Museihistoria: Osköna ting

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension söndag, december 28th, 2014

Osköna ting

Eva Persson

Gidlunds förlag. 112 sid.

 

Det finns rätt mycket litteratur om svenska museer – årsböcker, översikter, jubileumsskrifter med mera. Det finns också en hel del skrivet om museernas innehåll, åtminstone i vid mening – historia, etnologi, biografier och så vidare. Men hur museernas utställningar är gjorda finns det inte så mycket skrivet om. Så här skriver Margareta Ekarv i boken Smaka på orden. Om texter i utställningar:

”Ytterst sällan kommer utställningstexterna under kritikernas ögon. Varför? Kan det hänga ihop med att vi saknar utställningskritik värd namnet? Vi har konstkritik, en kritikerkår som huvudsakligen koncentrerar sig på konstbilden och konsthantverket, men som inte ägnar många ord åt andra utställningar. Det saknas folk med intresse och kritisk blick för utställningsmediet och dess användning.”

Eva Persson, en veteran i museivärlden, har tagit tag i frågan. Hennes ambition var att skriva en allmän historik över de svenska museernas utställningar men till slut blev det en bok som handlar om en enda utställning på Varbergs museum. Anledningen till detta var att Eva Persson fann att denna utställning var så avgörande att den var värd egen uppmärksamhet. Bokens huvudperson är i hög grad Albert Sandklef som ”tillsammans med konstnären Arvid Carlson skapade en utställningsestetik i funktionalistisk anda, som inte hade sin like på något annat museum.”

Albert Sandklef fick ansvaret för det lilla stadsmuseet i Varberg 1921 och var dess chef i jämt 40 år. Under hans tid expanderade museet och Sandklef blev enligt Eva Persson först i Sverige med en helt ny typ av basutställning. I museernas barndom dominerade typologi (alla likadana stenyxor i samma monter…) som idé för utställningarna. Senare kom den så kallade estetiska utställningsformen på modet (de gamla bruksföremålen visades ungefär som unika konstverk). Sandklef introducerade den kronologiska utställningen där föremålen skulle vara uppställda så att de var redo att användas och i den ordning de användes.

Albert Sandklef var intresserad av de ”osköna tingen”, det vill säga enkla redskap och andra föremål som kunde berätta om hur ”vanligt folk” hade levt förr. 1921 var detta ingen självklarhet och museerna ägnade sig främst åt de högre ståndens efterlämnade statusobjekt.

Den basutställning Sandklef byggde upp på Varbergs museum handlade främst om lantbrukets historia. Det var det första museet i Sverige som ägnade sig åt detta. När utställningen var ny var den mycket modern och visade också det senaste inom lantbruket. Det var historia som skulle användas för att skapa framtiden. Sandklef var särskilt stolt över avdelningen som visade linberedningen.

Vid sidan av Örebro Länsmuseum är Varbergs museum utan tvekan det museum som jag har besökt allra mest. Jag var där på 1980-talet innan Albert Sandklefs och Arvid Carlsons utställning revs. Jag kommer ihåg de tidstypiska texterna, målningarna och teckningarna. Trots att de då var gamla gjorde de fortfarande intryck. Nyligen har museet genomgått en stor renovering. Det återinvigdes i somras. Inget av Albert Sandklef är nu kvar. Jo Bockstensmannen naturligtvis. Det var tack vare Sandklefs list som han hamnade där och inte på Historiska Museet i Stockholm.

Eva Perssons bok är tyvärr pratig och illa strukturerad. Hon förbigår flera intressanta vinklingar med kommentaren att det där får någon annan forska om. Ändå känns det som om hon har gjort något viktigt, ett stycke grundforskning.

Museivärlden är paradoxal på många sätt. Den har bidragit till att vi noggrant bevarar vissa kulturarv – materiella och immateriella. Till och med vissa museibyggnader är skyddade. Men inte hur deras innehåll presenteras. Museernas historia består i en väldigt fragmentarisk dokumentation och ytterst få bevarade ursprungliga museimiljöer.

Här finns det något att diskutera.

Ett museum ska, som Sigurd Curman sa, inte vara ett mausoleum. Men också museerna och deras presentationer är en del av historien. Det är inte oviktigt.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion