CD: Orkestermusik av Dallapiccola och Zimmermann
Recension, Skivhyllan, Skivor måndag, december 29th, 2014
Luigi Dallapiccola: Partita per orchestra; Due Pezzi per orchestra; Piccola Musica Notturna; Variazioni per orchestra; Three Questions with Two Answers per orchestra (Capriccio/Naxos). Speltid: 67‘25 .
Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz, Karl-Heinz Steffens (dirigent)
Betyg: 
Bernd Alois Zimmermann: Alagoana; Sinfonie in einem Satz; Photoptosis; Stille und Umkehr (Capriccio/Naxos). Speltid: 69’28.
Deutsche Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz, Karl-Heinz Steffens (dirigent)
Betyg:
–
”Modern times” är namnet på en ny serie från Capriccio. I alla fall bär två av höstens album denna underrubrik och har försetts med likartade och riktigt snygga omslag. De tonsättare som uppmärksammas är Luigi Dallapiccola (1904–1975) och Bernd Alois Zimmermann (1918–1970). Det rör sig inte om okända namn. Likväl kan ingen påstå att det vimlar av inspelningar av deras verk. Så initiativet är välkommet, desto mer som resultatet är så lyckat.
Dallapiccola var en förgrundsfigur inom den italienska modernismen, och liksom flera andra italienska musiker, författare och konstnärer drogs han en tid till Mussolini och fascismen innan han blev antifascist. Detta är emellertid inget som man kan höra på denna skiva med verk som omspänner trettio år från genombrottet 1932 med Partita per orchestra till Three Questions with Two Answers per orchestra (den lite egendomliga titeln är uppenbarligen ett slags svar på Charles Ives The Unanswered Question). Hans musik går inte heller att koppla till den italienska futurismens vurm för fart och rörelse, för explosioner och bullermaskiner. Med sina korta satser och snabba skiftningar av ljus och skugga står Dallapiccola åtskilligt närmare en sparsmakad och lågmäld tonsättare som Anton Webern. Det är musik som får en att spetsa öronen.
Av Zimmermann tror jag mig inte ha hört något tidigare. Men den här skivan ger en bred bild av honom som kompositör för orkester och lockar verkligen till vidare lyssning. Längst är baletten Alagoana som färdigställdes 1954, men som tydligen huvudsakligen skrevs under 1940-talet. Den har undertiteln Caprichos Brasileiros och domineras mycket riktigt av brasilianska rytmer. Det är en härlig tillställning full av dansant och livlig musik med drag av Milhaud och Ginastera. Den följs av två stramare verk: Symfoni i en sats (1947–1953) och Photoptosis (1968). Och så avslutas skivan med Stille und Umkehr som Zimmermann skrev när han bara var nio år gammal – om man ska tro skivomslaget. Men det ska man inte. Rätt tillkomstår är 1970 (vilket framgår av texthäftet) och inte 1927. Men det gör sannerligen inte musiken sämre.
Capriccio har alltså producerat två utmärkta introduktioner till Dallapiccola och Zimmermann, och jag hoppas att man återkommer med fler album i serien ”Modern Times”.
__________
Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.
