Passningar och efterslängar 13

Inlagd av Dixie Ericson Dixit onsdag, juni 25th, 2014

Det är ingen hejd på dåliga nyheter för italiensk fotboll. Ciro Esposito har avlidit på ett sjukhus i Rom. Napoli-tifoson som sköts av en galning på väg till den italienska cupfinalen den 3 maj  mellan Fiorentina och Napoli.
Och så åkte Gli Azzurri ut ur VM efter uddamålsförlusten mot Uruguay. Förbundskapten Prandelli och har redan avgått efter att ha till fullo tagit på sig ansvaret för misslyckandet trots den lovande starten mot England i den så kallade dödens grupp. Där Costa Rica och Uruguay gick vidare till finalspelet. Underbara Costa Rica. En högsoddsare milt uttryckt

Just nu stormar det om det italienska landslaget. Lagkaptenen och världsmålvakten Buffon är inte nådig i sin kritik mot vissa lagkamrater, läs Balotelli, som tydligen inte inväntade Pirlos ankomst till omklädningsrummet. Respektlöst med tanke på att det var Pirlos sista match i den azurblå tröjan, huset Savojens sköna färg. ”Det finns de som inte gör någonting,” sa Buffon. Balotelli byttes ut i halvlek mot en annan besvärlig spelare, Cassano. Förmodligen därför att den tjurige bollbegåvningen startat illa. Det var bara en tidsfråga innan han fått skåda det röda kortet i vitögat.
Balotelli och Cassano är båda lysande spelare i medgång för laget och när det funkar för dem själva. Men de är inte mycket att hålla i handen när det blåser snålt. Ett VM är ingen tebjudning med lite fotboll då och då. Här krävs disciplin, ett industritänk och en fotbollskompetens med hög lägstanivå för att resultaten överhuvudtaget ska komma. 

Cesare Prandelli är efter italienska måttstockar en mycket sympatisk och öppen man som har  vunnit respekt för sina mänskliga kvaliteter på sidan om planen. Men det hindrar inte journalisten Gabrielle Romagnoli att rikta en svidande kritik mot förbundskaptenen under rubriken ”Cesares kapitulation – en man som förlorat och förrått sig själv” i den stora tidningen la Repubblica. Enligt Romagnoli var det varken motståndarna, de egna spelarna eller ens domaren Moreno som nyckfullt visade ut mittfältaren Marchisio och därmed gav något av ett alibi för förlusten. Tvärtom är det för att Prandelli inte visade upp ett spelande Italien som han lovat. Utan en superdefensiv uppställning mot Uruguay och i grunden en taktisk förändring de tre senaste matcherna på tvärs mot sina ideal och principer. Också när det gäller uttagningen av spelare.
För att sammanfatta Romagnolis bistra kritik: De taktiska och personella U-svängarna har förött förtroendet för Prandelli. Bara mot Balotelli har han varit trogen. Kontentan i kritiken är att det varit bättre om han följt sina ideal och förlorat. Det hade ingett respekt. ”En förbundskapten är en absolut monark, regerar, kämpar, triumferar  eller faller utan någon skugga runt tronen.” Att följa råd av ett skuggkabinett, som man inte riktigt tror på, är ett oförlåtligt misstag.
Hela resonemanget har smak av filosofen och diplomaten Machiavelli. Italiensk sportjournalistik skyggar inte för den så kallade finkulturen. 

Europa firar inga triumfer än. England, Spanien och Italien är ute. Men det förkättrade Grekland tar plats bland de sexton bästa tack vare viktorian över Elfenbenskusten, representerat av en samling lysande spelare som ännu inte upptäckt lagspelets fördelar. Likt den tidiga fotbollens aristokrater som ansåg det otänkbart att spela andra – när man själv är så bra.

Greken för dagen är Georgios Samaras som satte den avgörande straffen i 93:e minuten. 2-1 till Grekland. Och den europeiska civilisationens vagga visade på fighting spirit och kyla när det gällde. En fotbollsnations som behandlas lite överlägset och nedlåtande av vissa så kallade experter.  Grekland är tråkigt. Och speciellt tråkiga var grekerna när de vann EM 2004, tack vare en disciplinerad insats och ett suveränt försvarsspel. Av det kan man dra slutsatsen att det bara är okej för vissa nationer att spela defensivt och efter sina spelarresurser.  Och vara framgångsrika.
Det måste kännas skönt för grekerna som fått utstå mycket fördomsfullt spott och spe från det politiska etablissemanget och de tjattrande klasserna i det fisförnäma fin-Europa. Som alltid har varit moraliskt oförvitligt.  Inte så litet självbelåtet. Grekland har stämplats som den ekonomiska krisens mest lättsinniga nation och Europas sjukaste man. Ett riktigt stålbad och moralkakor som färdkost är vad grekerna behöver.
Fotbollsmatcher kan ibland ha den politiskt-symboliska effekten för en helt nation.

—

Dixie Ericson