Live: Kreator på Metallsvenskan
Konserter, Recension lördag, maj 24th, 2014Kreator
Metallsvenskan, Brickebackens IP, Örebro
2014-05-23
—
Jag inser att jag är i klar minoritet som tycker att det var oerhört få intressanta bokningar på Metallsvenskan i år. Helloween har levererat riktigt uselt live de senaste tio åren, Skitarg är Sveriges kanske sämsta skämtband någonsin (vilket är rent provocerande med tanke på att de kan spela), Bombus låter som ett enda covermedley, Saxon är … ja, gillar man Saxon är det säkert toppen. Så jag tycker att vi pratar om något trevligare.
Ofta är det så att ett visst skivbolag ägnar sig åt en viss genre under en viss tidsperiod. Tyska Noise hade på åttiotalet exempelvis Helloween, Running Wild, Voivod och naturligtvis Kreator, och under andra halvan av det decenniet radade etiketten upp thrashklassiker efter thrashklassiker. Fram till och med decennieskiftet betydde Helloween i ärlighetens namn mer för mig musikaliskt, men vad som gjorde att Kreator bet sig kvar, var sångaren, gitarristen och låtskrivaren Mille Petrozzas insatser. Det går inte att nog tydligt understryka vilken inverkan hans texter har haft på mig. Ifrågasätt auktoriteten! Du behöver inte religion! Musiken förenar folk! Att han på senare år talat varmt och öppet om veganism gör mig ännu gladare.
Det är också glädjande att Mille och Kreator fortfarande, 2014, är precis lika vitala, arga och musikaliskt intressanta. Senaste skivan Phantom Antichrist är inspelad i Örebrostudion Fascination Street hos Jens Bogren, och det är också från den som flest av kvällens låtar kommer. Hela bandet är i mycket god form, och Mille själv sjunger/skriker fortfarande fantastiskt bra. Han har också en enastående scennärvaro och peppar igång den lätt sega Örebropubliken efter ett tag.
Även om bandet faktiskt till 50 {f1512827c5a1967448c176d02772e8739d01bbcc6ac8af82c365c0f334c04290} består av originalmedlemmar, råder det ingen tvekan om vem som är Kreator. De har numera med sig gitarristen Sami Yli-Sirniö som en gång i tiden var med i finska Waltari, men hans kompetens hamnar förståeligt nog i skymundan för Milles explosiva utstrålning. Det går liksom inte att tävla med.
Det finns dock något som inte bara jag lär vara besviken över: de spelar inte en enda låt från de klassiska albumen Terrible Certainty och Extreme Aggression. Det är som att Metallica skulle undlåta att spela låtar från Ride the Lightning och Master of Puppets. Förvisso gör sig de nyare låtarna riktigt bra, och de spelar trots allt till exempel de riktigt tidiga ”Flag of Hate” ”Pleasure to Kill” och ”Tormentor”, men det känns likväl som ett stort hål.
—
Åsa Jonsén
