Essäer: Ett möte av Milan Kundera

Inlagd av Sten Wistrand Bokhyllan, Facklitteratur, Recension torsdag, juli 24th, 2014

Ett möte: Essäer

Milan Kundera

Översättare: Anna Petronella Foultier

Albert Bonniers förlag. 192 sidor. Har utkommit.

 

Omslaget ser ut som en turkos och tråkig wettexduk med vit text, men låt er inte avskräckas. Milan Kundera brukar inte vara tråkig och är det inte nu heller. Han debuterade på 50-talet som poet men kom snart att överge diktningen för prosan, och det var med romaner som Skämtet, Livet är någon annanstans, Varats olidliga lätthet och Skrattets och glömskans bok som han erövrade världen. Det hindrar inte att han har även har utmärkta noveller och pjäser bakom sig – och en rad essäer, där speciellt ”Ett kidnappat västerland” fick stor betydelse för diskussionen under 1980-talet före murens fall. Kundera påminde här helt enkelt om att Prag faktiskt ligger väster om Wien och att talet om ”Östeuropa” gjort många i Väst blinda för såväl geografiska som kulturhistoriska realiteter. Han ville återlansera begreppet ”Centraleuropa” och lyckades också i hög grad.

Med tiden har Kunderas romaner blivit kortare och mindre betydande, och han har alltmer ägnat sig åt den renodlade essän – där han emellertid med förkärlek diskuterar just romankonsten. Det gäller även Ett möte, som är den fjärde essäsamlingen som översatts till svenska, även om Kunderas intresse för bild- och tonkonst också ger sig till känna.

Boken inleds med en personlig text om Francis Bacons måleri och senare skriver han även om sin vän den martinikiske konstnären Ernest Breleur. Martinique och dess konst och litteratur tycks över huvud taget spela en stor roll för Kundera ända sedan poeten Aimé Césaire korsade hans väg. Han kallar Martinique ”en vägkorsning för kontinenter, liten bit jord där Frankrike, Afrika, Amerika möts” och konstaterar att ”det är vackert. Mycket vackert, bortsett från att Frankrike, Afrika, Amerika ganska högaktningsfullt skiter i det. I dagens värld hör man sällan de små folkens röst”. Och till de små folken räknar han naturligtvis även sina gamla landsmän tjeckerna.

I samband med musik brukar Kundera alltid dra en lans för Leoš Janáček, och visst dyker han upp även här – liksom Beethoven, Arnold Schönberg och Iannis Xenakis. Jag tror heller aldrig att Kundera har skrivit om romankonsten utan att nämna Rabelais, och visst dyker han upp även här, liksom Anatole France, Gabriel García Márquez, Carlos Fuentes och Philip Roth.  Men vi möter även Josef Škvorecký, Dostojevskij, Céline och Curzio Malaparte och ett antal andra. Däremot är det påfallande tunnsått med kvinnor; det är egentligen bara Vera Linhartová som uppmärksammas för sina kloka och provocerande synpunkter på att leva i exil.

Ett möte består inte av i traditionell mening välkomponerade essäer, om man med detta avser avrundade helheter där en tes presenteras, utvecklas och sammanfattas. Tvärtom ges infall – och utfall! – fritt spelrum. En avbruten tankegång kan återkomma i en annan essä för att där fullföljas eller ges en ny innebörd. Ett undantag är texten om Curzio Malaparte vars författarskap i allmänhet och roman La Pelle (Huden) i synnerhet Kundera gör mig oerhört nyfiken på. Dessvärre finns inte romanen översatt till svenska. Men oavsett om Kundera utvecklar sina tankar eller nöjer sig med snabba nedslag och korta reflektioner har han påfallande ofta en förmåga att sätta fingret på något lika oväntat som väsentligt.

För Kundera förkroppsligar romanen tvetydigheten, öppenheten, lekfullheten och ironin. En roman värd namnet varken predikar, prisar eller propagerar; den verkar ifrågasättande i stället för bekräftande; den vill inspirera i stället för att övertyga. Han har tidigare beskrivit romanens raison d’être som att i Nietzsches anda slå upp ”bräscher i alla de idésystem som omger oss”. En roman som underordnar sig en ideologi är en död roman – och en kritiker som ideologiserar en rik roman dödar den. Fiktionen skiljer sig från annan framställning, och det är just det som är poängen med den. Romanen är en estetisk konstruktion och verkar på oss som en sådan och inte som en historia ur verkliga livet. Just därför kan författaren säga oss något som historikern, sociologen eller psykologen inte kan.

För den som följt Milan Kunderas författarskap genom åren är det lätt att se hur de olika böckerna – romaner och noveller lika väl som essäer – knyts samman genom att olika teman återkommer och varieras. Som exempel kan nämnas skrattet och glömskan, konsten och tidens flykt, människans fåfänga försök att skriva sitt liv och hennes ofrånkomliga ensamhet. En del av materialet i Ett möte bär väl spår av återanvändning, men det hindrar inte att Kundera även denna gång bjuder stimulerande läsning.

__________

Sten Wistrand tillhör Kulturdelens redaktion.