Brecht idag

Inlagd av Peter Ekström Essä måndag, april 14th, 2014

I två essäer, den ena alldeles nyskriven, den andra äldre funderar Peter Ekström på om vi har någon nytta av Bertolt Brecht.

Är Bertolt Brecht intressant idag? Ja. Varför? Hm, hans pjäser spelas. Kanske läses också hans dikter. Verkligen, är inte hans storhetstid förbi? För unga på 1960- och 1970-talen var han en självklarhet. Man kände till många av hans pjäser – inte bara Tolvskillingsoperan och Mahagonny. Ja, man diskuterade till och med hans teaterteori i vida kretsar. Men nu?

Ja, bara i år har det kommit ut åtminstone två omfattande biografier över Brecht: Brecht und die DDR. Die Mühen der Ebenen av Werner Hecht och Bertolt Brecht: A literary life av Stephen Parker. Därtill har en del av Brechts teoretiska texter kommit ut på engelska och det har kommit fram nya fakta om hans död. Den hjärtinfarkt han dog av komplicerades av reumatisk feber som han haft ända sedan ungdomen.

Och just som jag sitter och skriver denna text kommer det nya numret av Folket i Bild/Kulturfront (4/14). Där har Jan Myrdal ägnat en längre skriftställning åt Brecht.

Tillfälligheter? Tja… I det stora hela har nog intresset för Brecht ändå avtagit. Betyder det att han bör avskrivas? Nej, jag tror att vi har mer användning av honom nu än på länge. Han representerar en kritisk odogmatisk vänster – något som vi behöver idag när vänstern borde vara en stark kraft men är svag. Hans pjäser, många av dem, är relevanta och flerdimensionella. En ny tolkning med samtida synsätt kan avlocka mycket intressant. Brecht trodde inte själv att det fanns något sådant som eviga frågor och än har han inte gått in i evigheten. Han tycks fortfarande, eller åter igen, vara spelbar och angelägen. Hans övergripande tema – hur människans moraliska föreställningar kommer i konflikt med det materiella skedet – är svidande dagsaktuellt.

Själv har jag intresserat mig för Brecht i omgångar. På 1970-talet letade jag efter en teoretisk bas för mitt konstnärliga skapande. En bas som var en hållbar bro mellan marxism och konst. Den gamla ganska unkna socialrealismen hade kommit på modet igen i vänsterkretsarna. Det kändes som en avskräckande återvändsgränd. Att hitta alternativ var angeläget. Kanske kunde det gå att använda Brechts teaterfilosofi också inom bildkonsten. Den kollektiva arbetsstilen, distanseringen, dialektiken… Jag funderade en hel del på detta men kom egentligen ingenstans. Brechts idéer var abstrakta, komplicerade och svåra att tillämpa. Själv visste jag mer om vad jag tog avstånd ifrån än vad jag ville ha istället. Ändå kändes exemplet Brecht hoppfullt.

Senare var det Brechts texter, främst hans poesi, som blev intressanta. Samlingen 100 dikter blev, och är än, en av mina käraste böcker. Här förenas enkelhet, tydlighet och stillsam poetisk kraft. Brecht är långt ifrån den gängse bullrande stil som dåtidens revolutionära poeter, till exempel Vladimir Majakovskij och Elmer Diktonius, stod för.

Och ännu senare, en bra bit in på 1980-talet, när luften gick ur vänsterrörelsen och många gamla kamrater började tala om svek, så stod sig Brecht. Han hade aldrig anslutit sig till de äppelkindade revolutionsromantikerna. Han var kritisk och skarp på gränsen till cynisk. Hans skärpa riktade sig ofta nog också mot de ”egna”.

En gäst ur svarta skogar

”Jag Bertolt Brecht, en gäst ur svarta skogar, kom till er med min mor innan liv hon mig gav.”

Så lyder inledningen av dikten Till minnet av B.B. Det är en av få självbiografiska texter som Brecht skrev.

Han föddes 1898 i Augsburg i södra Tyskland. Efter misslyckade medicinstudier började han att sjunga på krogar och kabaréer. Han fick kontakt med komikern Karl Valentin och spelade ihop med honom. 1922 fick han sin första pjäs Trummor i natten, uppförd. 1928 kom ett slags genombrott med Tolvskillingsoperan som Kurt Weill skrev musiken till. Det var en bearbetning av Tiggarnas opera av den engelske 1700-talsförfattaren John Gay. Samma år gifte han sig med skådespelerskan Helene Weigel.

1933 flydde Brecht och hans familj från Tyskland i samband med nazisternas maktövertagande. Efter flykten bodde han i flera olika länder, bland annat i Sverige en period, innan han hamnade i USA och försökte sin lycka i Hollywood. Detta var ingen succé och i samband med utrensningarna av misstänkta kommunister inom den amerikanska filmindustrin 1947 så flydde han tillbaka till Europa. 1948 bosatte han sig i Berlin, den del som då tillhörde Östtyskland (DDR, Deutsche Demokratische Republik). Han fick ansvar för en teater med stora resurser. Han och Helene Weigel grundade teaterkompaniet Berliner Ensemble. Med detta som bas arbetade han fram till sin död 1956. Han var bosatt på Chausseestrasse 125. Bostaden är nu ett litet museum. Han ligger begravd tillsammans med Helene Weigel på gravplatsen alldeles intill.

Ständig förändring

Ett kännetecken för Bertolt Brecht är hur han förstod världens föränderlighet. Han ändrade sig med världen. Hans teaterpjäser var under ständig revision. När han själv hade inflytande över uppsättningen av någon av sina äldre pjäser kunde det mycket väl hända att stora stycken skrevs om, ändrade plats eller ströks. På samma sätt förhöll han sig till andra författares verk som han satte upp. Ingenting var hugget i sten. Brechts pjäser finns i mängder av olika versioner.

Denna ständiga omvärdering var en mycket medveten metod. Den är väl värd att hålla i minnet idag i fall någon skulle få för sig att spela Brecht i vår tid. Jag tror att det finns mycket att hämta i hans pjäser och jag är säker på att de måste spelas Brechtskt – det vill säga utan alltför stor respekt för hur Brecht en gång satte upp dem. Detta självklara är inte oproblematiskt – Brechts intentioner, skapandeprocesser och repetitioner är många fall ytterst väldokumenterade. Detta material stod åtminstone tidigare till förfogande för de som ville arbeta med något av hans stycken. Därtill finns det brechtianer som svartsjukt bevakar Brechts konstnärliga arv för att det, enligt dem, inte ska förvanskas. Sådana frestelser och hinder måste alltså passeras.

Brecht skrev för sin samtid. Hans pjäser och andra texter var en del av en då pågående diskussion. ”De eviga frågorna” var på sin höjd en bisak. Men Brechts samtid är inte särskilt avlägsen. Beröringspunkterna med vår tid är många. Och som den store författare han var kanske han inte skrev in sig i evigheten men väl till en plats bredvid William Shakespeare och Aristofanes. Han går att spela, han bör spelas – men man måste förstå honom. Hur ska vi till exempel idag förhålla oss till ”partiet” som Brecht ofta refererar till? Vad menade han med ”partiet”? Kan vi använda detta begrepp idag?

Partiet

”Sanningen är konkret” var Brechts motto. Han hade lånat det av filosofen Friedrich Hegel. Men när Brecht i olika sammanhang framhåller ”partiet” som en god och viktig kraft var det med största sannolikhet inte något konkret parti han tänkte på. Såvitt vi vet var han aldrig själv medlem i något parti. De olika kommunistpartier han hade att göra med – KPD (Kommunistisches Partei Deutschlands) innan 1933, SED (Socializtisches Einheits Partei) i DDR efter 1947 och andra partier i andra länder, till exempel Sovjetunionen – hade han inga höga tankar om och var ofta i konflikt med. Nej, för Brecht var nog ”partiet” en abstraktion. Det var snarare en symbol för det organiserade förnuftet än en konkret institution. I den mån han verkligen tänkte sig ett konkret politiskt parti som motsvarade hans förväntningar, så fanns det inte ännu.

Även om Brecht då och då refererar till ”partiet” var han alltså inte partitrogen. Men han var en skolad marxist. Han hade lagt stor möda på att grundligt sätta sig in i marxismen. Så här skojade han om detta i Flyktingsamtal:

”En någotsånär komplett kännedom om marxismen kostar idag, efter vad en kollega har försäkrat mig, sina tjugo- till tjugofemtusen guldmark och det är då utan finesserna.”

Var Brecht kommunist? I en mycket allmän betydelse antagligen ja. Men i tillämpningen av ”kommunism” ligger bland annat ofta just partitrohet, leninistisk lojalitet mot ledningen. Åtminstone i den meningen var Brecht inte kommunist. Men kanske, om vi kan tänka oss något sådant, ett slags privatkommunist.

Hollywood

I slutet av sin vistelse i USA inkallades Brecht till vittnesförhör inför HUAC (House Committee on Un-American Activities), som leddes av Parnell Thomas, en ledamot i Representanthuset. Det ingick i en undersökning för att se om Hollywood var infekterat av kommunism. Ett antal personer som var verksamma i filmindustrin, bland andra de så kallade Hollywood Ten, fick i princip yrkesförbud i samband med undersökningen. 30 oktober 1947 var det Bertolt Brechts tur. När han tillfrågades om han var kommunist blånekade han. Det kan synas fegt. Men han angav ingen. Och sitt anförande avslutade han på detta sätt:

”Jag känner mig fri att för första gången säga några ord om amerikanska angelägenheter: När jag tittar tillbaka på mina erfarenheter som pjäsförfattare och poet under de senaste två decennierna i Europa vill jag säga att det fantastiska amerikanska folket skulle förlora mycket och riskera mycket om de tillät någon att begränsa fri konkurrens mellan idéer på det kulturella området, eller att ingripa mot konsten som måste vara fri för att vara konst. Vi lever i en farlig värld. Vår civilisationsnivå är sådan att mänskligheten redan har kapaciteten att bli enormt rik men, på det hela taget, är den fortfarande plågad av fattigdom. Stora krig har genomlidits, ännu större är i antågande, säger man oss. Ett av dem kan mycket väl utplåna mänskligheten i sin helhet. Vi kanske är den sista generationen av arten människa på denna jord. Idéerna om hur nya produktionssätt kan användas har inte utvecklats mycket sedan de dagar då en häst fick göra det en människa inte klarade. Tror ni inte, i en sådan besvärlig situation, att varje idé borde undersökas noggrant och fritt? Konsten kan tydligt visa och till och med förädla sådana idéer.”

Bara några dagar efteråt flydde han från USA. Fristaden hade börjat visa sin förtryckande sida. Vännen Georg Grosz, också en politisk flykting från Tyskland, var dock rätt syrlig:

”Efter kriget kom han tillbaka till Tyskland med ett amerikanskt litteraturpris i fickan och med tack från en amerikansk undersökningskommitté för den beredvillighet, varmed han svor på att han aldrig varit kommunist.”

Östtyskland

I slutet av den europeiska delen av Andra Världskriget fanns en diskussion om kriget inte borde fortsättas mot Sovjetunionen väl Nazityskland var avklarat. Bland andra Winston Churchill var inte främmande för sådana tankar. Västmakternas pakt med Stalin var mycket skör. När kriget tog slut blev det inget fortsättningskrig men väl ett så kallat kallt krig. USA och dess allierade motarbetade hårdhänt alla vänstertendenser i efterkrigstidens Europa. Sovjetunionen och de östeuropeiska länderna hade stor anledning att känna sig hotade. De byggde upp sina samhällen efter kriget i en känsla av att detta när som helst kunde bryta ut igen.

Tyskland delades. Från att ha varit uppdelat i ett antal ockupationszoner etablerades två stater. Västtyskland (BRD, Bundesrepublik Deutschlands) med västerländsk demokrati och Östtyskland (DDR, Deutsche Demokratisches Republik. På svenska TDR) med kommunistisk diktatur. Berlin, som låg i Östtyskland, delades också i en västdel och en östdel. Mellan de bägge delarna byggde östsidan en mur 1961. I det ”demokratiska” väst startade en intensiv häxjakt på alla som misstänktes för vänstersympatier – socialister, socialdemokrater, kommunister, syndikalister, anarkister med flera.

Efter att ha prövat några olika möjligheter i efterkrigseuropa så var det till sist Östtyskland som Brecht valde.

Varför inte Västtyskland som ändå hade demokrati och yttrandefrihet? Ja, dels var inte Brecht självklart välkommen dit. Dels fanns en annan sida av saken. Så här skriver Jan Myrdal:

”Det fanns efter 1945 en avgörande skillnad mellan den västliga del av Tyskland som var ockuperad av Förenta staterna, Storbritannien och Frankrike vilken senare blev Förbundsrepubliken Tyskland och den östliga del som var ockuperat av Sovjetunionen och senare blev Tyska Demokratiska Republiken. I öster, i TDR genomfördes en till stor del hänsynslös rensning bland de ansvariga i stat och näringsliv samtidigt som man försökte omvandla och omskola den stora majoritet som varit Hitlertrogna, alla de små NSDAP-medlemmarna. I öst genomfördes på så sätt en medveten avnazifiering. Men i väst icke”

För en flykting undan nazismen var detta naturligtvis en realitet att ta med i beräkningen. Så här formulerade Brecht sig i dikten För åtta år sen:

”Det var tider.

Då var allting annorlunda.

Slaktarfrun vet om det.

Brevbärarn går misstänkt stram.

Och vad var elektrikern?”

Brecht tycks också ha haft en viss solidaritet med försöket att bygga upp en socialistisk tysk stat. Han var en klarsynt person som var väl insatt i sin samtids skeenden. Östtyskland var knappast Utopia men i valet mellan detta provisorium och ”demokratier” som förföljde oliktänkande, så valde Brecht att försöka bidra till det socialistiska experimentet. Han ankom med öppna ögon. Han gjorde det han ansåg var nödvändigt – visst fanns det ett pris att betala. Han var reserverat lojal med DDR. Så här uttalade han sig:

”Kravet på omedelbara fria val, vore om vi sökte genomföra dem nu i TDR enligt min mening för oss på intet sätt förnuftigt. Jag tror inte att befolkningen mänskligt sett är tillräckligt långt från nazismen för att idag skapa en framstegsvänlig regering. Den regering vi nu har verkar i kamp mot dessa element vilka hotar hela världens fred.”

Feghet

Var Brecht feg och anpasslig? Tja, det finns i varje fall anledning att ställa den frågan. När det tyska revolutionsförsöket nådde södra Tyskland och rådsrepublik utropades 1919 i Bayern var Brecht på plats i München. Men han deltog inte på barrikaderna, han satt hemma i lägenheten. Alldeles efteråt skrev han teaterstycket Trummor i natten som handlar om det meningslösa i den typen av uppror. Denna pjäs blev, när den så småningom spelades, mycket omdiskuterad. Inom vänstern gick åsikterna kraftigt isär. Men efter den nedslagna revolutionen i Sydtyskland gömde Brecht upprorsmän i sitt hem. Det hade kunnat kosta honom livet.

I USA höll han låg profil. I HUAC-förhöret slingrade han sig. Listigt? Fegt? Inte lätt att säga. Men han uppfattade intresset från de amerikanska myndigheterna som ett reellt hot och flydde från landet.

När han etablerade sig i den internationellt illa sedda diktaturstaten DDR fick han en teater och nästan obegränsade resurser. Antagligen hade han också fått något slags löfte om yttrandefrihet. Men när han i ett kritiskt läge i samband med arbetarupproret i juni 1953 försökte använda sig av den, så stympades hans uttalande och det framstod som om han stödde regimens förtryck.

I överenskommelsen ingick tydligen också att Brecht lojalt skulle representera DDR i olika kulturella sammanhang. Det gjorde han. Och han skrev också hyllningsdikter till Stalin, Honecker och andra östtyska partipampar.

Men hemma på kammaren skrev han också dikten Lösningen apropå arbetarupproret. Den publicerades inte förrän efter hans död.

”Efter upproret den 17 juni

lät Författarförbundets sekreterare

på Stalinallee utdela flygblad

på vilka stod att läsa att vårt folk

förverkat regeringens förtroende

och endast genom dubbelt arbete

kunde återvinna det. Vore det då

inte enklare att regeringen

upplöste folket och

valde sig ett nytt?”

Det fanns ett slugt och undanglidande drag hos Brecht. Han tänkte ibland på sitt eget skinn. Denna, om man så vill, oheroiska undfallenhet, gjorde han också till ett viktigt tema i sitt skrivande. Människan är människa – ingen sagohjälte. Först kommer käket, sedan moralen.

Denna klarsynthet, denna klarögda blick in i människans mörka vrår, är modern och uppfriskande. Brecht tycks fråga vart idealitet leder. Hans svar: Ofta åt helvete! Nej, vi måste utgå från realiteter. Se där en vänsterhållning som har framtiden för sig.

Jag tänker att teatermannen Brecht är spelbar idag. Jag tänker att poeten Brecht är läsbar idag. Och jag tänker att marxisten Brecht har mycket att lära oss idag.

En sista fundering

I mars var jag i Berlin och besökte då Bertolt Brechts sista hem på Chausseestrasse. Han hade en liten våning och intill hade Helene Weigel sin våning. På den lilla stensatta gården stod plommonträdet som förekommer i några av hans dikter. Själva våningen var mycket enkel och bestod av ett mindre och ett större arbetsrum samt ett minimalt sovrum där Brecht dog. I det mindre arbetsrummet hängde den kinesiska målningen av Konfutse som följde honom till alla ställen han levde på. Genom fönstret skymtade gravplatsen Dorotheenstädtischer Friedhof där Brecht noga noterat att Hegel låg begravd. Nu ligger han själv och Helene Weigel strax intill.

Bland böckerna i de många bokhyllorna finns en oväntat stor samling av billiga deckare och i ett fönster står en ensam geranium. Det känns som en hälsning. Jag ler.

—

Peter Ekström tillhör Kulturdelens redaktion