Skönlitteratur: Stoner

Inlagd av Thomas Mattsson Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Recension, Skönlitteratur måndag, juni 16th, 2014

Stoner

John Williams

Natur & Kultur

Översatt av Rose-Marie Nielsen

—

John Williams roman Stoner har under de senaste åren blivit en stor succé trots att det är nästan 50 år sedan boken skrevs. När Stoner publicerades i USA 1965 fick boken välvilliga recensioner, men den blev inte någon större framgång och föll snart i glömska hos den bokläsande allmänheten. Trots den blygsamma spridningen blev Stoner ändå en roman som hittade till läsare som entusiastiskt rekommenderade boken till vänner och bekanta.

Åtta år efter den amerikanska utgivningen publicerades Stoner även i England. I sin recension i Financial Times skrev C.P. Snow: ”Why isn’t this book more famous?”. Hans omdöme om boken förtjänar att citeras: ”Very few novels in English, or literary productions of any kind, have come anywhere near its level for human wisdom or as a work of art.” Men inte heller utgivningen i England gav romanen någon större spridning. Boken kom därför att leva ett liv i det fördolda ända tills dess New York Review of Books återutgav romanen i sin klassikerserie 2006. Nu började Stoner uppmärksammas på allvar, framförallt i Europa, där översättningar till franska, tyska, holländska, italienska, katalanska, spanska och fler språk följde slag i slag med början 2012. Att välkända brittiska författare som Ian McEwan, Julian Barnes och Nick Hornby lyft fram boken har givetvis bidragit till uppmärksamheten. Enligt Julian Barnes var Stoner ”the must-read novel of 2013”.

Romanens huvudperson, William Stoner, lever ett liv utan framgångar. Hans yrkeskarriär är närmast obefintlig, han får finna sig i att bli motarbetad av småaktiga kollegor, han tvingas genomleva ett misslyckat äktenskap och han får aldrig någon nära kontakt med sitt enda barn. Trots alla motgångar är han ändå en rättskaffens man som accepterar sitt öde och sköter sitt arbete så väl han kan, samtidigt som han finner en glädje i sina plikter. Likt Sisyfos kämpar han vidare dag för dag.

Redan på romanens första sida sammanfattar John Williams sin huvudpersons eftermäle:

”En och annan student som stöter på hans namn undrar kanske stilla vem William Stoner var, men nyfikenheten brukar stanna vid det. Stoners kollegor, som inte hyste någon större beundran för honom när han levde, talar numera sällan om honom. För de äldre är hans namn en påminnelse om det slut som väntar dem alla, och för de yngre har det ingen koppling till det förflutna och ger inte heller några karriärmässiga associationer.”

John Williams klara, återhållna prosa skildrar bara ytskiktet av Stoners liv. All den kärlek till litteraturen och till det gåtfulla i tillvaron som litteraturen i bästa fall förmår närma sig, är endast antytt, trots den stora betydelse det har för Stoner. Skillnaden mellan livet som det ser ut och livet som det upplevs, kunde inte gestaltas tydligare.

Att romanen inte uppmärksammades när den gavs ut och att den fått ett större genomslag i Europa än i USA beror antagligen till stor del på att Stoner som person inte är särskilt amerikansk. Genom att inte betrakta yttre framgång som det viktigaste i livet och genom att acceptera och uthärda allt det som inträffar är han snarast motsatsen till det amerikanska idealet.

Under läsningen träder inte bara en alldeles vanlig och relativt misslyckad människa fram, utan även en livshållning och ett förhållningssätt till svårigheter som kanske är en viktig del av förklaringen till att boken fått så stor uppmärksamhet just i vår tid, med sitt oupphörliga strävande efter framgång och den omöjlighet att acceptera minsta lilla motgång som lätt blir följden av detta.

Är då Stoner en roman som förtjänar all uppmärksamhet som den fått? Svaret på den frågan är ett tveklöst ja. John Williams roman är ett mästerverk och en stor läsupplevelse, en sorglig och vacker roman, fylld av medkänsla och kärlek. Det är sällan jag avslutat en bok så gripen av vemod och samtidigt så uppfylld av stilla, inre glädje.

———

Thomas Mattsson skriver också på bloggen Billy och Benno.