Scen: Tribes med Länsteatern i Örebro

Inlagd av Kulturdelen Recension, Scen måndag, december 8th, 2014

Örebro Teater – Länsteatern i Örebro

Tribes av Nina Raine (övers. Nils Gredeby)

Regi: Dritëro Kasapi

Scenografi/kostymdesign: Johanna Mårtensson

Medverkande: Christian Dyvik, Benjamin Moliner, Isabelle Moreau, Jenny Antoni, Hans-Christian Thulin, Malin Persson

Ljusdesign: Ronald Hessman

Ljuddesign: Per Fritz

Maskdesign: Giovanni Indelicato

Animation: Peter Jogren och David Rylander

 

Betyg: 

 

Rör ut Henrik Ibsen (sätta problem under debatt) i Lars Norén (dysfunktionell familj) och häll ner i en form av märket Sitcom. Grädda på stark värme – och snart sprider sig en doft av Alan Ayckbourn i rummet.

Den brittiska dramatikern Nina Raine är även personligen litterärt belastad. Både hennes far och mor var poetiskt verksamma, och till råga på allt var mormodern, Lydiga Pasternak Slater, syster till ingen mindre än Boris Pasternak. Det kanske förklarar varför Raine valt en annan genre än lyriken för sin litterära karriär. Tribes är hennes andra pjäs och fick sin premiär 2010 på Royal Court Theatre i London. Att den nu får sin skandinaviska premiär i Örebro är kanske ingen slump med tanke på de satsningar som här har gjorts för utbildning av hörselskadade och döva på teckenspråk. Det problem som pjäsen sätter under debatt är nämligen dövhet, eller snarare: våra olika reaktioner på dövhet. Och de reaktionerna kan ofta beskrivas som en bildlig dövhet hos hörande.

Men Raine har också ett vidare intresse. Det framgår redan av pjäsens titel som av någon anledning inte översatts till svenska – kanske därför att ”Stammar” i sammanhanget skulle riskera att ge helt felaktiga associationer. Poängen är hur som helst att vi alla tenderar att bilda grupper som sammanhålls av olika interna band och förmodade likheter och som gärna markerar gräns mot andra.”Det hörande samhället” och ”dövsamhället” är bara två exempel. Dessutom utvecklar varje grupp gärna egna interna hierarkier och maktordningar av destruktivt slag.

I centrum för Tribes står en utpräglat intellektuell och konstnärlig icke-religiös judisk familj som bildar front mot omgivningen samtidigt som man förkväver varandra. Den döve sonen Billy (Christian Dyvik) har uppfostrats som en ”vanlig” familjemedlem vilket bl.a. inneburit att man vägrat befatta sig med teckenspråk. Men det som skulle inkludera honom har i själva verket exkluderat honom; det som skulle göra honom jämlik har placerat honom längst ner i hierarkin. När Billy till sist träffar den teckenspråkstalande flickan Sylvia (Malin Persson) ställs allt på sin spets, och snart är det dags för den stora uppgörelsescenen där han äntligen får tala om för de andra i familjen vad de går för. Det hör så att säga till genren. Men här får scenen sin speciella styrka genom att Billy nu för första gången uttrycker sig på teckenspråk med Sylvia som tolk. Och Christian Dyvik får oss verkligen att känna hur Billy här hittat hem. Från att ha varit i familjens periferi kan han nu äntligen ta plats och ge uttryck för sina känslor.

Nina Raine vill alltså diskutera allvarliga frågor, men hon gör det till stor del i komedins skruvade form. Familjerelationerna närmar sig Helt hysteriskt. Familjefadern Christopher är en intellektuell bulldozer som slänger ur sig nedsättande oförskämdheter om allt och alla, en sån där överdjävlig översittartyp som vi älskar att hata. Han är en karikatyr av samma slag som Molières Harpagon. Men i stället för ”den girige” representerar han ”den inbilske” eller något liknande. Benjamin Moliner spelar honom hur som helst med all den buffliga kraft som krävs. Lite mer empati finner vi hos hustrun Beth, även om Isabelle Moreau i rollen också kan vara rapp i käften så det förslår – liksom Hans-Christian Thulin och Jenny Antoni som syskonen Daniel och Ruth. Samtidigt som de lider av situationen bidrar de i hög grad till den med sina egna retliga sarkasmer. Här gäller det nämligen att verbalt nita varandra efter bästa förmåga, samtidigt som man betraktar alla utanför familjen som idioter. Föreställningen lever i hög grad på den drastiska dialogen som också levereras med perfekt precision. Att som Sylvia hamna mitt i detta verbala getingbo måste vara en mardröm, och Malin Persson visar med återhållna men tydliga uttryck hennes förvirring.

Dritëro Kasapis regi fyller föreställningen med energi och intensitet. Man har sannerligen inte tråkigt. Möjligen kan det bli lite väl gapigt och skrikigt, men de påträngande rösterna har sin poäng som kontrast till de dövas värld och till tecknens talande tystnad. Och här finns också välbehövliga vilopunkter. Johanna Mårtenssons avskalade scenografi visar dessutom att less is more, och de kaotiska ordprojektionerna i fonden är effektfulla. De problem som finns tycks mig i stället gälla manus, och det drabbar slutet.

Pjäsens mest komplicerade karaktär är Daniel, och Hans-Christian Thulin excellerar verkligen i en suverän och komplex rollgestaltning som man inte skulle vilja vara utan. Men genom att Daniel allt mer hamnar i fokus för vårt intresse skapas viss förvirring när det gäller intrigen. Att det svarta allvaret tränger ut komeditonen skulle i sig inte behöva vara ett problem. Men precis mot slutet är det som om Raine plötsligt erinrar sig att det ju trots allt är komedi hon skriver och att en sådan kräver ett lyckligt slut. Det gäller alltså att få till en försoning så att vi i publiken kan lämna teatern i god stämning. Men slutscenen – där tecknet för ”kärlek” är det sista vi får se – känns påklistad och inte förankrad i den tidigare handlingen. Försoningen övertygar inte utan framstår mer som ett sätt att få slut på pjäsen – vilket resulterar i att jag lämnas med en rad frågor som liksom framstår som opassande. De gäller inte minst Billy. Det är som om hans historia och frigörelse plötsligt har underordnats omsorgen om Daniels mentala hälsa. Men var det verkligen meningen?

Men låt inte dessa avslutande invändningar avskräcka. Länsteatern bjuder på en både sevärd och tankeväckande föreställning.

__________

Sten Wistrand ingår i Kulturdelens redaktion.