Tankar om livet och döden – en reflexion i Allhelgonahelgen

Inlagd av Kulturdelen Krönika lördag, november 1st, 2014

Nu har den tid på året kommit, när vi med eller mot vår vilja, måste konfronteras med döden. Jag möts av skräckmålade ungdomar – det det gäller att se så hemsk, bloddrypande och vidrig ut som möjligt. Visst har många roligt, men jag tror att många av dem jag möter, mår ganska dåligt, och har små eller inga möjligheter att på ett vettigt sätt tala om vad dom egentligen tänker och känner. ”Kom igen nu, det är ju fest, och då ska vi ha kul!” hörde jag en tonårskille säga till en gråtande tjej igår kväll… Ja, så kan det vara på Halloween för en del.

På Allhelgonadagen smyckar vi våra anhörigas gravar, och tänder ljus. Det är en vacker och viktig högtid för många, och det gäller mig med. Jag minns både min mamma och mina morföräldrar med saknad och värme, och sköter mer än gärna om deras gravar. Jag stannar alltid en lång stund vid varje gravplats. Minnen från uppväxten växer fram och blir levande vid dessa stunder. Dofter och synintryck gör sig påminda, och det är påfallande ofta hemma i köket de utspelas. Jag borde nog ha blivit kock….

Denna höst har jag deltagit vid två begravningar, och varje gång reflekterar jag över våra begravningsceremonier och traditioner. Vi möts i kyrkan av en kista med stängt lock och blomdekorationer. Efter jordfästningsceremonin, går vi stilla fram för att lägga en blomma på kistan och kanske säga något kort om den döde. MEN VI SER ALDRIG SOM LIGGER I KISTAN! Det är något vi får föreställa oss, och framför allt lita på.

Så går det inte till i Mexiko till exempel. Där ser man den döde i en kista utan lock. När begravningsgästerna går fram till den döde, är det med gråt, skrik, och högljudd klagan. Man tar på den döde, håller hans/hennes hand, kanske kysser pannan eller kinden.

Jag tycker det är ett mycket sympatiskt sätt att handskas med sorgen, som vi måste få släppa fram i sådana lägen. I Sverige är det inte så. Vi gråter en liten skvätt, sedan får det vara bra. Sorg är något som ska hanteras lite diskret och privat, och absolut inte låta inkräkta på våra arbetsprestationer. ”Har du inte sörjt färdigt nu, din pappa dog ju för mer än en månad sedan”, fick en kvinna jag känner höra på sin arbetsplats, när hon hade svårt att koncentrera sig. Sorgen har blivit till en quick fix, som ett träningspass på gymmet ungefär.

Men så ser ju livet inte ut! Jag känner en man, som fortfarande sörjer sin fru, som dog i början av 80-talet! Det respekterar jag högt!

Den där jävla döden heter en bok av Anna Lindman, som snart utkommer på Forum. Jag kommer att läsa den, så fort jag kan. Men det blir inte årets julklappsbok, det slår jag vad om.

Både Bellman, Nils Ferlin och Cornelis Wreesvijk har gjort odödliga visor, som handlar om döden. Det har Ruben Nilsson också. En av mina favoritvisor av Ruben heter Åkare Lundgrens begravning. Här skildrar han på ett ömsint och samtidigt dråpligt sätt, hur fyra bröder hanterar sin pappas begravning på sitt eget personliga sätt. Jag ska citera avslutningsraderna, så förstår ni vad jag menar:

”Vad gör det väl den döde,

det gör väl ingenting

att kistan hamnat upp och ner

och locket ramlat av,

när han har fyra söner,

som står där allihop

och fälla bittra tårar

bakom nya plommonstop

 

Vad gör det väl den döde,

det gör väl ingenting

att sönerna har slumrat in

och hästen vandrar kring

och nyper sig en tugga

på kullarna bredvid

när nattens mörker

ruvar över kyrkogårdens frid.”

—

Gunnar Norrman