Jan Guillou i Kulturdelen: Jag, Lenin och Myrdal

Jan Myrdalsällskapets Leninpris är nämligen ett fint pris, ett sådant som utdelas av en jury och dessutom innebär en stor summa pengar. Sådana priser är jag inte överhopad med. Senast var 1990 och 1991 men då självklart inte i Sverige utan i Frankrike och Italien. Här hemma har jag fram till denna dag i huvudsak bara fått mindre fina priser, sådana där nämligen läsarna får rösta och därmed kraftigt sänker prestigevärdet. Dessutom är sådana mindre fina priser sällan behäftade med stora prissummor.

Låt mig därför genast påpeka att prissumman den här gången, helt i Lenins anda vågar jag påstå, oavkortat kommer att överföras till den palestinska frihetskampen.

Lenin, som sagt. Det var förstås en briljant idé att kalla Jan Myrdals pris för Leninpriset. Och då avser jag inte bara effekterna i publicitet. Ett Leninpris går inte ostraffat Expressen förbi, inte ens Svenska Akademien, som vi har sett. Dock, Svenska Akademien har bara en Leninpristagare, Artur Lundkvist. Så Peter Englund, den gamle trotskisten, gjorde sig mer än lovligt dum när han angrep min företrädare Mattias Gardell med att tala om Pol Pot. Det är nämligen en betydande skillnad mellan visionen av det klasslösa samhället och visionen av det bokstavligen huvudlösa samhället.

Jag har förstås sett i det svenska Leninprisets annaler att en del av mina företrädare haft svårigheter med Lenin. Mattias Gardell hänvisade till att han också fått medalj av kungen.

Något sådant kan jag inte anföra till mitt försvar. Jag kommer aldrig att få medalj av kungen, av samma skäl som jag står här i dag. Men mitt förhållande till Lenin är tämligen okomplicerat. Min väg in i den politiska vänstern gick via den antiimperialistiska rörelsen, som ju också var gediget antisovjetisk. Lenins analys av imperialismen som kapitalismens högsta stadium står sig emellertid väl. Vi behöver ju bara se oss omkring i dagens värld där svenska soldater sänds att tjäna under USA i Afghanistan.

Lenin störtade det ryska slavsamhället 1917 och avslutade samma år Rysslands deltagande i den överhetens människoslakt som betecknas som första världskriget. Jag måste erkänna att jag reservationslöst är för de insatserna, hur chockerande det än kan låta för folkpartister.

Å andra sidan, när det nu gäller Lenin, blev jag år 1977 utesluten ur dåvarande Sveriges Kommunistiska Parti för högeravvikelse då jag inte kunde ansluta mig till vissa teser om proletariatets diktatur. Det är ett beslut jag inte haft några som helst svårigheter att leva med. Socialism är för mig demokrati, den enda tänkbara formen av verklig demokrati.

Mitt förhållande till Jan Myrdal är mer komplicerat än till Lenin. Vi har varit nära vänner minst tre gånger. I mellanperioderna, när Jan Myrdal haft grundligt fel i någon stor fråga, har vi bedrivit polemik, något vi båda har icke obetydliga talanger för. Jag har dessutom lärt mig av honom.

Men detta är inte det väsentliga. För tänk er nu 1968. Jag är 24 år och vill bli författare. Jag tror mig ha vissa förutsättningar för en sådan framtid. Men jag vill bli en berömd författare, en inte ovanlig dagdröm bland unga människor. Fast samtidigt vill jag bli en fin och aktad författare, en sådan som inte har för många läsare, om än inte lika stor, knäpp och lättläst som Strindberg, så åtminstone en Hjalmar Söderberg fast mer obegriplig.

Men så läser jag Jan Myrdal. Som vi alla gjorde, särskilt hans kolumner i Aftonbladet. Han var tidens mest upproriske och mest läste kolumnist, fast han givetvis hade ett annat och svårare ord för den saken. Feuilletonist, om jag minns rätt.

Där avgjordes mitt skrivande liv. Jag stod nämligen inför ett val som var tydligt och konkret. Frågan att ställa sig själv var enkel:

Skall man bli skriftställare eller författare, skall man skriva om det viktigaste i tiden eller skall man skriva fint och dunkelt för jurymedlemmar och utdelare av pengar avsedda för lydiga författare? Eller enklare uttryckt. Skall man skriva för många läsare eller för ett fåtal med innehav av god borgerlig smak?

Valet kommer att bestämma den unga blivande författarens hela sociala, politiska och ekonomiska framtid. I värsta fall också hans dresskod. Mycket står på spel. Det var ändå ett enkelt val, då 1968.

Man skall skriva som Jan Myrdal, man skall träna sig att bli kolumnist i hans efterföljd, man skall finna en romanform som kan bära diskussionen om höger och vänster, man skall bli en solidarisk författare, inte en anpassad, inte lydig, man skall käfta emot till sista andetaget och man skall räcka långfingret åt var fin litterär jury.

Så blev det också. Ända tills jag nu får fint pris av en högst oförutsedd jury. Jag är förvånad, detta ingick inte i planen. Men jag är också mycket hedrad.”

Jan Guillou

Myrdalsällskapets Robespierre-pris, som delas ut till yngre mindre etablerade författare, gick denna gång till Eija Hetekivi Olsson.