Två clowner – Brecht och Chaplin

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, april 14th, 2014

Denna essä av Peter Ekström publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1991. Den ingick då i en serie texter som kallades Mästarmötet. Inför denna repris är den något putsad.

Jag vet att Charlie Chaplin och Bertolt Brecht träffades. Inte bara en gång utan antagligen många gånger. Det finns belagt. Men alla inblandade verkar vilja tiga om dessa möten. Jag hittar bara notiser och fragment:

”Hos Hanns Eisler brukade vi möta Bertolt Brecht, som såg iögonfallande kraftfull ut med sitt stubbade huvud och som, efter vad jag vill minnas, alltid rökte cigarr. Flera månader senare visade jag honom manuskriptet till Monsieur Verdoux, som han bläddrade igenom. Hans enda kommentar: Jaså, ni skriver manus på det kinesiska viset.”

Det är det enda som står om Brecht i Chaplins självbiografi. Det beskrivna tillfället bör ha varit på 1940-talet när de båda bodde i Hollywood. Det vill säga, Brecht som var minst sagt kluven över att försöka arbeta åt den amerikanska filmindustrin, var alltid mycket noga med att påpeka att han levde i Santa Monica. Och mycket arbetat åt filmindustrin blev det egentligen inte heller. Bara ett manus filmades verkligen. Så när han skrev denna dikt i sviten Hollywoodelegier var det med dubbel bitterhet:

”Varje morgon, för att förtjäna mitt bröd

far jag till marknaden, där lögner köps upp.

Förhoppningsfull

ordnar jag in mig bland försäljarna.”

På ett annat ställe, i Marianne Kestings biografi Brecht, hittar jag något som antyder att Brecht inte alls var så kallsinnig inför Chaplin som denne fick det att framstå:

”I Hollywood tog Brecht upp kontakter, genast från början med Charlie Chaplin, en av hans stora förebilder. Dennes stiliserade skådespelarkonst, som stammade från den folkliga pantomimteatern, påverkade starkt Brechts teateruppfattning.”

Brecht kom till Hollywood från Moskva via Transsibiriska järnvägen till Vladivostok och därifrån till San Pedro i Kalifornien. Han anlände i juni 1941. Han var på flykt undan nazisterna som tagit makten i Tyskland och hotat honom med rättegång för högförräderi. Efter att ha flackat omkring en tid slog han sig ner i Köpenhamn. Men 1938 hade läget hunnit bli så osäkert att han lämnade Danmark och kom till Sverige. Han stannade ett år och bodde i en villa på Lidingö utanför Stockholm. Den hade lånats ut av konstnären Ninnan Santesson. Där skrev han färdigt Mor Courage och där arbetade han tillsammans med Peter Weiss, Henry Peter Matthis och Arnold Ljungdahl på en teaterpjäs om Engelbrekt.

Den blev inte klar innan Brecht for till Finland. Där fick han bo på författaren Hella Woulijokis gods utanför Helsingfors. Det var där han skrev Herr Puntila och hans dräng Matti.

Herr Puntila, var såg jag något om den pjäsen? Jo i Lars Forsells lilla bok Chaplin. Alltså ytterligare ett fragment. Där står ungefär:

”Den tyske författaren (Brecht) har tex i herr Puntila, direkt lånat motivet från Stadens ljus: herremannen som är älskvärd bara när han är full. Herremannen, det är samhället. Och det gäller att vara kvick i huvudet och benen om man skall undgå dess trakasserier.”

Brecht var så där. Det är nästan inget av hans verk som inte har en förebild någonstans. Eller också har han arbetat fram det tillsammans med någon som senare glöms bort vid sidan av hans berömdhet. Herr Puntila, till exempel, bygger inte bara på Stadens ljus utan också på ett lustspel av Hella Woulijoki. Bakom Tolvskillingsoperan finns verket The Beggars Opera av John Gay. Och så vidare.

Han stal helt enkelt som en korp och var hjärtligt avskydd av ganska många. Han kallades både tjuv och plagiatör. Det verkar inte ha stört honom värst mycket. För honom var det en metod. Och han stannade inte där. Han omarbetade ständigt sina texter och teman. De hade ingen slutgiltighet. Allt kallade han försök.

Och Chaplin inspirerade honom mycket, inte minst Chaplingestalten, luffaren eller dummerjönsen:

”Brecht uttryckte också åtskilliga gånger sin beundran för den tvetydiga komiken hos Chaplin; han ville i Chaplins dummerjöns se en betydligt farligare person än publiken med alla sina sympatier egentligen var medveten om. Brechts alter ego, herr Keuner, måste i sin fördomsfrihet och nyttomoral vara modellerad lite grann efter Chaplingestalten.”

Så skriver Lars Forsell i sin bok.

Men Brecht inspirerades också av Chaplins spelstil och dramaturgi. Här fanns klart och serverat mycket av det som Brecht sedan presenterade som sin episka teater och sin distanseringsteknik.

Marianne Kesting skriver:

”Brecht tog rent av upp en del av Chaplins hugskott i sina teaterpjäser. Grusches tvekan, om hon skulle ta sig an barnet, i Den kaukasiska kritcirkeln, stammar från Chaplins pojke. (…) Mellan Brecht och Chaplin uppstod vänskap och umgänge. Vid sammankomsterna var Chaplin för det mesta aktören, Brecht den njutande åskådaren. Senare lär Brecht ha yttrat: Det finns bara två regissörer… Den andre var Chaplin.”

Sammankomster? Umgänge? Kesting antyder en ganska intensiv kontakt mellan de två regissörerna. Var det då inte oundvikligt att de diskuterade samarbete på något sätt? Ja, ett slags samarbete finns ju i alla fall belagt, filmen som Brecht skrev manus till och sedan fick regissera tillsammans med vännen Fritz Lang, Bödlar dör också. Den gjordes på United Artists, det filmbolag som Chaplin var hälftenägare i. Men man kunde ju tänka sig att de började resonera om något gemensamt projekt. Det kunde i så fall ha blivit något åt det hållet som Stalin drömde om som recept för att driva världen framåt:

”En kombination av kommunistens hängivenhet och kapitalistens driftighet.” Men något sådant samarbete finns inget spår av. Det är känt att Brecht tänkte på Chaplin när han skapade rollfiguren Galy Gay i pjäsen Människan är människa. Men det var 1928 innan någon bekantskap var inom räckhåll.

Något hade de ändå att prata om förutom vädret i Kalifornien. De hade en del beröringspunkter. De var européer i främmande land, arbetade med film, var musikaliska, hade alldeles egna idéer om skådespeleri. Kanske hade de också en gemensam politisk grundinställning.

När de lärde känna varandra i början på 1940-talet så drevs en kampanj för att starta en andra front i Andra världskriget och på så sätt hjälpa Sovjetunionen som drog ett tungt lass av krigsansträngningarna. Plötsligt blev det möjligt att vara Sovjetvän i USA. Det visade sig vara mycket tillfälligt men i alla fall. Det var till och med på modet ett tag. I kampanjen var Chaplin engagerad. Troligtvis också Brecht som dock var mycket försiktig med att låta sitt namn synas i sådana sammanhang i USA.

Men det tog snart slut med Sovjetvänligheten. När kriget var slut misstänkliggjordes alla som ställt upp för den tidigare allierade Sovjetunionen. Det kalla kriget tog vid. Ett par år senare förhördes Chaplin av FBI-agenter. de frågade om allt och hade koll på minsta formulering i hans tal på olika prosovjetiska möten:

”Han förnekade allt samröre med kommunisterna. Jag har affärsintressen för trettio miljoner dollar – vad ska jag med kommunismen till? När de frågade om han ansåg att den kommunistiska livsstilen var överlägsen den amerikanska svarade han bestämt: Nej. Hade jag gjort det skulle jag självfallet ha rest dit och antagligen bosatt mig där. Å andra sidan är jag inte fientligt inställd. Men skulle de invadera Amerika skulle jag gripa till vapen.”

Så skrev Jerry Epstein i Så minns jag Charlie.

Jag kan inte tänka mig att Chaplin lömskt dolde några kommunistsympatier. Inte heller tror jag att han var något slags ”pinkie”, en salongsbolsjevik som sedan förnekade sin övertygelse och svek när det började hetta till lite. Jag tror att han stod upp för vad han trodde på. Dels hade han civilkurage, dels var han så stor att han inte räknade med att ha något att förlora på det.

Men med Brecht var det annorlunda. Han var hal. I USA hade han ett utsatt läge. Visserligen flykting men känd kommunist. Om han verkligen var hemligt organiserad i något kommunistparti är utan betydelse, omvärlden såg honom som kommunist. Han var en övertygad marxist om än inte Moskvatrogen in i minsta detalj.

När han stod och nekade inför representanthusets kommitté mot oamerikansk verksamhet, så gjorde han det elegant. Men han ljög. Lars Forsell:

”Chaplingestalten är i själva verket beredd att tillgripa vilka medel som helst för att komma undan. Han är ingalunda sympatisk i sina metoder; de kan ofta överskrida gränsen för det tillåtna. Först kommer ätandet, sedan moralen. Det är ingen tillfällighet att man i detta sammanhang kommer att tänka på Brecht. Mycket av chaplinsk filosofi finns hos denne, både i hans verk och i hans liv. Samhället är grymt; det gäller att i första hand vara listig tillbaka. Det magnifika sätt på vilket Brecht lyckades svänga sig när han förhördes av den oamerikanska kommittén, hans livs senare språngmarsch med en fot på den östtyska och den andra på den västtyska sidan av gränsen, hans politiska och ekonomiska manipulationer – allt erinrar, på verklighetens plan, om Chaplin.”

När myndigheterna försökte pressa fram en kommunistisk komplott i Hollywood kanske umgänget mellan Chaplin och Brecht svalnade. Det vimlade av angivare. Bland dem fanns den mäktiga skvallerskribenten Hedda Hopper. Brecht och Chaplin drogs in i processerna mot de så kallade Hollywood Ten. De blev lovligt byte för pressen. Att Brecht blev utsatt är kanske inte så förvånande. I november 1947 ställdes han inför HUAC-kommittén och förhördes av Parnell Thomas. Marianne Kesting skriver så här:

”Brecht måste underkasta sig ett strängt förhör om sina tankesätt, vilket han klarade med humor och list. Förhandlingarna ägde rum inför en stor publik och Brecht hade hela tiden skrattarna på sin sida. Försiktigt drog han sig ur de snaror, som gång på gång lades ut för honom. Han visade sig vara skolad i konsten att slinka undan och gav lakoniskt visa svar, som påminner lite om de svar som hans Svejk gav. Han begagnade alldeles tydligt sin dåliga engelska till att få tid att tänka sig för.”

Hal är rätta ordet för Brecht. När han tillfälligt slapp ifrån förhören flög han genast till Schweiz. Efter sig lämnade han bara en kort dikt:

”Tiggarna undkom jag

Vägglössen närde jag

Uppäten blev jag av medelmåttorna”

Också Chaplin kallades till kommittéförhör. Men dessa sköts upp tre gånger. Chaplin var en för kraftig munsbit för Parnell Thomas. Till slut meddelades Chaplin att han kunde anse ärendet avslutat, trots att det fanns betydligt tyngre indicier mot honom än mot många av de som dömdes till fängelse på grund av kommitténs undersökningar.

Men när han åkte tillbaka till barndomens England i september 1952 tillsammans med familjen, fick han ett telegram från justitieminister James McGranery. Innebörden var att han inte var välkommen tillbaka. Det var ett tungt slag. men Chaplin lät sig inte knäckas. Han svarade med en film, Kungen av New York – ett frontalangrepp på angiveriet i USA. Något som ingen annan i filmindustrin vågade. Själv sa han:

”De förfogade ju över ett medium vars genomslagskraft saknade motstycke – filmen. De borde ha använt det till att avslöja de där knölarna. Istället blev de förrädare i sin svaghet och inställsamhet.”

Chaplin slog sig ner i Schweiz. Kanske träffade han Brecht, som ofta var i Schweiz, där. Och ibland när Brecht tyckte att det blåste snålt kring öronen hemma i Östberlin sa han att han ju i alla fall kunde flytta till Chaplin i Schweiz. Där var han alltid välkommen.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion