Essä: På tal om Sherlock Holmes

Inlagd av Peter Ekström Bokhyllan, Kulturdelen rekommenderar, Övrigt, Recension lördag, maj 31st, 2014

På tal om Sherlock Holmes

Dorothy Sayers

Ellerströms. 102 sid.

 

Det går att dela in mänskligheten på olika sätt. Till exempel så här: Det finns några få ynkliga stackare som inte har läst Arthur Conan Doyles (1859-1930) berättelser om detektiven Sherlock Holmes. Sedan finns det en stor mängd lyckliga människor som har läst dem. Eller åtminstone sett någon TV-serie med Sherlock Holmes-motiv. Utöver dessa finns en skara entusiaster som har läst, gärna läser igen och som är väl orienterade i den fiktiva värld där Sherlock Holmes och hans medarbetare dr Watson existerar. Jag räknar mig själv till denna krets.

Men så finns det ytterligare en grupp. Det är de som inte bara är experter och entusiaster utan som ägnar sig åt Sherlock Holmes utifrån antagandet att han var en mer eller mindre verklig – och mycket beundransvärd – person. Dessa holmesianer läser inte Sherlock Holmes-berättelserna som litteratur. För dem är de grundmaterial för forskning. Så här beskriver Ted Bergman saken:

”De sextio äkta Holmesberättelserna betraktas av hängivna läsare som dr Watsons dokumentära skildringar ur mr Holmes liv, en sorts kanon vilken, med syftning på historiernas officielle författare, fått namnet de Conaniska skrifterna. Den långa period av fyrtio år som förflöt mellan publiceringen av den första och den sista historien föranledde att vissa motsägande fakta kom att insmyga sig i skildringarna, vilket emellertid blivit till stor glädje för de läsare vilka ej enbart nöjt sig med att läsa historierna utan övergått till att studera dem.”

Ted Bergman har skrivit förordet i den lilla boken med fem essäer om Sherlock Holmes skrivna av den engelska deckarförfattaren Dorothy Sayers (1893-1957). Den heter På tal om Sherlock Holmes och har i detta ihopsamlade skick för första gången presenterats på svenska.

Dorothy Sayers är mest känd för sin egen litterära skapelse, detektiven Lord Peter Wimsey, om vilken hon skrev femton böcker. Hon är en värdig arvtagare till Arthur Conan Doyle. I mina ögon är hon en mycket bättre och mer intressant författare än Agatha Christie (1890-1976) som väl ändå får sägas vara den som skapade den typiska engelska deckarlitteraturen efter Arthur Conan Doyles tändande gnista.

Dorothy Sayers skrev väl och kännetecknas av stor noggrannhet. Även om hennes intriger ibland är extremt tillkrånglade så är de alltid oklanderligt logiska och möjliga. Sayers hade starka synpunkter på hur en deckare fick skrivas. Dessa uttryckte hon bland annat i den lilla skriften Alla slags brott, utgiven på svenska 1977 av förlaget Korpen.

Jag är inte helt säker på att Dorothy Sayers var en sann holmesian. Men i På tal om Sherlock Holmes uppträder hon helt konsekvent som en sådan. Hennes bok har två viktiga utgångspunkter. Den första är att det helt saknas tekniska litterära aspekter som till exempel författarperspektiv, stilistik och så vidare. Den andra är att någon författare vid namn Arthur Conan Doyle inte har existerarat – berättelserna om Sherlock Holmes är alla skrivna av dr Watson, utom en som är skriven av Holmes själv. Conan Doyle nämns endast en gång i hennes text. Det är i förbigående, en bisats i ett citat.

Utifrån dessa utgångspunkter tar hon itu med en mängd av de frågetecken och underligheter som finns i de Conaniska skrifterna. Till sin hjälp har hon andra holmesianer – det har funnits en del genom tiderna. Framför allt citerar hon H W Bell som skrev Sherlock Holmes and Dr.Watson, T S Blakeney som skrev Sherlock Holmes: Fact or fiction?, S C Roberts och Ronald Knox. Hon nöjer sig dock inte med citat. Hon går också i polemik med de andra holmesianerna. Väldigt framgångsrikt såvitt jag kan bedöma, hon är som sagt mycket noggrann.

Dorothy Sayers tar itu med så angelägna och delikata problem som var och när Sherlock Holmes utbildade sig. Vad dr Watson egentligen hade för förnamn och hur många gånger han var gift. Och om måndagen den 4 augusti 1890 var en helgdag eller inte (mycket betydelsefullt i novellen De rödhårigas förening).

Hon lyckas bra i alla sina resonemang även om jag som läsare verkligen måste se till att alla de små grå cellerna är samlade när jag tar itu med hennes slutledningar. Så här kan det låta angående Sherlock Holmes studietid:

”Om Holmes därför hade skrivit in sig under vårterminen 1871, skulle han ha blivit kvalificerad att ta sin examen höstterminen 1873. Men eftersom vi vet att Holmes och Musgrave träffades 1874, verkar det mer troligt att Holmes kom dit för de ordinarie studierna hösten 1871, och fortsatte till examen sin tionde termin, nämligen höstterminen 1874. Alternativt är det möjligt att han kom dit våren 1872, och tog sin examen hösten 1874. I det senare fallet skulle hans bekantskap med Victor Trevor fortfarande dateras till 1872 eller 1873 och affären Gloria Scott (1873) skulle ha skett när han hade bott där fyra eller fem terminer.”

Om inget annat hjälper bevisföringen så tar Sayers, och de andra, till en sista utväg: Den slarvige dr Watson vars svårlästa handstil och dåliga minne ibland (fast ganska sällan) får bidra till problemens lösning. Som så här:

”Mr Bell tänker sig att dr Watson kan ha läst sin egen ’4’ som ’9’ och väljer fjärde oktober. Jag håller eftertryckligen med om att detta är det korrekta datumet, men jag håller inte med mr Bell om det sätt varpå misstaget skedde.”

Att Arthur Conan Doyle var en ganska slarvig författare som under de fyrtio år han av läsarna tvingades att hålla liv i Sherlock Holmes, glömde det ena, missade det andra och struntade i det tredje, låtsas de inte om. Det vore att bryta mot den holmesianska grundlagen.

På tal om Sherlock Holmes är en sprakande knastertorr liten bok. En ouppmärksam läsare kan nog gå igenom den både en och två gånger utan att bli varse den mycket engelska ton av ironi som ligger i botten på alltihop. Dorothy Sayers är en genialisk humorist och jag hoppas nästan att ingen ska lägga märke till det.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion