DVD & Bluray: The Grand Budapest Hotel
Film & TV, Kulturdelen rekommenderar, Recension lördag, november 1st, 2014The Grand Budapest Hotel
Äventyr/Komedi, USA, 2014
Regissör: Wes Anderson
Manus: Wes Anderson
I rollerna: Ralph Fiennes, Tony Revolori, Saoirse Ronan, Jude Law, Adrien Brody, Tilda Swinton, Bill Murray, m. fl.
Längd: 1 timme och 40 minuter
Betyg: 
— — —
Det är lika bra att erkänna från början att jag är drabbad av en tygellös och obarmhärtig kärlek Wes Anderson-filmer. Hade med andra ord helt omätbara förväntningar på den här filmen. Jag blev positivt överraskad.
Som vanligt när det gäller Wes Anderson är det visuellt som tusan. Det är kostymer, det är ljus, det är kulisser och det är scenografi i en färgsprakande genial symfoni. Varje bildruta är värd att ramas in och beundras. Varje.
Wes Anderson spinner berättelser i lager på lager. Här börjar det med en ung kvinna på en kyrkogård. Hon lämnar en hotellnyckel som tribut till en avliden författare. Vidare bakåt till denne författare. Han talar till oss från sitt skrivbord. Berättar om hur historier hittar fram till författare på vindlande vägar tills han blir avbruten av att hans barnbarn skjuter på honom med en pelletsbössa. Vidare bakåt till en av de där vindlande historierna som hittat fram till honom som ung (Jude Law). Han är på ett hotell, The Grand Budapest, för att bota sin skrivkramp. Han finner det vara en förtrollande gammal ruin. Där träffar han en ensam man, hotellets ägare. Han bjuder in till middag och berättar. Vidare bakåt till hotellets guldålder.
1932. Mr Gustave (Ralph Fiennes), concierge på The Grand Budapest Hotel i Nebelsbad. I början frågar han ynglingen Zero (Tony Revolori), nybliven lobby-boy på hotellet den viktigaste frågan under hela den hetsiga och pressande arbetsintervjun:
” Why do you want to be a lobby boy? ”
Zero svarar stammande men med övertygelse.
”Well, who wouldn’t – at the Grand Budapest, sir. It’s an institution.”
Och det är det. Vi presenteras för ett mytomspunnet hotell där lyx, rikedom och extravagans genomsyrar varje askfat, varje röd matta, varje parfymflaska och varje polerad knapp. Samma sak gäller Mr Gustave, conciergen som vet allt, känner alla och är så parfymerad att man kan känna honom komma på flera meters avstånd. Han lever för hotellet och hotellets mest välbärgade gäster lever för honom. Varenda en av dem “rich, old, insecure, vain, superficial, blond, needy” och desperata efter hans sexuella uppmärksamhet. Den 84-åriga Madame Celine Villeneuve Desguffe und Taxis (Tilda Swinton) är en av dem. Nu dör hon i sitt enorma hem och Mr Gustave tar genast med sig Zero och en flaska drägligt vin (för att slippa råttgiftet i restaurantvagnen) och skyndar till hennes sida. 
Han kysser hennes likstela ansikte, försäkrar henne om att hon inte sett såhär levande ut på flera år och anmärker till Zero ”She was dynamite in the sack.”
Det är nu komplotten börjar tätna. Hela sura släkten sitter i en intilliggande sal och väntar hungrigt på att testamentet ska läsas upp. När det visar sig att Mr Gustave ärver det ovärderliga renässansporträttet ”Boy with apple” tar det hus i helvete. Sonen Dimitri (Adrien Brody iförd oslagbar mustasch) försöker genast få Mr Gustave gripen för ett eller annat, knytnävar flyger och det är mer än tydligt att det här inte kommer gå stillsamt till. Mycket riktigt. Snart befinner sig Mr Gustave och Zero mitt inne i en hisnande jakt bestående av bland annat fyra avhuggna fingrar, ett tio-kilos-testamente, en flykt genom kloakerna, en hemlig orden, absurda mängder parfym, filar inbakade i bakelser, en katt utkastad genom ett fönster och en svindlande kälkfärd nerför ett berg.
Förutom att vara en ren fröjd för ögat och en total frånvaro av en enda tråkig sekund handlar den om så mycket. Om det som är komiskt. Om det som är tragiskt. Om berättelser. Om nostalgi. Om att sakna något som kanske aldrig ens har existerat. Om att inse värdet i de små tingen även när du precis flytt från fängelset, är förtvivlad och stinker. Kanske sammanfattar Mr Gustave den här saken bäst själv:
”You see, there are still faint glimmers of civilization left in this barbaric slaughterhouse that was once known as humanity. Indeed that’s what we provide in our own modest, humble, insignificant… oh, fuck it.”
— — —
Tove Ekström
