Memoarer: Den lilla historien

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, december 1st, 2014

Carl Henrik Svenstedt

Den lilla historien

Atlantis. 192 sid.

—

 

Det är som om Carl Henrik Svenstedt har mycket bråttom. Språket är uppstyckat, nedkastat, stackatoaktigt. Som hastiga anteckningar. Telegramstil kallas det ibland. Han har alltid experimenterat men nu känns det som det finns en annan anledning till brådskan. Han nästan snubblar fram genom boksidorna. Språket antyder att han måste hinna med; att det finns en deadline som närmar sig med obeveklig hastighet. Är det fråga om en litterär döstädning?

Ja, kanske. Det är ett slags memoar och därmed bokslut, avrundning, hopknytning av lösa trådändar. Svenstedt ställer i ordning familjehistorien, justerar protokollet och avslutar det oavslutade. Så mycket som det går. Alla av släkten Westman-Svenstedts mysterier låter sig inte lösas.

En av mina frågor infinner sig direkt på omslaget. Ett fotografi från slutet av Andra världskriget. Leende amerikanska soldater som håller upp återfunna klassiska konstverk. The Monuments Men. I boken är dock bilden och dess händelser okommenterade. Ändå är Carl Henrik Svenstedt en bildmänniska – filmare, konstintresserad. En svensk John Berger (OBS! Mycket tungt beröm som jag ser det). Min fråga får inget svar.

Och se där, den andra frågan växer fram. En bok om/av Carl Henrik Svenstedt borde handla mycket om film. Visst nämns regissörer och filmer men nästan inget om Svenstedts egna verk. Den bild han skriver fram är en som föreställer en författare. Okej, men så trodde jag inte att det var.

Den lilla historien är verkligen en liten bok. I fysisk mening. Vacker är den också. Men efter detta konstaterande börjar motsägelserna. Brådskan samtidigt som det handlar mycket om döden. Den aristokratiska hållningen (nu mer synlig) och det sociala engagemanget (i boken endast svagt skissat). Antydningarna om ett äktenskap som slutar illa. Men beskrivningen av detta saknas. Ja, man får väl tänka lite själv, men ändå.

Jag läser mycket otåligt vidare. Jag har alltid gillat Carl Henrik Svenstedt. Tidigt i läsningen känner jag att detta inte är en bok som jag kommer att bli klar med bara för att sidorna tar slut. För övrigt tar inte heller historien slut där boken slutar. Det är nästan lite cliffhanger över de sista raderna:

”Så mycket ska faktiskt hända. I livet i världen. Andra bilder ny musik. Tiden ropar efter en ny stil. 1968 och framåt. Men framtiden har en lång historia bakom sig. Muttrade den gamle rabbinen.”

Personligen hoppas jag att det innebär att det kommer en del till av memoarerna. Kanske helt annorlunda. Åtminstone jag har inte fått nog.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion