischen kommer att bli värd tio tusen kronor. Det hade jag ju ingen aning om utan jag sparade den för att den var vacker. Jag tycker att de bästa affischerna motsvarar musiken. Det här lite förbluffande som finns när man hör det för första gången. Det är ju samma effekt i musiken som i affischerna. Ungefär som Va? Vad är det här? Det var något man aldrig hört förut och affischerna var av samma sort. Det var affischer som nästan inte gick att förstå. De är som rebusar, man är inte färdig med dem med detsamma. Så tycker jag att den bästa musiken är också. En schlagerlåt kanske man lär sig på en gång och först tycker man den är jättebra men efter den tionde gången känner man att Hu, jag vill inte höra mer! Den bästa musiken kan man ju höra tusen gånger, det är det som är det märkvärdiga med det. Och så kan man hitta nya saker i den. Den bästa musiken har inget bäst-före-datum.

Den har flera lager liksom.

Ja, just det! Och det har väl de här affischerna också. Man kan ha dem som rebusar. Den som står i skyltfönstret nu kunde jag faktiskt inte tyda på länge. Det är en The Doors-affisch. Det står The Doors and Sparrow och på tredje raden står det de som har gjort ljusshowen. Jag minns inte vad de här hette men de kunde heta Psychedelic lights eller något liknande. Det fanns några som hette Headlights. Alltså som en vits. ”Dead heads” kallades ju Grateful Deads ivrigaste fans. Ljusshowerna gjordes med overheadprojektorer som man hade glasskålar i. Och sedan droppade man ner olika färger som blandades och så skvalpade man runt den här skålen och fick det att röra sig på ett ”sinnesutvidgande” sätt. Det blev väldigt snyggt.

Vad vet du om hur tillverkningen av affischerna gick till?

Det var väldigt billigt till att börja med. De fick väl inget betalt. Det var som med musiken att det var entusiasmen som bar fram det hela. Det här är ju förstaupplagor som jag har så det är ju inte nytryck på bättre papper utan det är ju originalaffischer. Men de skulle ju bara räcka en vecka från början. Och då kunde man ju tycka att det var slöseri. Nu, 47 år senare så är de ju fortfarande jättefräscha. Färgerna är fina och papperet har inte gulnat. Det är lite märkligt men förstås väldigt trevligt att det var så.

Hur skulle du beskriva klimatet i musikvärlden nu jämfört med då?

Nu är det ju helt fantastiskt tycker jag. Nu finns ju allting på ett knapptrycks avstånd. Om man tänker sig att jag hade vetat det då, det är som science fiction. I samma ögonblick som man hör talas om någon musik någonstans, som nu senast så var den en kille från Kreta och en från Australien som hade gjort en ny platta och då var det ju bara att gå in på Spotify och så fanns den där. Jag hade den som som veckans album förra veckan. Det har ju varit väldigt svårt att få tag på den här musiken tidigare, innan internet. Till och med när jag åkte till Thailand för att leta efter en viss musik så fick jag först hitta en affär där de sålde kassetter eller skivor och sedan övertala dem i affären att Nej, jag vill inte ha Thailands Rod Stewart och inte Thailands Elvis Presley. Det kunde ta en lång stund. Jag ville höra Kvanta Fasavang eller något liknande och då fick jag höra att det var bondmusik från landet och ingenting att ha. Det var ju ett roligt sätt att hitta musik på. Jag åkte ju till östra Thailand för att jag var så fascinerad av musiken. Samma som Bali. Dit reste jag också för musikens skull. Och också den här musiken. Jag ville uppleva soul och blues på plats i USA och det var därför jag åkte dit, för den svarta musikens skull. Jag visste att det här skulle hända i San Francisco men när jag jobbade i skivaffären där så häpnade jag. Särskilt över att folk var så öppna till olika sorters musik, hur de handlade i affären. Det kunde bunta ihop LP-skivor med Carl Orffs Carmina Burana till exempel, den var ju ny då, och Erik Satie och samtidigt elektronisk experimentell musik och Grateful Deads långa solon. Det var verkligen ett eklektiskt urval. Och mycket! Det tog jag väldigt starkt intryck av.

Vilken kombination!

Javisst! Det var en tre dagars festival, en av de första. På söndagseftermiddagen, den tredje dagen, var det Ravi Shankar. På kvällen brakade man på med Jimi Hendrix. Det finns en väldigt fin dokumentär, Monterey Pop av D. A. Pennebaker, som jag tycker är en av de bästa musikdokumentärerna. En mycket kärleksfull film om festivalen.

Vad tror du att de här affischerna betydde?

Jag tänker på en textrad. ”Break on through to the other side” Det är en Doors-låt. Att man inte håller sig inom lådan så att säga. Utan att man vågar göra andra saker. Det behöver ju inte ha något alls med droger att göra. LSD var ju överallt. Det finns ett citat av Bill Graham som drev Fillmore West. Det fanns stora fester där man delade ut hinkvis med LSD och han sa att det där är lika smart som att dela ut handgranater till småbarn. Det roliga var att han var en sådan motkraft. När man kom till hans Fillmore tidigt på kvällen så stod han personligen och delade ut äpplen till var och en. Som motsats till hinkvis med LSD. Applepower alltså! Inte flower power. Steve Jobs bodde i närheten av mig i Palo Alto där Apple grundades. Det var märkligt att det var så kreativt redan då. Google ligger också där i närheten och Facebook är också från Palo Alto. Detta lilla ställe! Det är ungefär som att allting hade kommit från Hässelby. Det är ju jättemärkligt. Men det ligger ju nära Stanford universitetet. Det är ju en kreativ magnet. Så vi hade mycket kunder från Stanford. När jag jobbade där var Steve Jobs tolv år men han var ju så musikintresserad så han kan mycket väl ha kommit dit som en snorunge! Jag tycker att det är intressant att hans framgång hänger så mycket ihop med musiken. Han älskade ju den här musiken och alla de här grupperna. Han var ju en del av det fast att han jobbade med datorer.

Vad tycker du är utmärkande för den musiken som representeras i de här affischerna? Du sa förut att musiken är precis som affischerna.

Att den inte ber om ursäkt och att den inte försöker vara till lags. Det säger ju inte ”Ursäkta, vi ska nog försöka underhålla lite” utan den gör det på sina egna villkor. Ungefär som att ”nu gör jag det här för att jag måste och för att jag vill” och om det sedan finns någon som gillar det så är ju det bra. Som en naturkraft.

Har du en personlig favorit?

Det är så mycket men av rockmusiken så håller ju The Doors jättebra. Vissa av deras låtar, som ”Riders in the storm” till exempel.

Hur var det att jobba där?

Jag fick så lite betalt att jag bara betalade en procent i skatt. Och så fick jag lite hjälp från mina föräldrar också så att jag kunde köpa en begagnad Ford för 250 dollar. Det är ju så med Kalifornien att man måste ha bil. Skivaffären var ett märkligt ställe och ett väldigt spännande ställe att jobba på. Man kan beskriva skivaffären som ”The Fawlty Towers of records.” Och alla förstår på en gång då att där fanns en John Cleese-typ där. Det här var i Menlo Park, en förstad till San Francisco ungefär fem mil söderut. Det var väldigt nära Stanford universitetet och det var väl därför vi hade så spännande och smarta kunder faktiskt. Det märker man ju lite på nobelprisen, att väldigt många är knutna till Stanford. Jag tror att vi hade världens smartaste och mest begåvade kunder. Och då var de ofta ”maskerade till smutsiga hippies”. Och det är då John Cleese-typen kommer in i bilden. För vår chef, som hette Fritz Stahl, han tyckte att hippies var det värsta som fanns. Och skulle de komma in i hans fina skivaffär och besudla? Men de var ju de stora kunderna. Vi sålde hälften klassisk musik och de var hans favoritkunder. Äldre damer som gillade Wagner och opera. Det var sådana han helst såg i affären. Men om allt varit perfekt hade det ju inte blivit så mycket historier av det. Vi hade till exempel ett tillfälle med Fritz. Vi sålde ju bara vinylskivor och de kunde bli fel på dem ibland. Ett vanligt fel var att hålet inte var exakt mitt i skivan och då låter det ju väldigt svajigt. Då kom det en kund, han kanske var läkare på Stanford eller vad vet jag, men han var förklädd till hippie. Så i Fritz ögon var det bara ”en smutsig hippie” som kom in och skulle byta sin Grateful Dead-LP. Och då tar Fritz skivan och tittar på den, ungefär som att det är en död råtta han håller i och så säger han  ”Zer iz nassin wrong wiz ze record, zer iz somesing wrong wiz ze music.” Och så bara släppte han den och gick och så fick vi i den övriga personalen rycka in och säga att ”Självklart får du byta den där.”

Det låter som en rolig tid

Men de flesta kunderna var inte så att de bara köpte en sort utan han som köpte Grateful Dead köpte kanske också Carl Orff, Erik Satie, elektronisk musik och så Ravi Shankar förstås. Ravi Shankar var en stor och viktig artist där. Då kom hans skiva East meets West. Och att öst och väst möttes i musiken, det var som ett stort frö som såddes för mig, att man kunde mötas i musiken på det sättet. Och det var det som sedan skedde på popfestivalen i Monterey i juni 1967 i tre dagar. Hela söndagseftermiddagen var det Ravi Shankar som spelade i flera timmar och fick väldigt mycket applåder i början. Då sa han något i stil med att ”Ja, vad trevligt att ni applåderar så när jag stämmer min sitar. Ni kommer säker tycka ännu bättre om det när jag börjar spela.” Att den här publiken var så mottaglig var verkligen en tankeställare. För det var samma publik som var med senare på kvällen. Då var det The Who, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane och den ena efter den andra. The Doors var inte där men Otis Redding var där. Janis Joplin satt helt nära mig och jag var lika fascinerad av att se hennes reaktion som jag var av att se Otis Redding på scenen. Och det är väldigt fint fångat i filmen av Pennebaker, en fantastisk film verkligen.

Hade du börjat jobba som journalist redan då?

Jag har faktiskt misslyckats med tre intervjuer och en av dem var med Paul Simon just där tyvärr. Av någon konstig anledning skulle jag fråga honom om hans karriär, hur han började och sådär. Jag kan inte förstå hur jag kunde ställa en så ovidkommande fråga och det sa han direkt att ”Varför ska du fråga mig om det här nu på den här festivalen? Det är ju det som är viktigt, det som händer nu. Det kan vi väl prata om?” Och jag fick någon slags tunghäfta så det blev ingenting och jag slängde banden. Men han var så vänlig ändå. Han var med i festivalledningen där Paul McCartney också var med. Och det var också på den här festivalen som Janis Joplin fick sitt skivkontrakt kan man säga. Hon kom dit och då hette hennes band Big Brother and the Holding Company. Hennes namn var inte ens nämnt för det var i den andan att man inte skulle häva fram någon utan det var ju gruppen som var viktig. Till och med i en intervju med The Doors som jag har gjort så säger Jim Morrison att ”Vi är en grupp och vi skriver alla tillsammans och det är demokrati.”

Och idag då?

Ja, om vi hoppar fram tills idag. Folk säger ofta att det var så fantastiskt då och det var det ju. Det är lite som den här filmen Pleasantville som jag brukar referera till. Filmen börjar i svartvitt i en liten trång amerikansk småstad. Sedan kommer den här musiken och frigör alla och till tonerna av Miles Davis’ Kind of Blue får folk färg. Alla får inte färg på en gång utan det är de som förstår musikens magiska makt som får färg och de som kämpar emot är kvar som svartvita. Det var så min känsla var när jag kom dit. Att allting fick färg och att det hade varit svartvitt innan. När jag tänker på hur det är idag tycker jag att det är en ännu mer spännande tid vi lever i. Om någonting kan få ännu mer färg så tycker jag att vi får det nu då all världens musik finns tillgänglig på ett knapptrycks avstånd. Jag gör ett program på Spotify som heter Wretlinds värld där jag blandar musik enligt det gamla Monterey-receptet kan man säga. Alltså att det mesta som är bra kan man lägga ihop efter varandra och göra något nytt av. Jag tycker att det är väldigt spännande. Varför ska man bara höra musik på engelska?

Var spelade man musik förutom på Montereyfestivalen?

Det var framförallt två ställen som var populära då. Fillmore Auditorium och Avalon Ballroom. Det är därifrån de här affischerna är. Avalon Ballroom var lite mera hippie-flummigt, lite mera låt gå. Chet Helms, som ett tag var manager för Big Brother and the Holding Company, var den som drev det. Och han gick väl inte upp lika tidigt på morgonen som den som drev Fillmore gjorde. Han hette Bill Graham och öppnade sedan Fillmore East i New York. Han hade två klockor på armen. En med New York-tid och en med San Francisco-tid eftersom han alltid var i farten. Och det blev tyvärr hans död. En gång hade han chartrat en helikopter för att flyga mellan två konserter. Det var dimma den kvällen och de flög in i en kraftledning. Han hade en stor betydelse och var med ända från början.

Hur gick ditt samlande till?

Jag har inte köpt en enda av affischerna. De här små, som vi idag kallar flyers, hette då handbills. De är mycket tjockare än vad de flesta är för att de här är tänkta att man kan ha som vykort. Efter helgens konserter skulle de här gå i soporna och av någon anledning var jag den enda som sparade på dem. Jag hade ju inte tänkt att de skulle bli värda såhär mycket och jag tror att den här Family Dog i vitt och grönt är värd ungefär tio tusen kronor. Anledningen till att den är så värdefull är att Grateful Dead har så många fans som driver upp priser och köper upp allting. Min favorit är en affisch med the Doors and Sparrow.

—

Tove Ekström