Bio: Godzilla

Inlagd av David Larsson Film, Film & TV, Recension måndag, maj 19th, 2014

Godzilla
Monsterfilm, USA, 2014
Regi: Gareth Edwards
Manus: Max Borenstein och Dave Callaham
Medverkande: Aaron Taylor-Johnson, Ken Watanabe, Elizabeth Olsen, Bryan Cranston mfl.
Längd: 123 minuter
Svensk biopremiär: 14 maj 2014
Betyg:

— — —

Efter Roland Emmerich’s smått katastrofala Godzilla-adaption från 1998 var det många som hyste viss skepsis inför en ny ”amerikansk” Godzilla-film. När valet av regissör sedan föll på Gareth Edwards, som lyckats utomordentligt med att göra monsterfilm på en liten budget med utmärkta Monsters (2010), och skådespelarensemblen fick tillskott av namn som Bryan Cranston och Elizabeth Olsen, verkade det dock som att man skulle kunna lyckas göra en bra amerikansk tappning av det klassiska japanska filmmonstret.

Godzilla (2014) inleds med att ett kärnkraftverk utsätts för kraftiga jordbävningar, vilket resulterar i att man tvingas evakuera en hel stad på grund av radioaktiviteten. Femton år senare är fortfarande Joe Brody (Cranston) övertygad om att regeringsmakter håller något dolt, och är fast beslutet att avslöja vad som hände den där dagen då hans fru dog och hans liv slogs i spillror. Hans son Ford (Aaron Taylor-Jonston), är en minröjarsoldat som precis återvänt hem efter 14 månaders tjänstgöring när han får ett samtal om att hans far gripits för intrång. Vad som följer är en rad avslöjanden som visar att hans far haft rätt hela tiden. Ett gigantiskt monster reser sig ur ruinerna av kärnkraftverket och beger sig ut på jakt efter ny föda (i detta fall radioaktivt material). Samtidigt vaknar en viss stor ödleliknande varelse ur sin dvala i stilla havet, beredd att återställa den naturliga ordning som rubbats i och med det andra monstrets uppvaknande.

Att lyckas vara bättre än den tidigare amerikanska versionen var det väl ingen som inte trodde att den här filmen skulle vara, och det är den. Tyvärr vet jag inte om den är så mycket mer än så. Jämfört med förra årets monsterslagsmålsfilm Pacific Rim är karaktärerna förvisso inte lika pubertalt skrivna, dialogen inte lika krystad i sina försök att låta storslagen och monsterdesignen inte i närheten lika generisk. Ändå sitter jag och drar paraleller mellan Edwards’ film och del Toro’s storbesvikelse. Båda lider av moderna blockbustersymptom där man inte ger nog stor plats åt vare sig karaktärer eller monster, varav filmen hamnar i ett olyckligt mellanläge utan att lyckas leverera på någon av fronterna. När byggnad på byggnad rasar samman och sprängs till stoft, tappar man efter ett tag intresset och slutar mer eller mindre bry sig om ifall staden i fråga ska förvandlas till ruiner eller inte.

Man kan ställa sig frågan kring hur mycket tid som egentligen lagts ner på att utmejsla karaktärerna under manusarbetet. Här hade man lika gärna kunna använt sig av mer okända ansikten, då ingen roll i filmen gör nytta av de tunga namn som filmen har att tillgå. Sämst till ligger Elizabeth Olsen, som reduceras till en färglös kvinna som inte får mycket mer att göra än att vara rädd för att hennes son och/eller man ligger risigt till. Nog för att en film som Godzilla inte bör fokusera på sina mänskliga karaktärer, men det ursäktar inte de platta försök till mänskliga figurer som representeras här. Att Godzilla själv sen är med en förvånansvärt liten del av filmen gör såklart inte saken bättre, då det ju är han (Godzilla är av hankön i denna film) som man faktiskt betalat pengar för att se.

I slutändan räcker det helt enkelt inte med att titelmonstret själv är välgjort och imponerande. Det räcker inte med att man enkelt sveps med när Godzilla tar sig an de andra monstren och vi får bevittna slagsmål av gigantiska proportioner. När filmen inte är mer än en helt reguljär blockbuster som man döpt efter en klassisk monsterfilm och slängt in karaktären för att rättfärdiga detta, krävs det mer än så för att man ska gå hem nöjd ut från biosalongen. Det är synd på så rara ärtor, för det är knappast en oimponerande skara skådisar man fått ihop, och Gareth Edwards lyckades ju så bra (på en mindre skala) med debutfilmen Monsters, att Godzilla inte blir mer än en axelryckning och en blockbuster man enkelt glömmer bort och går vidare.

— — —

David Lasson är redaktör på kultfilmsblaskan FromBeyond.se