Facklitteratur: De dolda skatterna

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, december 4th, 2014

De dolda skatterna. Museernas magasin. En väl bevarad hemlighet.

Peder Lamm, Göran Dyhlén, Ralf Turander

Votum. 256 sid.

 

Radiumsalva. En blodigel av trä. Pomponer. Ett älgskinnskyller. Ullgarnsnystan. Gustav III:s obduktionsprotokoll. Var hittar man dessa intressanta saker? Ja på museum naturligtvis. Var annars?

Ingen vet riktigt hur många museer det finns i Sverige. Ändå har någon uppskattat antalet årliga museibesök till 20 miljoner. Kanske är det i underkant. Alla dessa stora och små, privata eller offentligt ägda, intressanta och mindre intressanta, museer bygger på sina samlingar. En del av samlingarna är utställda. Men det mesta är oftast förvarat i museernas magasin. Sällan eller aldrig är det någon som ser denna okända men mycket stora mängd av föremål. Bara lilla Örebro länsmuseum har en samling på över 250000 föremål.

Så här står det i förordet till De dolda skatterna:

”Idén till denna bok föddes under arbetet med boken Fiskedon när författaren och formgivaren Göran Dyhlén och fotografen Ralf Turander, i ett museimagasin, hittade sjuttontusen olika fiskeföremål. Inget av dessa föremål hade någonsin varit utställda.”

Göran Dyhlén och Ralf Turander har nu fått sällskap av Peder Lamm. Tillsammans har de botaniserat i åtta museers magasin. Från dessa har de valt ”föremål som alla har en historia att berätta”.

Jovisst är det så. Men det är väl ändå ett ganska banalt påstående. Varje tänkbart föremål har naturligtvis en historia att berätta. Är historierna i denna bok särskilt intressanta, viktiga, okända? Nja, föremålen verkar vara upplockade lite på måfå. En kunglig anekdot här, en bortglömd upptäcktsresande där, beskrivs. Det är trivsamt, lite rörigt och rätt underhållande. Men det är inte särskilt pedagogiskt. Boken snarare understryker bristen på sammanhang än att den sätter in dessa udda föremål i historien, vår gemensamma berättelse.

Det kanske inte direkt är författarnas fel. Museernas samlingar är väl precis så – utan sammanhang, spridda skurar, fynd som bevarats av tillfälligheter mer än planering. Museernas samlingar är sällan systematiska i sig. Systematik, översikt och en sammanhängande berättelse uppstår först när samlingarna ”sätts i arbete”. De måste ingå i en gestaltning, en genomtänkt utställning, för att bli begripliga bortom det anekdotiska.

Fast det är så klart en skatt som bokens upphovsmän har inventerat. Ja, inventerat kanske var att ta i, men de har anat vilken oerhörd omfattning museernas samlingar har.

Trots bokens brist på pedagogik och brist på övergripande resonemang förmedlar upphovsmännen den viktiga magi som är varje museums drivkraft. Det är något avgörande annorlunda att få något beskrivet eller se en bild av det till skillnad från att se det verkliga föremålet. Det är naturligtvis en immateriell och flyktig egenskap men att veta att en viss plånbok har hanterats av Folke Bernadotte och han hade den på sig när han sköts av en israelisk terrorist – gör denna skillnad.

Den autenticitet, eller aura som en del beskriver det, som hänger ihop med det verkliga föremålet kan inte ersättas. Ingen beskrivning, ingen bild, ingen virtuell gestaltning kan stå istället för det verkliga föremålet. Detta har en laddning som knappast kan beskrivas på något annat sätt än magi. Ja, jag tar i och det har verkligen ingenting med något överjordiskt att göra. Men det har med känslor och upplevelse att göra på ett sätt som bokstavligt talat är oersättligt.

Det är därför museer finns. Det räcker faktiskt inte med fotoalbum, databanker eller ens vältryckta böcker. Ändå finns det, bland kulturpolitiker och långt inne bland museifolket själva, åsikter som går ut på att väl samlingarna har digitaliserats (och tillgängliggjorts) så kan magasinen rensas på en del klappbräden, pinnsoffor och sönderfallande textilier.

De dolda skatterna är, om än outtalat, en hyllning till tanken att det museala föremålet har ett värde i sig. Vi kan uttala oss om detta föremål har ett värde för oss här och nu. Men vi kan inte säga vilket värde samma föremål kommer att ha vid ett senare tillfälle. Museet är en tidsmaskin som tillåter våra efterkommande att själva ta ställning till sådant som vi värderat högt och sådant som vi ansett vara betydelselöst. Erfarenheterna visar gång på gång att dessa positioner har skiftat på mycket överraskande sätt. Att tro att historien är färdigutforskad leder till mycket farliga slutsatser om eviga sanningar och andra dumheter.

Lamm, Dyhlén och Turander har gjort en vacker bok. Den lämpar sig inte för sträckläsning men den pryder vilket kaffebord som helst. En utmärkt julklapp till någon som redan har allt. Jag rekommenderar den.

Samtidigt tycker jag att det är mycket synd att upphovsmännen inte tagit tillfället i akt och dragit en kortfattad lans till museernas och deras föremålssamlingars försvar.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion