DVD: Smärtgränsen

Inlagd av Sandra Wallin Film & TV, Recension måndag, maj 19th, 2014

Smärtgränsen
Drama, Mexiko/Frankrike, 2012
Distributör: Studio S
Regi: Michel Franco
Medverkande: Tessa Ia, Hernán Mendoza, Gonzalo Vega Jr. m.fl.
Längd: 103 minuter
Betyg:

— — —

Alejandra (Tessa Ia) flyttar tillsammans med sin far Roberto (Hernán Mendoza) till en annan stad efter en tragisk olycka. Alejandra börjar i en ny skola och knyter snabbt nya kontakter, men en sexvideo inspelad på fyllan kommer snart att förändra allt. Hela skolan vänder sig snabbt emot henne och övergreppen tar sin början, det ena värre än det andra…

Den mexikanska regissören Michel Franco levererar en plågsam, på gränsen till outhärdlig, filmupplevelse. Redan från första bildrutan finns där ett underliggande obehag, en känsla som tar språng ur en lågmäld viskning för att sedan växa till en vrålande orkan. Det är en högst fysisk händelse som dränerar åskådaren på all energi, lämnar en lealös och svettig. Kvar finns en krafsande ångest bakom bröstbenet, svår att skaka av sig.

Kanske beror det på att filmen ligger så nära verkligheten. Här finns inga överdådiga specialeffekter, fantasifulla 3D-monster eller fullpumpade actionstjärnor. Bara ren och skär realism. Scenariot är så fruktansvärt välbekant. I Sverige har vi haft flera liknande fall bara det senaste året. Skolan framstår i Francos version som helvetet på jorden och man påminns om att det, ledsamt nog, är en realitet för många barn och ungdomar. Mobbning är universellt och evigt. På så vis är det inte heller någon nytt Franco berättar, men han gör det på precis rätt sätt; skoningslöst och osentimentalt.

Francos förhållningssätt är isande kallt men också ofrånkomligt gripande. Mycket förstärks av den dokumentära känsla som den stillastående kameran, de långa tagningarna och avsaknaden av musik skänker. På så vis kan man dra tydliga paralleller till Ruben Östlund och inte minst Play (2011) eller De ofrivilliga (2008), också de filmer som utforskar grupptryck och mänskliga interaktioner. Men där Östlunds pretentiösa utsvävningar emellanåt tar över på bekostnad av publikens känslomässiga investering lyckas Franco desto bättre med att vinna åskådarens sympatier. I och med det riskerar inte heller budskapet att glida publiken över huvudet utan träffar istället precis rätt.

Tessa Ia är magnifik som Alejandra. Hon bär ångesten, plågorna och förvirringen i hela sin kropp, ger bilden av att sitta fast i ett osynligt skruvstäd. När övergreppen ökar desto mer passiv blir hon, förvandlas till en slagpåse som sakta dräneras på liv. Bra är också Hernán Mendoza som Alejandras far, till en början så pass fastfrusen i sin personliga sorg att han inte ser hur dottern egentligen mår. När insikten om vad som hänt sedan kommer till honom tar en återhållsam vrede över, något som så småningom mynnar ut i fruktansvärda konsekvenser.

Smärtgränsen är en grym och obarmhärtig film berättad av en regissör med en glasklar vision. Det är en kompromisslös skildring, helt utan krusiduller eller överslätande manér, som lämnar åskådaren tagen (och kanske också ärrad).

— — —
Sandra Wallin