Passningar och efterslängar 10

Inlagd av Kulturdelen Dixit söndag, juni 22nd, 2014

Andra halvleken mellan Ghana och Tyskland bjöd på suverän fotboll. Bästa halvleken jag sett hittills. Och jag har bara missat ett fåtal matcher.  Die Mannschaft spelade som vanligt rörligt och fantasifullt. Ghana höll dem stången och bet tillbaka. När Tyskland med ens låg under med 1-2 släppte förbundskapten Joachim Löw in målkungen Jaroslav Klose och mittfältaren Bastian Schweinsteiger. Skaplig fingertoppskänsla, ty det var den duon som fixade kvitteringen till 2-2 som också blev slutresultatet. Klose tåade in den sedan Schweinsteiger nickat ner bollen till honom på en vänsterhörna. Därmed tangerar tysken brasilianaren Ronaldos, gjorda mål i VM-spel. ”Den äkta Ronaldo” som han ibland kallas. Kanske kan Klose rent av gå om honom. Han är kusligt effektiv framför målet. Gruppen lever ännu.

Domarna hamnade i fokus också denna gång. Iran skakade Argentina som tack vare ett briljant mål av Messi turligt lyckades vinna med 1-0. I matchen fällde en argentinsk försvarare en iransk anfallare med en veritabel bensax innanför det egna straffområdet. Straffsignalen uteblev. i matchen mellan Nigeria och Bosnien gjorde bosnierna ett regelrätt mål som underkändes för offside. Och fick stryk med 1-0. Costa Rica skulle ha haft en straff mot Italien. Medan Brasilien fick en gratisstraff mot Kroatien etcetera.

Erik Hamrén, som kommenterar VM åt SVT, har flera gånger hävdat att lagen från små nationer inte får några straffar mot de stora nationerna.   Utan att bli motsagd. Alltså, om en argentinsk forward hade fällts på samma sätt mot en iransk försvarare hade domaren blåst straff. Om man ska tro Hamrén. Hans tes är svår att leda i bevis och också kontroversiell eftersom domarna ju ska vara opartiska och inte ta några otillbörliga hänsyn. I teorin åtminstone.

Det går att diskutera frågan om domarnas oväld  och svåra värv utan att råskälla på domarkåren för den behövs helt klart. Först och främst är många regler komplexa och svårbedömda som offside, hands och straffsituationer där spelarna dessutom försöker filma sig till en straff genom att ”förstärka”  sitt väg mot horisontalläge i gräset. Speciellt när det gäller offsiden klarar inte människans syn de bedömningar som måste göras på bråkdelen av en sekund. Offside eller inte bygger på en  ”sannolikhetskalkyl” av den assisterande domaren som är en tränad iakttagare med en specifik uppgift. Väl att märka har han eller hon nästan alltid rätt. Till skillnad från förr kan man med den nya bildtekniken redan under den aktuella matchen fastställa om domarens utsaga är korrekt eller inte. Åtminstone med stor sannolikhet. Det kunde man inte förr.

Sociala faktorer spelar alltid in i människors bedömningar. När det gäller ”oäkta” fällningar, där forwarden filmar,  kan man iaktta en sak. Är forwarden sympatisk eller landsman använder kommentatorerna ofta ordet ”förstärker” som har en touche av smartness över sig  och inte är lika fördömande som ”filmar”. Alla är heller inte ense om att filmningar är något omoraliskt utan ett smart sätt att lura sig till en fördel. Det gäller att vinna och det är domarens sak att göra bedömningen. Andra tycker att det är brott mot  både etik och spelets idé. Det har debatterats i Sverige flera gånger. Som när storspelaren och expertkommentatorn Glenn Strömberg filmade till sig en straff mot Tjeckoslovakien vill jag minnas. Detta upprörde den gamle storspelaren och förbundskaptenen i handboll Roland Mattsson som tyckte att så gör inte svenska idrottspojkar.  Medan författaren och höjdhopparen P. O. Enquist tyckte att det är en del av spelet att försöka lura domaren och att det därmed är okej om man lyckas.

Klubbfotbollen måste föras in i resonemanget. Där är det också ”en allmän sanning” åtminstone bland de mindre klubbarnas anhängare att storklubbar får fler straffar än småklubbarna. Den attityden kan man aldrig utrota i Italien. Där Juventus-hatarna har fått mycket vatten på sin kvarn på grund av lugubra fifflare som Luciano Moggi, den italienska fotbollens solkiga genius och centralgestalt i Calciopoli anno 2006. Han försökte med mer eller mindre subtila metoder underminera motståndarnas möjligheter att möta Juventus under sportsligt rättvisa förhållanden.

Det är ett faktum att storklubbarna får fler straffar än andra klubbar om vi tar Italien. Men det kan finnas en saklig grund till detta statistiska fenomen.  Storklubbarna har oftast bättre spelare som oftare skapar farligare lägen i motståndarnas straffområde vilket leder till fler straffar – vilket skulle bevisas.

 Francesco Totti lanserade i en debatt det intressanta begreppet ”undersåtlighet” eller ”underdånighet” för att karakterisera  domarnas förhållningssätt till storklubbarna. Det var nödvändigt för att ”göra karriär.”

Och det är väl närmast det som Hamrén är inne på. Att internationella domare, både medvetet och omedvetet, måste ta en viss hänsyn till de stora fotbollsnationerna. Där börjar det göra ont. För hur man än uttrycker det ligger en anklagelse i sådana påståenden. Det innebär inte att alla domare är korrupta. Man kan döma fel ändå.

Men låt oss säga så här: Fifa är en korrupt organisation som leds av Blatter  en wheeler-dealer i kubik. En myglare i världsklass. Alla som tror att domaretillsättningar i en sådan miljö görs på en enda grundval: domarkompetens och utan påverkan från mäktiga förbund – får gärna fortsätta tro det…

Nu är det match igen. ”De röda jävlarna” mot Putins gäng, Ryssland.

—

Dixie Ericson